Nu är jag tillbaka i Riga igen! Nyårsnatten och en god bit in på nyårsdagen hade vi en riktigt rejäl snöstorm och jag kom inte tillbaka hit från Eleja förrän nu på förmiddagen. Jag vet hur lettisk snöröjning fungerar... Men jag hade ett trevligt nyårsfirande tillsammans med mina släktingar och några av deras vänner. Vi stöpte tenn för att spå om det nya året och min tennklump såg ut som en cykel...
Och i morgon skall jag göra i ordning här för att resa hem till Stockholm igen. Jag kommer troligen inte tillbaka hit förrän i mars-april, om det inte dyker upp något tillfälligt uppdrag här.
måndag 3 januari 2011
tisdag 28 december 2010
Riga "fjärdedag" jul.
Nu är jag tillbaka i Riga efter julfirande i Ogre. Jag startade tidigt på fredagsmorgonen, man varnade för stora snömängder fram på dagen. Men den mesta snön kom nog norr och öster om oss. Vi ät "svenskt" julbord på julafton, det var sådant som jag hade haft med mig; skinka, julkorv, prinskorv, köttbullar, rödkål, jansson, sill, sillsallad och ägg med majonnäs, räkor och stenbitsrom. Äggen var förstås lettiska. Sen kom den typiskt lettiska julmaten på juldagen. Det var kokta grå ärter med stekta fläskbitar - den viktigaste traditionella julrätten i Lettland. Det fanns också kokta strimlade rödbetor i en lätt sås, eller rättare sagt ett slags mellanting mellan marinad och sås och till det en korv med grovhackat kött och korngryn. Piroger, dels de mer traditionella med späck och lök eller späck och kål men också mer ovanlig fyllning som hackad grönkål, fräst i fläskflott och blandad med färskost, kvarg med kummin och rivna morötter och en sort med fläskbitar med äpple och plommon. Alla tre "ovanliga" var riktigt goda. Desserten bestod sen av traditionell brödpudding med vaniljsås. Men den väntade vi med och åt till kaffet ett par timmar senare.
Vi åt inte så mycket lettisk mat när jag var barn, men gråärtorna med fläsk kom på bordet varje jul och minst ett par sorters piroger. Min mamma brukade göra cepelinai någon av juldagarna, det är den litauiska motsvarigheten till kroppkakor, som serveras med sur grädde (gräddfil) och extra fläsk eller bacon och faktiskt någon gång också tranbärssylt. Man kunde få tag i tranbär i Östermalmshallen om man hade tur, men annars fick det bli lingonsylt till, vilket jag gillade bäst. Och så var det en vetekaka med frukt i, det var torkade uppblötta och avrunna katrinplommon och d:o päron, den serverades till kaffet.
Nu skall jag snart ner till gamla stan och äta lunch tillsammans med en väninna. Nyår tillbringar jag i Eleja och sen tror jag att jag reser tillbaka till Stockholm igen. Januari och februari är månader som jag undviker att vara i Lettland. Desssutom har jag ett jobb som väntar på mig i slutet av januari.
Nu kommer det lite lätt snö, av den där glittriga sorten. Det är bara ett par minusgrader just nu, men kommer att bli 10-12 minusgrader i natt.
Vi åt inte så mycket lettisk mat när jag var barn, men gråärtorna med fläsk kom på bordet varje jul och minst ett par sorters piroger. Min mamma brukade göra cepelinai någon av juldagarna, det är den litauiska motsvarigheten till kroppkakor, som serveras med sur grädde (gräddfil) och extra fläsk eller bacon och faktiskt någon gång också tranbärssylt. Man kunde få tag i tranbär i Östermalmshallen om man hade tur, men annars fick det bli lingonsylt till, vilket jag gillade bäst. Och så var det en vetekaka med frukt i, det var torkade uppblötta och avrunna katrinplommon och d:o päron, den serverades till kaffet.
Nu skall jag snart ner till gamla stan och äta lunch tillsammans med en väninna. Nyår tillbringar jag i Eleja och sen tror jag att jag reser tillbaka till Stockholm igen. Januari och februari är månader som jag undviker att vara i Lettland. Desssutom har jag ett jobb som väntar på mig i slutet av januari.
Nu kommer det lite lätt snö, av den där glittriga sorten. Det är bara ett par minusgrader just nu, men kommer att bli 10-12 minusgrader i natt.
onsdag 22 december 2010
Riga i vinterskrud
Här är det kallt, -16 just nu. Och det är inne i centrala Riga alltså. Vi har i alla fall inte samma snökaos som i Sverige, men det lär komma en del snö över julhelgen, men inga mängder.
Det är verkligen julstämning här, det är nog så att man har bestämt sig för att det behövs lite extra pynt och belysning för att motverka eländet. Jag har varit nere i gamla stan och köpt en del grejor, inte för att jag har någon brist på lettiskt hantverk, men det kan allatid vara bra att ha ett litet förråd av presenter i Sverige. Man får kolla vilka som är självständiga hantverkare, så att man inte köper prylar från mer fabriksmässig framställning. Det är inga dåliga grejor för det, och det är dessutom långt ifrån säkert att de är tillverkade i Lettland.
Julfesten med temat daina var en trevlig tillställning. Det var ett 40-tal gäster och vi fick dra en papperslapp från en skål för vardera herrar och damer. Då fick vi en halv daina och fick leta reda på den som hade den andra halvan. Dessutom var de skrivna på ett ålderdomligt språk, så vi hade mycket huvudbry innan vi kunde sätta oss till bords. Min bordskavaljer var en lärare från Jelgava. Vår gemensamma daina är inte så lätt att översätta, men innebörden i där är ungefär så här: "Stum man kan inte ropa, han måste låta piskan tala men ändå vara hästens vän." Sen ombads vi att skapa en ny daina, och det var ju tur att jag förberett mig. Jag hade en daina som talade om att jag var både frände och främling och att jag levde på båda sidor av havet. Många hade dainas om dagsaktuella ämnen och några var inte särskilt smickrande för den ryska befolkningen i Lettland. Men de applåderades, sällskapet var ju alla etniska letter med intresse för lettisk kultur. Maten var utmärkt, och vi dansade till garanterat letttisk musik,allt från folksånger till nyare alster inom begreppet popmusik.
Fredag förmiddag kör jag ner till Ogre, räknar med att stanna där tills på måndag.
Det är verkligen julstämning här, det är nog så att man har bestämt sig för att det behövs lite extra pynt och belysning för att motverka eländet. Jag har varit nere i gamla stan och köpt en del grejor, inte för att jag har någon brist på lettiskt hantverk, men det kan allatid vara bra att ha ett litet förråd av presenter i Sverige. Man får kolla vilka som är självständiga hantverkare, så att man inte köper prylar från mer fabriksmässig framställning. Det är inga dåliga grejor för det, och det är dessutom långt ifrån säkert att de är tillverkade i Lettland.
Julfesten med temat daina var en trevlig tillställning. Det var ett 40-tal gäster och vi fick dra en papperslapp från en skål för vardera herrar och damer. Då fick vi en halv daina och fick leta reda på den som hade den andra halvan. Dessutom var de skrivna på ett ålderdomligt språk, så vi hade mycket huvudbry innan vi kunde sätta oss till bords. Min bordskavaljer var en lärare från Jelgava. Vår gemensamma daina är inte så lätt att översätta, men innebörden i där är ungefär så här: "Stum man kan inte ropa, han måste låta piskan tala men ändå vara hästens vän." Sen ombads vi att skapa en ny daina, och det var ju tur att jag förberett mig. Jag hade en daina som talade om att jag var både frände och främling och att jag levde på båda sidor av havet. Många hade dainas om dagsaktuella ämnen och några var inte särskilt smickrande för den ryska befolkningen i Lettland. Men de applåderades, sällskapet var ju alla etniska letter med intresse för lettisk kultur. Maten var utmärkt, och vi dansade till garanterat letttisk musik,allt från folksånger till nyare alster inom begreppet popmusik.
Fredag förmiddag kör jag ner till Ogre, räknar med att stanna där tills på måndag.
torsdag 16 december 2010
En vecka kvar till jul
Nu har jag haft två veckors jobb med att hjälpa till att utforma några broschyrer inför nästa turistsäsong, man är angelägen om att de som besöker Lettland vågar resa lite bortom allfarvägen, så det har blivit en rad förslag med besöksmål och exempel på logi. Dessutom kommer de flesta av dessa besöksmål att förses med skyltar på engelska och förhoppningsvis också svenska. Sagoparken i Tervete, slukhålen i närheten av gränsen till Litauen, flera minneplatser med svensk historisk anknytning, Ungurmuiza, katedralen i Aglona... det finns massor av spännande besöksmål. Nästa steg blir att bearbeta det litauiska turistministeriet... Korskullen, bärnstensmusetet i Palanga, Trakai... jag skulle kunna räkna upp massor med platser i Litauen - okända för svenska turister - som är riktigt spännande besöksmål. Det är faktiskt så att Litauen har fler intressanta platser än Lettland, men det talar vi tyst om här.
Nu gör jag i ordning här för att resa till Riga i morgon kväll. Jag har köpt julklappar och julmat, utrustat mig med varma kläder och rejäla stövlar, det ser ut att bli riktigt kallt den här helgen, mildare och snö mitt i nästa vecka och sedan kommer kylan tillbaka. Jag är bjuden på julfest med temat "daina" på lördag kväll. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men har förberett mig genom att komma på ett par egna dainas. En daina kan säjas vara en lettisk gruk eller haikudikt. "Sitter nu i min fars stol, inte stor nog för hans rock" är en daina. Det säjs att det finns två hundra tusen nedtecknade dainas, de flesta samlade av Krisjanis Barons i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Det skall bli trevligt att gå omkring i "gamla stan" i Riga när det är julmarknader lite här och var på gator och torg. Det blir en speciell stämning. Jag hoppas att ståndet som säljer "honungsglögg" finns där i år. Det är rödvin som är kryddat och sötat med honungsvodka. En mugg och man är varm, glad och lycklig i flera timmar.
Nu gör jag i ordning här för att resa till Riga i morgon kväll. Jag har köpt julklappar och julmat, utrustat mig med varma kläder och rejäla stövlar, det ser ut att bli riktigt kallt den här helgen, mildare och snö mitt i nästa vecka och sedan kommer kylan tillbaka. Jag är bjuden på julfest med temat "daina" på lördag kväll. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men har förberett mig genom att komma på ett par egna dainas. En daina kan säjas vara en lettisk gruk eller haikudikt. "Sitter nu i min fars stol, inte stor nog för hans rock" är en daina. Det säjs att det finns två hundra tusen nedtecknade dainas, de flesta samlade av Krisjanis Barons i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Det skall bli trevligt att gå omkring i "gamla stan" i Riga när det är julmarknader lite här och var på gator och torg. Det blir en speciell stämning. Jag hoppas att ståndet som säljer "honungsglögg" finns där i år. Det är rödvin som är kryddat och sötat med honungsvodka. En mugg och man är varm, glad och lycklig i flera timmar.
söndag 28 november 2010
Hemma igen. (Var är hemma?)
Jag hade planerat att stanna i Riga den kommande veckan också, men jag trotsade Östersjön och åkte tillbaka till Sverige i torsdags. Som tur är, så påverkas jag inte nämnvärt av sjögång. Jag vågar inte använda uttrycket "blir inte sjösjuk" för det har jag varit ett par gånger. Jag tror att det kan bero på hur stabilt ett fartyg är och inte minst, från vilken riktning vinden kommer.
Men den här gången gick det bra.
Jag har en hel del att uträtta, så jag stannar i Stockholm ett tag. Sen har jag lovat att tillbringa julen hos min släkting Rasma som bor tillsammans med sin familj i Ogre, en plats några mil uppströms Daugava. Rasma är en avlägsen släkting, hon är pensionerad lärare och bor tillsammans med sin son och hans familj (fru och tre barn) i ett förhållandevis stort och väl underhållet hus med en riktigt fin trädgård där man lyckas förena det estetiska med det praktiska. I likhet med de flesta här så måste man använda sin trädgård till att odla rotfrukter och grönsaker.
Men nu blir det Stockholm tre veckor framöver.
Men den här gången gick det bra.
Jag har en hel del att uträtta, så jag stannar i Stockholm ett tag. Sen har jag lovat att tillbringa julen hos min släkting Rasma som bor tillsammans med sin familj i Ogre, en plats några mil uppströms Daugava. Rasma är en avlägsen släkting, hon är pensionerad lärare och bor tillsammans med sin son och hans familj (fru och tre barn) i ett förhållandevis stort och väl underhållet hus med en riktigt fin trädgård där man lyckas förena det estetiska med det praktiska. I likhet med de flesta här så måste man använda sin trädgård till att odla rotfrukter och grönsaker.
Men nu blir det Stockholm tre veckor framöver.
fredag 12 november 2010
Regn, fyra plusgrader. Det verkar bli gråväder och en hel del regn den kommande veckan också men temperaturen kommer att stiga. Det gäller att mentalt hålla vintern på avstånd. Bättre här än i Stockholm i alla fall!
Förra veckan hade vi riktigt bra väder och gruppen som kom var inte alls från Värmland utan från Västra Götaland. Det var tur at jag upptäckte det innan jag åkte ut till RIX. Den bestod av 20 personer och de hade delat upp sig i fyra grupper, stadsplanering, kollektivtrafik, vattenförsörjning/avloppshantering och miljöfrågor, vilket huvudsakligen avhandlades under förmiddagarna. Tisdag eftermiddag var vi ute på en rundtur i stan, både med buss och till fots, onsdag gjorde vi en busstur för samtliga uppåt Daugava och såg på dammarna och så hann vi med ett besök på minnesplatsen i Salaspils. Onsdag var kulturdag, vi åkte till Rundale och så såg jag till att bussen stannade en stund i Bauska så att man fick insupa atmosfären i en lettisk småstad. Torsdag eftermiddag var fri för shopping m m. Då var den några av dem som ville att jag skulle följa med på stan. Herrarna i gruppen ägnade en hel del tid åt Ockupationsmuseet hörde jag efteråt. Efter frukost på fredag hann jag att ta med några av de mest arkitekturintresserade till Alberta, bussen var där för en snabb titt på tisdagen, men de ville se lite mer. Sedan var det dags att kliva på bussen ut till RIX f v b till Landvetter för gruppen. De var väldigt trevliga, pålästa och nyfikna.
Sen fick jag besök i söndags av Gunnel och hennes dotter Jessica. Jessica ville komma hemifrån ett slag eftersom de bytte fönster i huset där hon bor. Jessica hade aldrig varit i Lettland så jag förevisade Riga måndag, tisdag var vi på Korskullen och i Sialuai - som tur var så var det uppehållsväder då, onsdag hann vi med både Rundale och Bauska. (Nej, jag tyckte inte att det var en trist upprepning. Rundale kan man besöka hur många gånger som helst - nästan.) Sen åkte de hem igår och nu samlar jag mod för att göra en liten städrunda här i lägenheten.
Förra veckan hade vi riktigt bra väder och gruppen som kom var inte alls från Värmland utan från Västra Götaland. Det var tur at jag upptäckte det innan jag åkte ut till RIX. Den bestod av 20 personer och de hade delat upp sig i fyra grupper, stadsplanering, kollektivtrafik, vattenförsörjning/avloppshantering och miljöfrågor, vilket huvudsakligen avhandlades under förmiddagarna. Tisdag eftermiddag var vi ute på en rundtur i stan, både med buss och till fots, onsdag gjorde vi en busstur för samtliga uppåt Daugava och såg på dammarna och så hann vi med ett besök på minnesplatsen i Salaspils. Onsdag var kulturdag, vi åkte till Rundale och så såg jag till att bussen stannade en stund i Bauska så att man fick insupa atmosfären i en lettisk småstad. Torsdag eftermiddag var fri för shopping m m. Då var den några av dem som ville att jag skulle följa med på stan. Herrarna i gruppen ägnade en hel del tid åt Ockupationsmuseet hörde jag efteråt. Efter frukost på fredag hann jag att ta med några av de mest arkitekturintresserade till Alberta, bussen var där för en snabb titt på tisdagen, men de ville se lite mer. Sedan var det dags att kliva på bussen ut till RIX f v b till Landvetter för gruppen. De var väldigt trevliga, pålästa och nyfikna.
Sen fick jag besök i söndags av Gunnel och hennes dotter Jessica. Jessica ville komma hemifrån ett slag eftersom de bytte fönster i huset där hon bor. Jessica hade aldrig varit i Lettland så jag förevisade Riga måndag, tisdag var vi på Korskullen och i Sialuai - som tur var så var det uppehållsväder då, onsdag hann vi med både Rundale och Bauska. (Nej, jag tyckte inte att det var en trist upprepning. Rundale kan man besöka hur många gånger som helst - nästan.) Sen åkte de hem igår och nu samlar jag mod för att göra en liten städrunda här i lägenheten.
söndag 31 oktober 2010
Det här har jag gjort och detta skall jag göra!
Ibland känns det som om jag inte har något att skriva om. Men det är naturligtvis fel. Jag har massor att skriva om varje dag, men ibland så glömmer jag av att skriva, eller rättare sagt, andra aktiviteter tar över och så blir det inte gjort.
Sen sist, det var den 16 oktober, så har jag varit på besök i Kuldiga och tillsammans med en avlägsen släkting som bor där, varit med under några dagar när hon reser runt och dokumenterar de "muiza" (herrgårdar) som finns i området, ett arbete som EU finansierar. En del av dem är restaurerade, andra håller på att restaureras, en del går faktiskt att bo i även om skicket inte är det bästa och många, alltför många håller på och förfaller och är snart utom all räddning. Sen har jag varit i Kaunas, det var Agnese, min fotograferande släkting som uppmanade mig att åka dit och dokumentera det som en gång var min morfars apotek. Jag kunde för en hel del år sedan ta reda på var apoteket legat. Huset fanns kvar och under sovjettiden hade lokalen använts som något slags föreningslokal. Något geni hade kommit på att hyllväggen, där det en gång förvarades vackra flaskor och burkar, att den kunde byggas in , så slapp man besväret att slå ner de robusta hyllorna. När ryssarna lämnade Litauen, så skulle lokalen bli restaurang och de nya ägarna började slå ner den fula väggbeklädnaden, något slags träimitation. Det var då de upptäckte hyllväggen, där det fortfarande stod kvar en hel del flaskor och burkar, det fanns t o m innehåll i några av dem. Nu är hyllväggen en mycket dekorativ inredningsdetalj i restaurangen.
När jag dök upp på arenan, så blev restaurangägaren förstås orolig för att jag skulle kräva att få tillbaka huset. Mina morföräldrar bodde i de två övre våningarna, apoteket låg i bottenplanet och beredningsrummen i källaren. Där är det nu en trevlig ölstuga. Men jag kände inte för att sätta igång med den administrativa process om det är att återfå egendom som förstatligats, så jag skrev ett gåvobrev som inlämnades till domstolen och sen behövde jag inte bry mig om den saken mer. Restaurangen går bra, ägaren verkar vara en driftig och hederlig person och när jag kommer till Kaunas behandlas jag som om jag var en kunglighet... Att betala för mat och dryck kommer inte på frågan.
Sen var jag ute och såg mig om i det område väster om Kaunas dit mina morföräldrar "förvisades" när Sovjet tog makten i Litauen. Det heter Kulautuva ochär numera ett uppskattat fritids- och kulturområde. Mormor och morfar fick bo i en timmerhydda, vilket de uppskattade därför att det var lättare att hålla varmt där på vintern, än i de nyare husen som inte alls var lika bra, eftersom de i första hand var tänkta som sommarhus. Men det var naturligtvis en stor skillnad att byta det centralt belägna huset med en bostad i två våningar mot en timmerhydda, även om den hade ett stort köksrum och en storstuga. Vatten fick de hämta i en brunn och det var förstås utedass. Tomten var relativt stor och de höll sig med höns och trädgårdsland och var i stort sett självförsörjande med rotfrukter. Hyddan fanns kvar när jag var där första gången, det var väl 1996, men den förstördes sedan i en brand. Jag är glad att jag hade med mig kameran och tog några bilder när jag var där.
Och nu är jag tillbaka i Riga och den kommande veckan skall jag ta hand om en delegation från Värmland som skall hit och konferera och se sig om. I morgon skall jag stå ute på RIX, d v s Rigas flygplats klockan fem och le och hälsa dem välkomna när planet landat. Sen ligger deras väl och ve i mina händer (nästan) tills de reser hem klockan ett på fredag. Som tur är, så bor de på hotell Latvia, ett par kvarter från min bostad. Sånt underlättar. Programmet är redan klart, de har själva bokat buss och logi från Sverige. Men - jag har jag har, vis av skadan från en tidigare visit från Sverige, dubbelkollat att det finns enkelrum till alla.
Sen sist, det var den 16 oktober, så har jag varit på besök i Kuldiga och tillsammans med en avlägsen släkting som bor där, varit med under några dagar när hon reser runt och dokumenterar de "muiza" (herrgårdar) som finns i området, ett arbete som EU finansierar. En del av dem är restaurerade, andra håller på att restaureras, en del går faktiskt att bo i även om skicket inte är det bästa och många, alltför många håller på och förfaller och är snart utom all räddning. Sen har jag varit i Kaunas, det var Agnese, min fotograferande släkting som uppmanade mig att åka dit och dokumentera det som en gång var min morfars apotek. Jag kunde för en hel del år sedan ta reda på var apoteket legat. Huset fanns kvar och under sovjettiden hade lokalen använts som något slags föreningslokal. Något geni hade kommit på att hyllväggen, där det en gång förvarades vackra flaskor och burkar, att den kunde byggas in , så slapp man besväret att slå ner de robusta hyllorna. När ryssarna lämnade Litauen, så skulle lokalen bli restaurang och de nya ägarna började slå ner den fula väggbeklädnaden, något slags träimitation. Det var då de upptäckte hyllväggen, där det fortfarande stod kvar en hel del flaskor och burkar, det fanns t o m innehåll i några av dem. Nu är hyllväggen en mycket dekorativ inredningsdetalj i restaurangen.
När jag dök upp på arenan, så blev restaurangägaren förstås orolig för att jag skulle kräva att få tillbaka huset. Mina morföräldrar bodde i de två övre våningarna, apoteket låg i bottenplanet och beredningsrummen i källaren. Där är det nu en trevlig ölstuga. Men jag kände inte för att sätta igång med den administrativa process om det är att återfå egendom som förstatligats, så jag skrev ett gåvobrev som inlämnades till domstolen och sen behövde jag inte bry mig om den saken mer. Restaurangen går bra, ägaren verkar vara en driftig och hederlig person och när jag kommer till Kaunas behandlas jag som om jag var en kunglighet... Att betala för mat och dryck kommer inte på frågan.
Sen var jag ute och såg mig om i det område väster om Kaunas dit mina morföräldrar "förvisades" när Sovjet tog makten i Litauen. Det heter Kulautuva ochär numera ett uppskattat fritids- och kulturområde. Mormor och morfar fick bo i en timmerhydda, vilket de uppskattade därför att det var lättare att hålla varmt där på vintern, än i de nyare husen som inte alls var lika bra, eftersom de i första hand var tänkta som sommarhus. Men det var naturligtvis en stor skillnad att byta det centralt belägna huset med en bostad i två våningar mot en timmerhydda, även om den hade ett stort köksrum och en storstuga. Vatten fick de hämta i en brunn och det var förstås utedass. Tomten var relativt stor och de höll sig med höns och trädgårdsland och var i stort sett självförsörjande med rotfrukter. Hyddan fanns kvar när jag var där första gången, det var väl 1996, men den förstördes sedan i en brand. Jag är glad att jag hade med mig kameran och tog några bilder när jag var där.
Och nu är jag tillbaka i Riga och den kommande veckan skall jag ta hand om en delegation från Värmland som skall hit och konferera och se sig om. I morgon skall jag stå ute på RIX, d v s Rigas flygplats klockan fem och le och hälsa dem välkomna när planet landat. Sen ligger deras väl och ve i mina händer (nästan) tills de reser hem klockan ett på fredag. Som tur är, så bor de på hotell Latvia, ett par kvarter från min bostad. Sånt underlättar. Programmet är redan klart, de har själva bokat buss och logi från Sverige. Men - jag har jag har, vis av skadan från en tidigare visit från Sverige, dubbelkollat att det finns enkelrum till alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)