Och här kommer den utlovade berättelsen om hur min far kom till Sverige. Jag vet att han medvetet har utelämnat eller förändrat vissa fakta, men i stort sett så är väl det här den verkliga historien.
"Fastigheten fylls återigen med människor och även om det är krig i Europa och Riga är bombat och de har en ockupationsmakt som vill bestämma det mesta, så börjar saker och ting ändå återgå till en relativt normal lunk för Janis och Karlis. Det är brist på mat, men mörkt bröd, potatis och andra rotfrukter brukar man kunna få tag i.
Och så mitt i denna återgång till ett något mer normalt liv, så får Janis ett mycket oroväckande besked. Han är inte okunnig om att tyskarna först föst ihop judarna i ett ghetto i södra Riga och att de sedan sänt iväg en del av dem till ett okänt öde i Tyskland, andra har förts till ett nybyggt läger i Salaspils ett par mil utanför Riga och värst av allt, att man föst ihop judar i synagogan och sen tänt på. Karlis har varit mycket upprörd över vad som hänt, men Janis ber honom att hålla sig lugn. ”Vi kan inte göra något åt det nu, vi får se till att överleva så att vi en dag kan berätta vad vi vet”.
Men nu får Janis veta att tyskarna börjat söka igenom registren efter personer med mer diffus judisk bakgrund. Då kan Karlis vara i farozonen, hans mor tillhörde en känd judisk familj, som visserligen konverterat för många, många år sedan, innan hon ens var född, men det verkar vara sådana personer med judisk anknytning som de är ute efter nu.
Janis använder sina affärskontakter för att försöka få Karlis till Sverige, där Janis har en kusin i Stockholm som är gift med en svensk företagsledare. En svensk, som skulle till Lettland i legitima ärenden, hjälpte till. När han kom till Lettland, så hade han alla erforderliga tillstånd och alla stämplar i passet, både för utresa från Sverige och för inresa i Lettland. Som tur var, så hade min far ett rätt allmänt europeiskt utseende, mörkt grågröna ögon och mörkblont hår. "Georg Dahlström" som passet var utställt på var visserligen fem centimeter längre, men det kompenserades genom dubbla korkbitar i skorna. Passet försågs sedan med min fars fotografi och han använde det för att komma med ett kurirplan till Sverige. När planet landat i Sverige, och min far blivit internerad, så anmäler "Georg Dahlström" som nu befinner sig i Liepaja att han blivit rånad, man har tvingat av honom både överrock, pengar, klocka och pass. Han ger sådana uppgifter att det är troligt att det var ett par deserterade ryska soldater som rånat honom. (Hur "Georg Dahlström" fick besked om interneringen, har jag aldrig fått klart för mig.) Efter diverse myndighetskrångel så får han åka tillbaka till Sverige. Min far får sitta internerad i en månad, sen får han status som flykting och ett uppehållstillstånd. Det lär ha varit så att både kusinens man och den höge polistjänsteman som skötte utredningen, båda var frimurare. Annars hade det säkert tagit längre tid och kanske Karlis t o m blivit sänd tillbaka till Lettland.
Min farfar anmäler Karlis som försvunnen efter en dryg vecka. Han hade iscensatt en resa till Jelgava där min far skulle lämna över en summa pengar till en affärskontakt. Min farfar lämnar ingen möda ospard för att få reda på vad som hänt hans son! Karlis återfinns aldrig och i den allmänna villervallan så kopplar ingen samman ”rånet” och Karlis försvinnande. Och det finns ju egentligen ingen anknytning mellan dessa händelser heller.
För att meddela att han kommit fram och att allt ordnat sig, så skickar han ett meddelande, skrivet på tyska och med frakturstil, undertecknat av Franz Baumann till en vän i Riga. Det är ett vykort med bild av Stockholms stadshus och han skriver något om att det är ett stiligt hus i germansk-nordisk tradition. Det var signalen om att han landat i Sverige. När sedan det är klart att han får stanna i Sverige så skickar "Franz" ett kort med kungliga slottet och talar om att han inom kort kommer att inställa sig hos någon namngiven person i den tyska ockupationsmakten i Norge. Sen råder tystnad, det är överenskommet så.
Och i Sverige trärffar han min litauiska mamma, de gifter sig, jag kommer till världen och min far får stipendier så att han kan skaffa sig en svensk juristutbildning."
Och det är väl på sätt och vis slutet på historien. Jag kanske kommer att berätta lite om vad som hände efter att Lettland blev fritt igen, men det får bli senare. På måndag reser jag alltså över till Lettland och jag vet inte när jag hör av mig här igen.
fredag 26 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Sista avsnittet
När jag kommer till Lettland kan det kanske bli problem med internet ute på landsbygden. Därför kommer jag att avsluta min fars berättelse idag.
"Efter en stunds funderande, så kommer de fram till att det har funnits en bilverkstad på en tvärgata inte så långt från kontoret. De vandrar iväg dit och den sysslolöse mekanikern går med på att hjälpa dem mot löfte om betalning om ett par dagar. Han tar med sig några verktyg och lyckas få loss brädorna utan nämnvärda skador på vare sig dörren eller dörrkarmen. Janis öppnar och går in. Mekanikern lovar komma tillbaka om två timmar och hjälpa dem att spika igen dörren, låset är obrukbart.
Det är en riktig oreda därinne, ryssarna har brutit upp arkivskåpen och hällt ut innehållet på golvet. Men har de tagit med sig något? Har de letat efter något särskilt? Janis ser vad de letat efter. Det finns ett skåp där han förvarat några spritflaskor och cigarrer. Det är tomt och en skrivbordsuppsättning med bläckhorn, pennställ, brevpress och hållare för läskpapper är borta, tillsammans med en radio. Har de tur, så finns de flesta dokumenten kvar, även om en hel del av dem bör spår av smutsiga stövlar. Förhoppningsvis kan de börja det mödosamma arbetet med att sortera allt det som ligger på golvet snart, nu skall de bara ha fram hyreskontraktet och firmans registreringspapper. Karlis letar medan Janis plockar fram kassaskrinet ur lönnfacket. Det är orört och där finns det tillräckligt med kontanter för att hålla dem med mat och annat livets nödtorft ett bra tag framåt. Det är ju också en sagolik tur att de har lagt undan Reichmark i lönnfacket. Däremot tvivlar Janis på att de kan få användning för de dollarsedlar och brittiska pund som ligger där.
Karlis hittar ett par dokument som de kan ta med sig till magistraten. Kopian av lagfarten på kontorslokalen återfinner han inte, men kopior av företagets registreringspapper, en kopia av två års bokslut och en kopia av Janis medlemskap i Lettiska Advokatsamfundet. Rustade med dessa dokument infinner de sig hos magistraten klockan nio nästa morgon. De blir omgående varse att deras kunskaper i tyska gör att nazistofficerarna uppfattar dem som bundsförvanter. Janis säjer inte emot, men håller å andra sidan inte med heller. Han blir ombedd att infinna sig om en vecka, och fram till dess får de inte bedriva någon verksamhet i företaget, mer än att försöka få ordning på alla dokument igen. Och nu får de hjälp av mekanikern att sätta fast en primitiv kraftig hasp och ett stort hänglås på dörren. Han får sedan betalt för sina utgifter för materialet och dessutom 50 Reichmark, en ersättning som han är mer än nöjd med.
Janis äger huset de bor i, men han har inga förhoppningar om att få in hyror för de andra lägenheterna och affärslokalerna för närvarande. Troligen kan han inte kräva detta heller för den tid som ryssarna ockuperade landet. Men nu behöver de ta reda på vilka av hyresgästerna som fortfarande bor kvar. Det är ett femvåningshus, beläget i de s k esplanadkvarteren. Janis bor på femte våningen i en stor lägenhet, åtta rum, kök och två badrum. Den slutar i hörnet av huset med ett rum som går ut i en cirkelrund avslutning.
I husets bottenvåning finns det butikslokaler. I andra, tredje och fjärde våningen finns vardera fyra lägenheter, i femte tre, Bausks stora våning och två mindre lägenheter. Janis går runt och förhör sig om vilka hyresgäster som finns kvar i Riga. Det är ett ganska nedslående besked som han får, flera familjer har blivit bortförda av ryssarna, ett par har lyckats ge sig iväg innan ryssarna gjorde sin razzia och i två lägenheter har hyresgästerna varit så gamla att ryssarna inte har brytt sig om att deportera dem, men de har blivit bortdrivna från sina hem och har återvänt först för några dagar sedan. Ryssarna har, om man uttrycker det försiktigt, inte varit vare sig särskilt försiktiga eller ordentliga och när de brådstörtat fick ge sig av, så har de tagit med sig en hel del värdesaker. Det kan också tänkas att lettiska kriminella element genomsökt lägenheterna efter det att ryssarna gett sig av utan att låsa dörrarna. Janis gör ett överslag av situationen. Först får han se till att de tomma lägenheterna är beboeliga och sen får han be Karlis se till lägenheterna för dem som gett sig iväg från Riga. Det finns ju en möjlighet att de kommer att återvända inom kort. Han får väl höra med magistraten om hur han skall göra med de andra lägenheterna. Det finns ju familjer som blivit hemlösa i bombningarna. De skall väl i första hand få tak över huvudet. Janis inser att det gäller att hålla sig väl med magistraten. Av två onda ting, ryssar eller tyskar så väljer han självklart tyskarna. De har ju, ända tills Hitler tog makten, varit ett civiliserat folk."
Här upphör min rekonstruktion av uppgifterna i anteckningsböckerna och vad min far berättat. De råkade säkert ut för betydligt värre umbäranden under flykten än vad det står om i anteckningarna, men det verkar ändå som om de uthärdade dessa med ett visst lugn. Vad hände sedan? De fick tillstånd av magistraten att öppna sitt kontor, den nya ockupationsmakten var också i behov av import och export. När de började verksamheten var det med hjälp av en av deras kontorister, som de lyckades leta reda på. Ett par dagar senare dök en av juristerna upp och berättade att han trodde att de två andra blivit bortförda eller dödade. Efter en tid dyker ytterligare en kontorist upp, hon har varit hos släktingar i Talsi. Janis inser att det är nog tillräckligt med personal, han är glad om han kan klara av att avlöna dessa tre och Karlis. De får en hel del uppdrag och efter en tid så kombineras deras ordinarie arbetsuppgifter med utredningar om övergivna fastigheter och försvunna människor, uppdrag som de får av tyskarna.
De som känner till historien om hur min far kom till Sverige har uttryckt önskemål om att jag skall berätta den också. Jag planerar att göra det i morgon.
"Efter en stunds funderande, så kommer de fram till att det har funnits en bilverkstad på en tvärgata inte så långt från kontoret. De vandrar iväg dit och den sysslolöse mekanikern går med på att hjälpa dem mot löfte om betalning om ett par dagar. Han tar med sig några verktyg och lyckas få loss brädorna utan nämnvärda skador på vare sig dörren eller dörrkarmen. Janis öppnar och går in. Mekanikern lovar komma tillbaka om två timmar och hjälpa dem att spika igen dörren, låset är obrukbart.
Det är en riktig oreda därinne, ryssarna har brutit upp arkivskåpen och hällt ut innehållet på golvet. Men har de tagit med sig något? Har de letat efter något särskilt? Janis ser vad de letat efter. Det finns ett skåp där han förvarat några spritflaskor och cigarrer. Det är tomt och en skrivbordsuppsättning med bläckhorn, pennställ, brevpress och hållare för läskpapper är borta, tillsammans med en radio. Har de tur, så finns de flesta dokumenten kvar, även om en hel del av dem bör spår av smutsiga stövlar. Förhoppningsvis kan de börja det mödosamma arbetet med att sortera allt det som ligger på golvet snart, nu skall de bara ha fram hyreskontraktet och firmans registreringspapper. Karlis letar medan Janis plockar fram kassaskrinet ur lönnfacket. Det är orört och där finns det tillräckligt med kontanter för att hålla dem med mat och annat livets nödtorft ett bra tag framåt. Det är ju också en sagolik tur att de har lagt undan Reichmark i lönnfacket. Däremot tvivlar Janis på att de kan få användning för de dollarsedlar och brittiska pund som ligger där.
Karlis hittar ett par dokument som de kan ta med sig till magistraten. Kopian av lagfarten på kontorslokalen återfinner han inte, men kopior av företagets registreringspapper, en kopia av två års bokslut och en kopia av Janis medlemskap i Lettiska Advokatsamfundet. Rustade med dessa dokument infinner de sig hos magistraten klockan nio nästa morgon. De blir omgående varse att deras kunskaper i tyska gör att nazistofficerarna uppfattar dem som bundsförvanter. Janis säjer inte emot, men håller å andra sidan inte med heller. Han blir ombedd att infinna sig om en vecka, och fram till dess får de inte bedriva någon verksamhet i företaget, mer än att försöka få ordning på alla dokument igen. Och nu får de hjälp av mekanikern att sätta fast en primitiv kraftig hasp och ett stort hänglås på dörren. Han får sedan betalt för sina utgifter för materialet och dessutom 50 Reichmark, en ersättning som han är mer än nöjd med.
Janis äger huset de bor i, men han har inga förhoppningar om att få in hyror för de andra lägenheterna och affärslokalerna för närvarande. Troligen kan han inte kräva detta heller för den tid som ryssarna ockuperade landet. Men nu behöver de ta reda på vilka av hyresgästerna som fortfarande bor kvar. Det är ett femvåningshus, beläget i de s k esplanadkvarteren. Janis bor på femte våningen i en stor lägenhet, åtta rum, kök och två badrum. Den slutar i hörnet av huset med ett rum som går ut i en cirkelrund avslutning.
I husets bottenvåning finns det butikslokaler. I andra, tredje och fjärde våningen finns vardera fyra lägenheter, i femte tre, Bausks stora våning och två mindre lägenheter. Janis går runt och förhör sig om vilka hyresgäster som finns kvar i Riga. Det är ett ganska nedslående besked som han får, flera familjer har blivit bortförda av ryssarna, ett par har lyckats ge sig iväg innan ryssarna gjorde sin razzia och i två lägenheter har hyresgästerna varit så gamla att ryssarna inte har brytt sig om att deportera dem, men de har blivit bortdrivna från sina hem och har återvänt först för några dagar sedan. Ryssarna har, om man uttrycker det försiktigt, inte varit vare sig särskilt försiktiga eller ordentliga och när de brådstörtat fick ge sig av, så har de tagit med sig en hel del värdesaker. Det kan också tänkas att lettiska kriminella element genomsökt lägenheterna efter det att ryssarna gett sig av utan att låsa dörrarna. Janis gör ett överslag av situationen. Först får han se till att de tomma lägenheterna är beboeliga och sen får han be Karlis se till lägenheterna för dem som gett sig iväg från Riga. Det finns ju en möjlighet att de kommer att återvända inom kort. Han får väl höra med magistraten om hur han skall göra med de andra lägenheterna. Det finns ju familjer som blivit hemlösa i bombningarna. De skall väl i första hand få tak över huvudet. Janis inser att det gäller att hålla sig väl med magistraten. Av två onda ting, ryssar eller tyskar så väljer han självklart tyskarna. De har ju, ända tills Hitler tog makten, varit ett civiliserat folk."
Här upphör min rekonstruktion av uppgifterna i anteckningsböckerna och vad min far berättat. De råkade säkert ut för betydligt värre umbäranden under flykten än vad det står om i anteckningarna, men det verkar ändå som om de uthärdade dessa med ett visst lugn. Vad hände sedan? De fick tillstånd av magistraten att öppna sitt kontor, den nya ockupationsmakten var också i behov av import och export. När de började verksamheten var det med hjälp av en av deras kontorister, som de lyckades leta reda på. Ett par dagar senare dök en av juristerna upp och berättade att han trodde att de två andra blivit bortförda eller dödade. Efter en tid dyker ytterligare en kontorist upp, hon har varit hos släktingar i Talsi. Janis inser att det är nog tillräckligt med personal, han är glad om han kan klara av att avlöna dessa tre och Karlis. De får en hel del uppdrag och efter en tid så kombineras deras ordinarie arbetsuppgifter med utredningar om övergivna fastigheter och försvunna människor, uppdrag som de får av tyskarna.
De som känner till historien om hur min far kom till Sverige har uttryckt önskemål om att jag skall berätta den också. Jag planerar att göra det i morgon.
onsdag 24 mars 2010
Städdag
När jag insåg att jag faktiskt skulle resa till Lettland på måndag och stanna där hela april - kanske lite längre t o m, så fick jag ett ryck och började städa igår och har fortsatt hela dagen idag. Vi kan väl säja att jag har vårstädat nu. Och sen har jag inget spännande att berätta, men Robert och Pia har mailat och bett att få fortsättningen av berättelsen, så här kommer den:
"En dryg vecka senare har den effektiva tyska armén tagit över radiosändningarna, hakkorsflaggor är upphängda i alla städer och större byar och de tyska soldaterna bemöter letterna på ett något bättre sätt än vad ryssarna gjort. Och man börjar hoppas på frihet för Lettland. Janis och Karlis väntar ytterligare ett par dagar innan de tackar för sig och går till fots den långa vägen till järnvägsstationen i Dzerbene för att försöka ta sig tillbaka till Riga. De blir fast i två dagar i Dzerbene och sedan kommer det några ålderstigna godsvagnar, fulla med människor som varit på flykt och nu skall återvända till Riga och andra städer västerut. Tåget går till Incukalns, 4-5 mil från Riga där de får gå av. Ett stycke längre fram ligger ett ryskt trupptransporttåg som tyskarna har bombat. Och nu får de gå igen. Men de är inte ensamma på vägen den här gången, det är flera hundra människor som går mot Riga. Det kommer två tyska lastbilar och de plockar upp några kvinnor med barn och några av de allra äldsta som är med i skaran. ”Så skulle aldrig ryssarna ha gjort”, är kommentaren.
De får övernatta i en kyrka och utspisas med svart bröd och varmt vatten med lite honung i innan de fortsätter. När de närmar sig Riga blir spänningen nästan outhärdlig. Visst, de har hört att södra delen av Vecriga är värst åtgången, men här och var i den övriga bebyggelsen har det också fallit bomber. Hur ser det ut hemma? Hur ser det ut på kontoret?
De kommer fram till Riga vid tiotiden på kvällen. Tyska soldater bevakar infartsvägarna och alla blir kontrollerade och utfrågade innan de släpps förbi. Janis och Karlis är ”balttyskar” och båda behärskar tyska språket och Janis låter undslippa sig ett ”Gott sei Dank, nu kanske det blir ordning här i landet” och soldaten stramar upp sig och säjer Heil Hitler. Men Janis och Karlis besvarar inte den hälsningen utan nickar bara lite uppmuntrande. ”Ja, vad som helst är bättre än ryssarna i alla fall. Måste vi öva in en halvhjärtad Hitlerhälsning?”
Det är midnatt när de ringer på hemma. Det är först efter att de bultat på dörren i flera minuter som Leontine ropar inifrån. ”Vem där?” – ”Janis och Karlis.” Hon öppnar dörren och stirrar misstroget på dem. ”Men… kära nån så ni ser ut… jag trodde inte att jag skulle få se er igen… kom in… är ni hungriga?” – ”Ja, vi är hungriga och mycket smutsiga. Finns det något att äta?” – ”Inte mycket. Det finns bröd och flott och en burk med syrade gurkor. Men jag skall försöka få tag i mer mat i morgon.” – ”Är det brist på mat?” – ”Ja, ryssarna tog med sig så mycket de kunde och många bönder har inte kunnat ta sig till stan för att sälja.” – ”Om vi får en skiva bröd och en bit gurka så räcker det. Men nu måste Leontine berätta hur hon haft det under tiden vi varit borta.”
Och Leontine berättar om hur hon fintat bort ryssarna och att hon hållit sig så stilla som hon kunnat för att inte väcka uppmärksamhet. ”Vet Leontine något om kontoret?” – ”Ryssarna spikade igen dörren. Jag vet inte var någon av de anställda finns nu. Jag har inte velat gå omkring nere på stan, Det har varit alldeles för osäkert.” – ”Var köper Leontine maten då?” – ”Jag går till marknaden.” - ”Har pengarna räckt?” – ”Ja, det finns lite kvar ännu. Men var har herr Janis och Karlis varit sedan ni gav er iväg?”
”Det får vi ta i morgon. Nu skall vi tvätta av oss och sova. Kan Leontine försöka att skaffa fram lite mat till frukost i morgon – vi äter och berättar då. Det spelar ingen roll vad det är, bara vi får lite mat innan vi går till kontoret. Våra smutsiga kläder lägger vi ute på balkongen. De är bara sopor nu.”
Leontine lyckas skaffa fram bröd och honung till frukost. Det finns varken te eller kaffe att få tag på, men hon lagar till örtte av torkade vinbärsblad. ”Leontine, du är en pärla. Vad skulle vi ta oss till utan dig? Vi skulle svälta ihjäl. Och sättet som du lurade ryssarna på… jag vet inte hur vi skall kunna tacka dig.” Leontine skakar avvärjande på huvudet. ”Hade jag inte gjort så, hade jag själv hamnat på gatan.” – ”Förringa inte din insats. Det var både smart och modigt gjort.” Sen berättar de i korthet vad som hänt under deras flykt.
”Nu går vi ner till kontoret, så får vi se vad vi kan göra där. Och ett besök hos barberaren blir nog nödvändigt också. Det är så skönt att ha rena kläder igen.” – ”Herr Janis har magrat.” – ”Tre hål i livremmen. Men det har varit nyttigt. Vi har fått god kondition, nya muskler och lärt oss en mängd nya saker. Finns Deutsche Bank kvar?” – ”Det vet jag inte. Men om ryssarna stängde banken så öppnar den väl igen nu.” – ”Vi har inga pengar kvar. Men om banken finns där så är det inga problem.” – ”Vi har visst pengar, ” säjer Karlis. ”Jag tror inte att ryssarna hittat lönnfacket i muren.” – ”Vi får se, det löser sig väl. Huvudsaken är att det finns pengar till mat.” – ”Vi får handla med rubel den här veckan också. Nästa vecka kommer de med Reichmark. Men det är ingen som vet om vi kan byta ut rubeln så bönderna på marknaden vill helst inte ta emot dem. Jag har tagit med mig några av silverskedarna från köket för att få lov att köpa.” – ”Det var ett bra initiativ. Jag räknar med att så länge kriget varar så får vi ta till sådana knep. Har Leontine pengar att köpa mat för idag?” – ”Vi får se om det finns något att köpa. Potatisen håller på att ta slut och det finns inga andra grönsaker heller. I går hade en bonde höns, någon hade torra bönor och lök fanns det. Jag kanske kan göra en gryta på sådant. Om herrarna håller till godo med det.” – ”Leontine, vi har ätit kalla potatisar med grovt salt och det har smakat som en delikatess, vi har vant oss vid fläskflott istället för smör på brödet och när vi har fått lite surkål med fläskbitar har det känts som den största lyx. Det är krig nu och vi får äta det som finns.”
När de kommer till kontoret finns de kraftiga brädorna kvar för dörren. Hur det ser ut bakom den, har de ingen aning om. De måste få hjälp att bryta loss dem och de har inte pengar att betala med, inte just nu i alla fall. Kontoret ligger på bottenvåningen i ett fyravåningshus. De har mörkgröna tjocka gardiner för fönstren och nu är de helt fördragna. Fönsterrutorna är i alla fall hela så när som på en spricka tvärs över en av dem. Karlis gör ett sista försök att lossa en av brädorna, den sitter som berget. Då kommer det en barsk herre och frågar vad de håller på med. Janis presenterar sig och talar om att det är hans kontor och frågar vem han talar med. ”Voldemars Tipsis, jag är tillsatt som förvaltare här i huset.” – ”Är det herr Vilcins som engagerat er?” – ”Herr Vilcins är deporterad. Det är tyska magistraten som gett uppdraget åt mig.” – ”Nåväl, då vet ni vad vi gör här och vi vet vem ni är,” säjer Janis. ”Ni får tala med magistraten om ni får ha kvar ert kontor här.” – ”Det skall jag göra.” – ”Magistraten bestämmer numera vem som får driva företag. Det är bara sådana som våra befriare godkänner som får göra det. Heil Hitler” säjer han och slår ihop klackarna som om han vore en soldat i uniform.
Janis och Karlis går ut på gatan, ser en tysk soldat och frågar var magistraten har sitt kontor. Soldaten talar om var magistraten har sitt tillfälliga kontor och de promenerar dit. De konstaterar att det är en stor fördel att de talar tyska, soldaten uppträdde mycket artigt och belevat mot dem. Hos magistraten sitter en massa människor och väntar. En tysk soldat säjer på knackig lettiska ”ert ärende” men skiner upp när Janis svarar på tyska. Deras namn skrivs upp och de blir ombedda att gå en trappa upp till vänster och sätta sig i kön. Där är det inte så många som väntar och efter en dryg timma får de framföra sitt ärende. De får beskriva vad firman har sysslat med och vad de planerar att göra i framtiden. De blir korrekt bemötta, naturligtvis därför att de båda talar flytande tyska. De blir sedan ombedda att komma tillbaka nästa dag klockan nio på morgonen och ta med sig nödvändiga dokument. ”Alla papper som rör vår verksamhet finns på kontoret, om nu inte ryssarna tagit dem. Kan vi bryta bort brädorna och se vad vi kan få med oss. Tysken ser fundersam ut och lämnar dem. Efter en stund kommer han med en officer i sällskap. Han genomför ett kort ”förhör” med dem båda och ger sitt tillstånd till detta. Nu gäller det bara för dem att skaffa en kofot eller något liknande."
/fortsättning följer
"En dryg vecka senare har den effektiva tyska armén tagit över radiosändningarna, hakkorsflaggor är upphängda i alla städer och större byar och de tyska soldaterna bemöter letterna på ett något bättre sätt än vad ryssarna gjort. Och man börjar hoppas på frihet för Lettland. Janis och Karlis väntar ytterligare ett par dagar innan de tackar för sig och går till fots den långa vägen till järnvägsstationen i Dzerbene för att försöka ta sig tillbaka till Riga. De blir fast i två dagar i Dzerbene och sedan kommer det några ålderstigna godsvagnar, fulla med människor som varit på flykt och nu skall återvända till Riga och andra städer västerut. Tåget går till Incukalns, 4-5 mil från Riga där de får gå av. Ett stycke längre fram ligger ett ryskt trupptransporttåg som tyskarna har bombat. Och nu får de gå igen. Men de är inte ensamma på vägen den här gången, det är flera hundra människor som går mot Riga. Det kommer två tyska lastbilar och de plockar upp några kvinnor med barn och några av de allra äldsta som är med i skaran. ”Så skulle aldrig ryssarna ha gjort”, är kommentaren.
De får övernatta i en kyrka och utspisas med svart bröd och varmt vatten med lite honung i innan de fortsätter. När de närmar sig Riga blir spänningen nästan outhärdlig. Visst, de har hört att södra delen av Vecriga är värst åtgången, men här och var i den övriga bebyggelsen har det också fallit bomber. Hur ser det ut hemma? Hur ser det ut på kontoret?
De kommer fram till Riga vid tiotiden på kvällen. Tyska soldater bevakar infartsvägarna och alla blir kontrollerade och utfrågade innan de släpps förbi. Janis och Karlis är ”balttyskar” och båda behärskar tyska språket och Janis låter undslippa sig ett ”Gott sei Dank, nu kanske det blir ordning här i landet” och soldaten stramar upp sig och säjer Heil Hitler. Men Janis och Karlis besvarar inte den hälsningen utan nickar bara lite uppmuntrande. ”Ja, vad som helst är bättre än ryssarna i alla fall. Måste vi öva in en halvhjärtad Hitlerhälsning?”
Det är midnatt när de ringer på hemma. Det är först efter att de bultat på dörren i flera minuter som Leontine ropar inifrån. ”Vem där?” – ”Janis och Karlis.” Hon öppnar dörren och stirrar misstroget på dem. ”Men… kära nån så ni ser ut… jag trodde inte att jag skulle få se er igen… kom in… är ni hungriga?” – ”Ja, vi är hungriga och mycket smutsiga. Finns det något att äta?” – ”Inte mycket. Det finns bröd och flott och en burk med syrade gurkor. Men jag skall försöka få tag i mer mat i morgon.” – ”Är det brist på mat?” – ”Ja, ryssarna tog med sig så mycket de kunde och många bönder har inte kunnat ta sig till stan för att sälja.” – ”Om vi får en skiva bröd och en bit gurka så räcker det. Men nu måste Leontine berätta hur hon haft det under tiden vi varit borta.”
Och Leontine berättar om hur hon fintat bort ryssarna och att hon hållit sig så stilla som hon kunnat för att inte väcka uppmärksamhet. ”Vet Leontine något om kontoret?” – ”Ryssarna spikade igen dörren. Jag vet inte var någon av de anställda finns nu. Jag har inte velat gå omkring nere på stan, Det har varit alldeles för osäkert.” – ”Var köper Leontine maten då?” – ”Jag går till marknaden.” - ”Har pengarna räckt?” – ”Ja, det finns lite kvar ännu. Men var har herr Janis och Karlis varit sedan ni gav er iväg?”
”Det får vi ta i morgon. Nu skall vi tvätta av oss och sova. Kan Leontine försöka att skaffa fram lite mat till frukost i morgon – vi äter och berättar då. Det spelar ingen roll vad det är, bara vi får lite mat innan vi går till kontoret. Våra smutsiga kläder lägger vi ute på balkongen. De är bara sopor nu.”
Leontine lyckas skaffa fram bröd och honung till frukost. Det finns varken te eller kaffe att få tag på, men hon lagar till örtte av torkade vinbärsblad. ”Leontine, du är en pärla. Vad skulle vi ta oss till utan dig? Vi skulle svälta ihjäl. Och sättet som du lurade ryssarna på… jag vet inte hur vi skall kunna tacka dig.” Leontine skakar avvärjande på huvudet. ”Hade jag inte gjort så, hade jag själv hamnat på gatan.” – ”Förringa inte din insats. Det var både smart och modigt gjort.” Sen berättar de i korthet vad som hänt under deras flykt.
”Nu går vi ner till kontoret, så får vi se vad vi kan göra där. Och ett besök hos barberaren blir nog nödvändigt också. Det är så skönt att ha rena kläder igen.” – ”Herr Janis har magrat.” – ”Tre hål i livremmen. Men det har varit nyttigt. Vi har fått god kondition, nya muskler och lärt oss en mängd nya saker. Finns Deutsche Bank kvar?” – ”Det vet jag inte. Men om ryssarna stängde banken så öppnar den väl igen nu.” – ”Vi har inga pengar kvar. Men om banken finns där så är det inga problem.” – ”Vi har visst pengar, ” säjer Karlis. ”Jag tror inte att ryssarna hittat lönnfacket i muren.” – ”Vi får se, det löser sig väl. Huvudsaken är att det finns pengar till mat.” – ”Vi får handla med rubel den här veckan också. Nästa vecka kommer de med Reichmark. Men det är ingen som vet om vi kan byta ut rubeln så bönderna på marknaden vill helst inte ta emot dem. Jag har tagit med mig några av silverskedarna från köket för att få lov att köpa.” – ”Det var ett bra initiativ. Jag räknar med att så länge kriget varar så får vi ta till sådana knep. Har Leontine pengar att köpa mat för idag?” – ”Vi får se om det finns något att köpa. Potatisen håller på att ta slut och det finns inga andra grönsaker heller. I går hade en bonde höns, någon hade torra bönor och lök fanns det. Jag kanske kan göra en gryta på sådant. Om herrarna håller till godo med det.” – ”Leontine, vi har ätit kalla potatisar med grovt salt och det har smakat som en delikatess, vi har vant oss vid fläskflott istället för smör på brödet och när vi har fått lite surkål med fläskbitar har det känts som den största lyx. Det är krig nu och vi får äta det som finns.”
När de kommer till kontoret finns de kraftiga brädorna kvar för dörren. Hur det ser ut bakom den, har de ingen aning om. De måste få hjälp att bryta loss dem och de har inte pengar att betala med, inte just nu i alla fall. Kontoret ligger på bottenvåningen i ett fyravåningshus. De har mörkgröna tjocka gardiner för fönstren och nu är de helt fördragna. Fönsterrutorna är i alla fall hela så när som på en spricka tvärs över en av dem. Karlis gör ett sista försök att lossa en av brädorna, den sitter som berget. Då kommer det en barsk herre och frågar vad de håller på med. Janis presenterar sig och talar om att det är hans kontor och frågar vem han talar med. ”Voldemars Tipsis, jag är tillsatt som förvaltare här i huset.” – ”Är det herr Vilcins som engagerat er?” – ”Herr Vilcins är deporterad. Det är tyska magistraten som gett uppdraget åt mig.” – ”Nåväl, då vet ni vad vi gör här och vi vet vem ni är,” säjer Janis. ”Ni får tala med magistraten om ni får ha kvar ert kontor här.” – ”Det skall jag göra.” – ”Magistraten bestämmer numera vem som får driva företag. Det är bara sådana som våra befriare godkänner som får göra det. Heil Hitler” säjer han och slår ihop klackarna som om han vore en soldat i uniform.
Janis och Karlis går ut på gatan, ser en tysk soldat och frågar var magistraten har sitt kontor. Soldaten talar om var magistraten har sitt tillfälliga kontor och de promenerar dit. De konstaterar att det är en stor fördel att de talar tyska, soldaten uppträdde mycket artigt och belevat mot dem. Hos magistraten sitter en massa människor och väntar. En tysk soldat säjer på knackig lettiska ”ert ärende” men skiner upp när Janis svarar på tyska. Deras namn skrivs upp och de blir ombedda att gå en trappa upp till vänster och sätta sig i kön. Där är det inte så många som väntar och efter en dryg timma får de framföra sitt ärende. De får beskriva vad firman har sysslat med och vad de planerar att göra i framtiden. De blir korrekt bemötta, naturligtvis därför att de båda talar flytande tyska. De blir sedan ombedda att komma tillbaka nästa dag klockan nio på morgonen och ta med sig nödvändiga dokument. ”Alla papper som rör vår verksamhet finns på kontoret, om nu inte ryssarna tagit dem. Kan vi bryta bort brädorna och se vad vi kan få med oss. Tysken ser fundersam ut och lämnar dem. Efter en stund kommer han med en officer i sällskap. Han genomför ett kort ”förhör” med dem båda och ger sitt tillstånd till detta. Nu gäller det bara för dem att skaffa en kofot eller något liknande."
/fortsättning följer
måndag 22 mars 2010
Long time no see
Jag känner inte till orsak och verkan, men samtidigt som de höll på med ventilationen i huset, så pajade telefon, bredband och TV. Telefonen kom tillbaka tisdag eftermiddag och på kvällen kunde vi i alla fall se SVT och TV4. Bredbandet var fortfarande stendött. Då körde jag till Motala för att hälsa på en avlägsen släkting som jag har där, en "fyrmänning" tror jag det heter. Vi håller kontakten, varken han eller jag har någon uppsjö av släktingar i Sverige. Han brukar låna min lägenhet i Riga ibland, det företag där han är anställd har täta kontakter med Lettland.
Jag körde hem igår, väglaget var inte det bästa men min fyrhjuling klarar det mesta. Måndag den 29.3 åker jag över till Lettland för att göra den reportageserie som blivit försenad p g a att vägarna ute på landsbygden inte varit farbara överallt. Jag kommer troligen att börja i Kurzeme, det verkar vara minst snö där. Men utan "fyrhjulingen" skulle jag förmodligen stå mig slätt, i alla fall när jag kommer till de inre delarna av Lettland.
Och nu fortsätter jag min fars berättelse:
"Vid sextiden på morgonen hör de att det kör bilar i närheten. Det hörs ett speciellt ljud från de ryska militärlastbilarna, ett högt och mullrande motorljud och ett konstant skrammel. De är inte gjorda för att använda vid någon överrumpling... När de har gått en halvtimma i riktning sydost så ser de vägen med de ryska lastbilarna. Det verkar som om de har en samlingsplats för bilar och några hästskjutsar på en äng där. Janis och Karlis försöker analysera situationen. Skall de försöka ta sig över vägen ett stycke framför bilarna? Det verkar vara det enda möjliga. Dessutom är vegetationen tätare där borta. När de gjort en kringgående rörelse och närmar sig vägen, så börjar lastbilskolonnen köra västerut. Det tar en bra stund innan de kört förbi och sen smyger Karlis tillbaka och ser om det finns fordon eller soldater kvar. Ängen är tom och det är alldeles tyst, och när han är tillbaka hos Janis så beslutar de sig för att ta sig över vägen. Det som känns oroväckande är att detta är inte någon stor väg, utan en liten landsväg, men den mynnar ut i vägen som går till Riga. Men har de något slags förläggning eller depå i närheten? Försiktigt vandrar de vidare söderut.
När kvällen kommer, är de båda mycket törstiga. Vattnet i deras flaskor tog slut igår och de har inte stött på något vattendrag där vattnet verkat tillräckligt rent för att de skulle våga dricka av det. Törsten är värre än hungern. Då de passerar en liten gård, ser de på avstånd att det står en ung kvinna på gårdsplanen. ”Vi måste ha vatten”, säjer Karlis. Jag tror inte att det är någon fara med att be henne om lite vatten, vi är ju bara två törstiga vandrare.
Kvinnan verkar inte vara rädd för dem när de kommer utan hon frågar lite morskt vad de vill. ”Vi skulle bara vilja dricka lite vatten.” – ”Det kan ni väl få”, säjer hon och räcker fram en träskopa. ”Vad gör ni här? Är ni på flykt från ryssarna?” – ”Vi är på väg mot Vecpiebalga.” – ”Det var inte det som jag frågade.” - ”Spelar det någon roll?” – ”Om ni är på flykt undan ryssarna så kanske ni behöver ha någonstans att sova i natt.”– ” Det skulle vara bra. Vi har sovit utomhus ett par nätter nu. Har ryssarna varit här?”–” För ett par dagar sedan. Min man har anslutit sig till en grupp partisaner...” Hon suckar och slår ut med händerna. ”Men du klarade dig?” – ”Jag sa att ryssarna redan varit här och hämtat honom och tagit med honom till cementfabriken som ligger närmare Riga. Dom trodde väl det för dom gav sig iväg efter att ha sökt genom huset och uthuset och tagit med sig maten jag hade. Men inte allt. ” Hon ler och ger dem ett roat ögonkast. ”Det gäller att inte vara dum. Ryssarna är inte särskilt begåvade. Men då är ni väl hungriga?”– ” Ja, det är vi. Och vi kan betala för oss.”– ” Min man hade hjälpt er om han varit hemma. Var kommer ni ifrån?” – ”Riga.” – ”Tror ni att ni kan klara er genom att vara på flykt så här?”– ”Det vet vi inget om. Men det är ett försök. Annars hade det nog blivit Sibirien eller avrättning. Så vad har vi att välja på?”– ” Nej, så är det. Men varför tror ni att ryssarna skulle deportera just er?” – ”Jag har ett företag, min son arbetar där också.” – ”Revolutionens och arbetarklassens fiender alltså”, säjer hon med ett litet grin. ”Ni får sova på loftet i uthuset. Jag har ett gammalt täcke som ni får samsas om. Är det kallt om nätterna så hjälper det väl att ni ligger tätt tillsammans.” Uthuset visar sig vara ett litet kombinerat vagnslider och utedass. På sätt och vis var det väl bra att natten var kall. Annars hade nog doften varit mer påträngande. På morgonen hjälps de åt att tömma det primitiva utedasset och gräva ner innehållet en bit bort. Sen lägger de jord överst i dasset och då blir det uthärdligt uppe på loftet.
De blir kvar hos kvinnan ett par veckor, hjälper henne med att gräva trädgårdslanden, sätta potatis, hugga ved, de lagar – så gott de nu förmår – den trasiga dörren in till vagnslidret och lite andra småsaker. Kvinnan håller hela tiden vakt, och de känner sig ganska trygga där. De har sovit på loftet i uthuset, de har fått mat och det har blivit mycket bättre väder, så de känner att det kan vara dags att ge sig av igen. Hon ger dem en vägbeskrivning till en skogsgård där – om det inte syns några ryssar i närheten – där de kan räkna med att få hjälp. ”Hälsa från mig och ge dem den här.” Hon lämnar över en trekantig skinnbit, där det finns två prickar i ena hörnet.
Det är mer än en dags vandring till den angivna adressen. Nu går de i skogsbrynet mest hela tiden och känner sig rätt trygga. De går under tystnad, stannar ofta och lyssnar så att det inte hörs bilar, klapper från hästhovar eller röster i närheten. Elina har talat om precis hur de skall gå och de har så gott de kunde memorerat vägen. Sent på eftermiddagen börjar det regna och de måste söka skydd under en gran. Där sitter de i två minuter, sen upptäcker de att de satt sig mitt i en myrstack. Obehagligt, ja men också lite komiskt och när de borstat av sig myrorna får de snabbt söka reda på en annan gran, nu utan myrstack. Det är torrt under granen och inte riktigt lika kallt längre, så de lyckas sova några timmar. När de vaknar dricker de vatten och äter ett par brödskivor som Elina skickat med. Sen måste de koncentrera sig på att hitta till gården.
Den ligger utanför en by en bit bortom Vecpiebalga. Elina har beskrivit hur den ser ut, ett timrat hus med vasstak, blå ytterdörr, en ladugård av sten, ett magasin och en såg bakom ladugården. De ligger i skogen en natt innan de vågar sig fram. ”Vi har hälsningar från Elina och så skulle vi lämna den här lappen.” – ”Är allt väl med henne?” – ”Ja, vi har varit där i två veckor och hjälpt till lite.” – ”Elina är min syster. Och ni är på flykt?” – ”Ja. Vi kommer från Riga och har varit på väg i snart en månad.” – ”Det ryktas om massdeportationer, både i Riga och andra städer. Järnvägsvagnarna rullar österut och de är fullastade med människor.” – ”Hur vet ni det?” – ”Motståndsrörelsen har ett av sina fästen häruppe i höglandet.” – ”Är inte risken stor för att ryssarna gör razzior då?” – ”Risken finns, men vi har nog garderat oss. Jag vet att ni låg där borta i skogen i natt, innan ni vågade er fram”, säjer han och ler lite. ”Och nu är ni hungriga förstås?” – ”Ja, om ni har en bit bröd att avvara, så… vi kan betala för oss.” – ”Det finns ett gömställe här i skogen. Ni kan stanna här ett par dagar om ni är försiktiga. Jag skall hämta bröd och mjölk åt er. Ni kan inte få komma in i huset, min gamla far bor hos oss och han går i barndom, vi vet inte vad han kan säja om ryssen kommer. Gå in i dörren på gaveln till magasinet, så kommer jag med mat.”
”Jag är inte religiös” säjer Karlis, ”men jag antar att man borde tacka Gud för sådana här människor.” - ”Din mor skulle ha gjort det. Men du har tänkt det och det är väl samma sak? Det är gott att din mor inte behöver uppleva detta.”
Mannen kommer med bröd, flott, grovt salt och något slags örtte. ”Håll till godo. När ni ätit skall jag visa er gömstället.” Han nickar och försvinner in i bostadshuset igen. En timma senare kommer han igen, försedd med två grova filtar och ett par kuddar som sett sina bästa dagar för länge sedan. Gömstället finns i skogen bakom sågen. Det är en grotta som byggts upp i en ravin, omöjlig att se för den som inte känner till den. Inuti grottan är det timmergolv och det finns ett par små springor där ljuset kan komma in. Ingången till grottan döljs av ett nedfallet träd, med en stor rotvälta. ”Det är bara ett problem, regnar det så blir ni ordentligt våta. Men å andra sidan brukar ryssarna hålla sig lugna om det regnar. De har så dåliga kläder. Då får ni krypa upp på vinden i magasinet.
Den första natten sover de i ”grottan”. Sen börjar det regna och mannen kommer och hämtar dem. ”Våra spanare säjer att ryssarna gett sig av norrut. Ni kanske kan hjälpa till lite i sågverket?” Sågverket drivs delvis med en ångmaskin, men mycket görs för hand. Var femte stock eller planka läggs upp framför sågen, så att det finns något där om ryssarna kommer. Resten bärs till ett gömställe inne i skogen, det virket skall man ha till återuppbyggnad av gårdar som blivit nedbrända. Och nu kan Janis och Karlis lägga ytterligare en erfarenhet till de andra, sågverksarbetare. Och vetskapen om att det finns solidaritet och oegennytta bland människor även i krigstid.
En dag så kommer mannen och säjer ”Nu är det något på gång. Tyska flygplan skall ha bombat Riga och det ser ut som om en del av ryssarna är på väg österut. Men man vet inget bestämt.”
Karlis är så nervös att han får ont i magen, men han jobbar oförtrutet på i sågen. De jobbar, får husrum och mat, vad mer kan de begära? Landet är i krig och i bästa fall så lyckas Tredje rikets soldater driva ut ryssarna. Vad som än händer, så har han lärt sig mycket under tiden som han varit på flykt.
Och så den första juli 1941 kommer det en man springande mot gården. Han ropar att nu ger sig ryssarna iväg från Riga. När han lugnat ner sig lite, så berättar han att ryssarna har bränt ner många gårdar i Kurzeme och Zemgale, att de satt eld på en del byar i östra Lettland, men de är på väg tillbaka till Sovjet igen. ”Ingen vet vad som kommer att hända nu, men ryssarna är i alla fall på väg bort.” Och så springer han vidare för att lämna den goda nyheten på nästa ställe."
/fortsättning följer
Jag körde hem igår, väglaget var inte det bästa men min fyrhjuling klarar det mesta. Måndag den 29.3 åker jag över till Lettland för att göra den reportageserie som blivit försenad p g a att vägarna ute på landsbygden inte varit farbara överallt. Jag kommer troligen att börja i Kurzeme, det verkar vara minst snö där. Men utan "fyrhjulingen" skulle jag förmodligen stå mig slätt, i alla fall när jag kommer till de inre delarna av Lettland.
Och nu fortsätter jag min fars berättelse:
"Vid sextiden på morgonen hör de att det kör bilar i närheten. Det hörs ett speciellt ljud från de ryska militärlastbilarna, ett högt och mullrande motorljud och ett konstant skrammel. De är inte gjorda för att använda vid någon överrumpling... När de har gått en halvtimma i riktning sydost så ser de vägen med de ryska lastbilarna. Det verkar som om de har en samlingsplats för bilar och några hästskjutsar på en äng där. Janis och Karlis försöker analysera situationen. Skall de försöka ta sig över vägen ett stycke framför bilarna? Det verkar vara det enda möjliga. Dessutom är vegetationen tätare där borta. När de gjort en kringgående rörelse och närmar sig vägen, så börjar lastbilskolonnen köra västerut. Det tar en bra stund innan de kört förbi och sen smyger Karlis tillbaka och ser om det finns fordon eller soldater kvar. Ängen är tom och det är alldeles tyst, och när han är tillbaka hos Janis så beslutar de sig för att ta sig över vägen. Det som känns oroväckande är att detta är inte någon stor väg, utan en liten landsväg, men den mynnar ut i vägen som går till Riga. Men har de något slags förläggning eller depå i närheten? Försiktigt vandrar de vidare söderut.
När kvällen kommer, är de båda mycket törstiga. Vattnet i deras flaskor tog slut igår och de har inte stött på något vattendrag där vattnet verkat tillräckligt rent för att de skulle våga dricka av det. Törsten är värre än hungern. Då de passerar en liten gård, ser de på avstånd att det står en ung kvinna på gårdsplanen. ”Vi måste ha vatten”, säjer Karlis. Jag tror inte att det är någon fara med att be henne om lite vatten, vi är ju bara två törstiga vandrare.
Kvinnan verkar inte vara rädd för dem när de kommer utan hon frågar lite morskt vad de vill. ”Vi skulle bara vilja dricka lite vatten.” – ”Det kan ni väl få”, säjer hon och räcker fram en träskopa. ”Vad gör ni här? Är ni på flykt från ryssarna?” – ”Vi är på väg mot Vecpiebalga.” – ”Det var inte det som jag frågade.” - ”Spelar det någon roll?” – ”Om ni är på flykt undan ryssarna så kanske ni behöver ha någonstans att sova i natt.”– ” Det skulle vara bra. Vi har sovit utomhus ett par nätter nu. Har ryssarna varit här?”–” För ett par dagar sedan. Min man har anslutit sig till en grupp partisaner...” Hon suckar och slår ut med händerna. ”Men du klarade dig?” – ”Jag sa att ryssarna redan varit här och hämtat honom och tagit med honom till cementfabriken som ligger närmare Riga. Dom trodde väl det för dom gav sig iväg efter att ha sökt genom huset och uthuset och tagit med sig maten jag hade. Men inte allt. ” Hon ler och ger dem ett roat ögonkast. ”Det gäller att inte vara dum. Ryssarna är inte särskilt begåvade. Men då är ni väl hungriga?”– ” Ja, det är vi. Och vi kan betala för oss.”– ” Min man hade hjälpt er om han varit hemma. Var kommer ni ifrån?” – ”Riga.” – ”Tror ni att ni kan klara er genom att vara på flykt så här?”– ”Det vet vi inget om. Men det är ett försök. Annars hade det nog blivit Sibirien eller avrättning. Så vad har vi att välja på?”– ” Nej, så är det. Men varför tror ni att ryssarna skulle deportera just er?” – ”Jag har ett företag, min son arbetar där också.” – ”Revolutionens och arbetarklassens fiender alltså”, säjer hon med ett litet grin. ”Ni får sova på loftet i uthuset. Jag har ett gammalt täcke som ni får samsas om. Är det kallt om nätterna så hjälper det väl att ni ligger tätt tillsammans.” Uthuset visar sig vara ett litet kombinerat vagnslider och utedass. På sätt och vis var det väl bra att natten var kall. Annars hade nog doften varit mer påträngande. På morgonen hjälps de åt att tömma det primitiva utedasset och gräva ner innehållet en bit bort. Sen lägger de jord överst i dasset och då blir det uthärdligt uppe på loftet.
De blir kvar hos kvinnan ett par veckor, hjälper henne med att gräva trädgårdslanden, sätta potatis, hugga ved, de lagar – så gott de nu förmår – den trasiga dörren in till vagnslidret och lite andra småsaker. Kvinnan håller hela tiden vakt, och de känner sig ganska trygga där. De har sovit på loftet i uthuset, de har fått mat och det har blivit mycket bättre väder, så de känner att det kan vara dags att ge sig av igen. Hon ger dem en vägbeskrivning till en skogsgård där – om det inte syns några ryssar i närheten – där de kan räkna med att få hjälp. ”Hälsa från mig och ge dem den här.” Hon lämnar över en trekantig skinnbit, där det finns två prickar i ena hörnet.
Det är mer än en dags vandring till den angivna adressen. Nu går de i skogsbrynet mest hela tiden och känner sig rätt trygga. De går under tystnad, stannar ofta och lyssnar så att det inte hörs bilar, klapper från hästhovar eller röster i närheten. Elina har talat om precis hur de skall gå och de har så gott de kunde memorerat vägen. Sent på eftermiddagen börjar det regna och de måste söka skydd under en gran. Där sitter de i två minuter, sen upptäcker de att de satt sig mitt i en myrstack. Obehagligt, ja men också lite komiskt och när de borstat av sig myrorna får de snabbt söka reda på en annan gran, nu utan myrstack. Det är torrt under granen och inte riktigt lika kallt längre, så de lyckas sova några timmar. När de vaknar dricker de vatten och äter ett par brödskivor som Elina skickat med. Sen måste de koncentrera sig på att hitta till gården.
Den ligger utanför en by en bit bortom Vecpiebalga. Elina har beskrivit hur den ser ut, ett timrat hus med vasstak, blå ytterdörr, en ladugård av sten, ett magasin och en såg bakom ladugården. De ligger i skogen en natt innan de vågar sig fram. ”Vi har hälsningar från Elina och så skulle vi lämna den här lappen.” – ”Är allt väl med henne?” – ”Ja, vi har varit där i två veckor och hjälpt till lite.” – ”Elina är min syster. Och ni är på flykt?” – ”Ja. Vi kommer från Riga och har varit på väg i snart en månad.” – ”Det ryktas om massdeportationer, både i Riga och andra städer. Järnvägsvagnarna rullar österut och de är fullastade med människor.” – ”Hur vet ni det?” – ”Motståndsrörelsen har ett av sina fästen häruppe i höglandet.” – ”Är inte risken stor för att ryssarna gör razzior då?” – ”Risken finns, men vi har nog garderat oss. Jag vet att ni låg där borta i skogen i natt, innan ni vågade er fram”, säjer han och ler lite. ”Och nu är ni hungriga förstås?” – ”Ja, om ni har en bit bröd att avvara, så… vi kan betala för oss.” – ”Det finns ett gömställe här i skogen. Ni kan stanna här ett par dagar om ni är försiktiga. Jag skall hämta bröd och mjölk åt er. Ni kan inte få komma in i huset, min gamla far bor hos oss och han går i barndom, vi vet inte vad han kan säja om ryssen kommer. Gå in i dörren på gaveln till magasinet, så kommer jag med mat.”
”Jag är inte religiös” säjer Karlis, ”men jag antar att man borde tacka Gud för sådana här människor.” - ”Din mor skulle ha gjort det. Men du har tänkt det och det är väl samma sak? Det är gott att din mor inte behöver uppleva detta.”
Mannen kommer med bröd, flott, grovt salt och något slags örtte. ”Håll till godo. När ni ätit skall jag visa er gömstället.” Han nickar och försvinner in i bostadshuset igen. En timma senare kommer han igen, försedd med två grova filtar och ett par kuddar som sett sina bästa dagar för länge sedan. Gömstället finns i skogen bakom sågen. Det är en grotta som byggts upp i en ravin, omöjlig att se för den som inte känner till den. Inuti grottan är det timmergolv och det finns ett par små springor där ljuset kan komma in. Ingången till grottan döljs av ett nedfallet träd, med en stor rotvälta. ”Det är bara ett problem, regnar det så blir ni ordentligt våta. Men å andra sidan brukar ryssarna hålla sig lugna om det regnar. De har så dåliga kläder. Då får ni krypa upp på vinden i magasinet.
Den första natten sover de i ”grottan”. Sen börjar det regna och mannen kommer och hämtar dem. ”Våra spanare säjer att ryssarna gett sig av norrut. Ni kanske kan hjälpa till lite i sågverket?” Sågverket drivs delvis med en ångmaskin, men mycket görs för hand. Var femte stock eller planka läggs upp framför sågen, så att det finns något där om ryssarna kommer. Resten bärs till ett gömställe inne i skogen, det virket skall man ha till återuppbyggnad av gårdar som blivit nedbrända. Och nu kan Janis och Karlis lägga ytterligare en erfarenhet till de andra, sågverksarbetare. Och vetskapen om att det finns solidaritet och oegennytta bland människor även i krigstid.
En dag så kommer mannen och säjer ”Nu är det något på gång. Tyska flygplan skall ha bombat Riga och det ser ut som om en del av ryssarna är på väg österut. Men man vet inget bestämt.”
Karlis är så nervös att han får ont i magen, men han jobbar oförtrutet på i sågen. De jobbar, får husrum och mat, vad mer kan de begära? Landet är i krig och i bästa fall så lyckas Tredje rikets soldater driva ut ryssarna. Vad som än händer, så har han lärt sig mycket under tiden som han varit på flykt.
Och så den första juli 1941 kommer det en man springande mot gården. Han ropar att nu ger sig ryssarna iväg från Riga. När han lugnat ner sig lite, så berättar han att ryssarna har bränt ner många gårdar i Kurzeme och Zemgale, att de satt eld på en del byar i östra Lettland, men de är på väg tillbaka till Sovjet igen. ”Ingen vet vad som kommer att hända nu, men ryssarna är i alla fall på väg bort.” Och så springer han vidare för att lämna den goda nyheten på nästa ställe."
/fortsättning följer
måndag 15 mars 2010
Hemma i Stockholm igen, kom med kvällsplanet igår. Då låg det ett meddelande här att man genomför något slags översyn av ventilationen i det här huset under måndagen och beräknad tid när man vill få tillgång till minlägenhet är mellan 10-12. Få se om det fungerar, jag har inte några höga tankar om hantverkares tidspassning.
Det har snöat av och till i Riga men samtidigt smälter snön i centrum och det är ingen som ser till att skotta bort snön (eller rättare sagt så måste man väl hacka bort den) från brunnarna, vilka oftast befinner sig i gathörnen där gatorna ofta sjunker ner lite. Resten kan ni föreställa er. Nu får det faktiskt vara slut på eländet, både här och där.
Och nu fortsätter berättelsen:
"De vandrar vidare och när molnen skingrats lite och solen värmer så bestämmer de sig för att gå upp på en trädbevuxen kulle och sätta sig att vila lite. Karlis går först och plötsligt stannar han till och vinkar avvärjande mot Janis som kommer några meter efter. På andra sidan kullen, i solen sitter en grupp med ryska soldater. De sitter och spelar kort och som tur är, så är de ganska högljudda, så de kan knappast ha hört att det kommer någon. Försiktigt, mycket försiktigt går Karlis och Janis tillbaka samma väg som de kommit och när de är i närheten av vägen hukar de bakom några buskar för att diskutera vart de skall ta vägen nu. Då kommer det en kolonn med ryska lastbilar på väg från Sigulda, fullastade med soldater, kanske är målet Riga. En av bilarna stannar och föraren kommer ut och några soldater hoppar ner från flaket. Återstoden av kolonnen, fyra bilar stannar också. Nu stannar hjärtat nästan på Karlis. Men de skall bara kontrollera något på lastbilens undersida. Det tar tid och Karlis vågar knappast andas. Syns de från flaket? Det är nog bara fem minuter senare som kolonnen kör iväg igen, men det känns som om det varit flera timmar. Karlis darrar i hela kroppen. ”Vi måste vara ännu mera försiktiga”, säjer Janis. ”Jag tror att vi skall gå tillbaka en bit och in i skogen där borta. Dit fanns det ingen väg och jag kan inte tänka mig att soldaterna ger sig in i skogen.
Den natten får de sova i det fria, uppe på en kulle växer det några stora granar och de lägger sig under en av dem och tar granrisgrenar över sig. Det är kallt ute, men marken under den täta granen är torr och efter de två nätterna på hörännet så är de ändå i rätt god fysisk form, men rejält uppskakade av att ha varit så nära ryssarna. Nästa morgon skiner solen och de räknar med att kunna gå rätt långt, men de hör ljudet av lastbilar och ibland också röster som talar ryska och de kan inte förflytta sig mer än en kilometer den dagen. De äter upp de sista brödbitarna på kvällen och sover en natt till ute i det fria. Det känns i alla fall som om temperaturen stigit några grader under dagen och nästa morgon skiner solen igen och det är tyst, mycket tyst runt omkring, om man undantar det vårliga fågelkvittret.
De går hela nästa dag, styrkta av vissheten att om allt går bra, så kommer de att få tak över huvudet till natten. De är på väg till en avlägsen släkting som bor i närheten av Nitaure. Janis har talat med honom i telefon och släktingen har sagt sig ha möjlighet att hysa dem under några dagar. Han är mjölnare och har en kvarn, där finns det säkert något krypin för dem. Janis är lite osäker på vägen och när de möter en pojke på vägen så frågar de honom. ”Baldins kvarn, den brände ryssarna ner för ett par dagar sen. Och så sköt de Arturs Baldins.” Det blir som ett stort mörkt hål inne i Karlis, men han visar ingenting. Janis finner sig och säjer: ”Det var inte kvarnen som vi skulle till, vi skulle bara ha den som riktmärke när vi skall gå vidare.”– ”Ryssarna gav sig av i morse. Dom tog godsägarn på muiza och hans familj och gamla godsägarn också. Och våran lärare och prästen.” – ”Det var tråkigt att höra.”– ” Dom gör så. Men vi är fattiga så oss bryr dom sig inte om.” – ”Bor det ryssar på muiza nu?”– ” Vet inte. Bilarna och hästarna var borta när jag gick förbi.” – ”Vart är du på väg?”– ” Jag skall hämta farmor. Hon får inte bo ensam i skogen längre. Vart skall ni gå?” - ”Vi skall fortsätta förbi kvarnen och sen får vi skjuts.”
”Jaha, så var det med den övernattningen”, suckar Karlis. ”Men det kunde ju ha varit värre, vi kunde ju varit där när ryssarna kom.” – ”Det verkar som om de genomsökt trakten. Men vi fortsätter mot Nitaure i alla fall.”
Kvarnen är totalt nedbränd och de ser inte en människa i närheten. ”Muiza” är förmodligen en stor vit byggnad som ligger ganska nära vägen. De vågar inte gå på vägen utan tar en omväg över fälten där det finns lite buskar i dikena att huka bak om det kommer någon. Det är lite oroväckande när två kråkor kretsar över dem, men det kunde väl ses som ett tecken på att något djur rörde sig i närheten. De kommer fram till en liten skogsdunge och sätter sig där för att diskutera hur de skall göra nu. Situationen känns förtvivlad, men de försöker båda två att dölja det för varandra. Då tar Janis fram en chokladkaka som han har i ryggsäcken. ”Vi tar halva nu och sparar den andra halvan.” - ” Jag känner att jag borde vara sorgsen över att Arturs är död, men jag är bara arg”, säjer Karlis. ”Det kanske blir så när allt är farligt, att man tänker på sig själv först.” – ”Och så skäms man för att man är glad åt att man inte var i kvarnen när ryssarna kom. Men jag minns från det förra kriget, att jag tänkte helt annorlunda, det gällde att klara mig och min familj först.”
Dungen är ganska långt bort från vägen och tur är väl det, för där kommer tre militärlastbilar körande och efter dem två hästar som drar höskrindor med soldater på. De kanske är på väg till muiza, där pojken nämnde att det funnits ryssar. De diskuterar vilken riktning det är bäst att ta mot nu. Till slut kommer de fram till att de skall gå mot sydost, mot Vidzemes högland. Ryssarna kommer från öster, i norr finns gränsen mot Estland och går de tillbaka västerut, så finns risken för truppsammandragningar ju närmare Riga de kommer. Vidzemes högland är skogbevuxet, kuperat och framför allt, det är den lettiska nationalismens högborg. Där kan de kanske finna någon plats att gömma sig på under några dagar. Nu får det bli en natt till under bar himmel. Hungern gör sig påmind, de känner sig svaga båda två. ”Vi stannar här”, säjer Janis och pekar på ett litet buskage. ”Men skall vi inte gå lite längre?” Janis pekar då på åkern intill. ”Det är säkert en potatisåker. De kanske har satt potatisen nyss, då kan vi leta fram några potatisar när det skymmer.” Maten den dagen blir två råa potatisar var, och de sparar två var i sina ryggsäckar. Och så vandrar de vidare tills de hittar en plats att sova på, inne i ett buskage där ingen kan se dem. Nästa morgon vaknar de tidigt, båda är frusna och trötta. De börjar dagen med att hoppa och slå åkarbrasor för att försöka få lite värme. Sedan äter de upp de två råa potatisarna, tuggar dem långsamt och väl. Vem vet när de kan få mat nästa gång."
Och fortsättning följer/
Det har snöat av och till i Riga men samtidigt smälter snön i centrum och det är ingen som ser till att skotta bort snön (eller rättare sagt så måste man väl hacka bort den) från brunnarna, vilka oftast befinner sig i gathörnen där gatorna ofta sjunker ner lite. Resten kan ni föreställa er. Nu får det faktiskt vara slut på eländet, både här och där.
Och nu fortsätter berättelsen:
"De vandrar vidare och när molnen skingrats lite och solen värmer så bestämmer de sig för att gå upp på en trädbevuxen kulle och sätta sig att vila lite. Karlis går först och plötsligt stannar han till och vinkar avvärjande mot Janis som kommer några meter efter. På andra sidan kullen, i solen sitter en grupp med ryska soldater. De sitter och spelar kort och som tur är, så är de ganska högljudda, så de kan knappast ha hört att det kommer någon. Försiktigt, mycket försiktigt går Karlis och Janis tillbaka samma väg som de kommit och när de är i närheten av vägen hukar de bakom några buskar för att diskutera vart de skall ta vägen nu. Då kommer det en kolonn med ryska lastbilar på väg från Sigulda, fullastade med soldater, kanske är målet Riga. En av bilarna stannar och föraren kommer ut och några soldater hoppar ner från flaket. Återstoden av kolonnen, fyra bilar stannar också. Nu stannar hjärtat nästan på Karlis. Men de skall bara kontrollera något på lastbilens undersida. Det tar tid och Karlis vågar knappast andas. Syns de från flaket? Det är nog bara fem minuter senare som kolonnen kör iväg igen, men det känns som om det varit flera timmar. Karlis darrar i hela kroppen. ”Vi måste vara ännu mera försiktiga”, säjer Janis. ”Jag tror att vi skall gå tillbaka en bit och in i skogen där borta. Dit fanns det ingen väg och jag kan inte tänka mig att soldaterna ger sig in i skogen.
Den natten får de sova i det fria, uppe på en kulle växer det några stora granar och de lägger sig under en av dem och tar granrisgrenar över sig. Det är kallt ute, men marken under den täta granen är torr och efter de två nätterna på hörännet så är de ändå i rätt god fysisk form, men rejält uppskakade av att ha varit så nära ryssarna. Nästa morgon skiner solen och de räknar med att kunna gå rätt långt, men de hör ljudet av lastbilar och ibland också röster som talar ryska och de kan inte förflytta sig mer än en kilometer den dagen. De äter upp de sista brödbitarna på kvällen och sover en natt till ute i det fria. Det känns i alla fall som om temperaturen stigit några grader under dagen och nästa morgon skiner solen igen och det är tyst, mycket tyst runt omkring, om man undantar det vårliga fågelkvittret.
De går hela nästa dag, styrkta av vissheten att om allt går bra, så kommer de att få tak över huvudet till natten. De är på väg till en avlägsen släkting som bor i närheten av Nitaure. Janis har talat med honom i telefon och släktingen har sagt sig ha möjlighet att hysa dem under några dagar. Han är mjölnare och har en kvarn, där finns det säkert något krypin för dem. Janis är lite osäker på vägen och när de möter en pojke på vägen så frågar de honom. ”Baldins kvarn, den brände ryssarna ner för ett par dagar sen. Och så sköt de Arturs Baldins.” Det blir som ett stort mörkt hål inne i Karlis, men han visar ingenting. Janis finner sig och säjer: ”Det var inte kvarnen som vi skulle till, vi skulle bara ha den som riktmärke när vi skall gå vidare.”– ”Ryssarna gav sig av i morse. Dom tog godsägarn på muiza och hans familj och gamla godsägarn också. Och våran lärare och prästen.” – ”Det var tråkigt att höra.”– ” Dom gör så. Men vi är fattiga så oss bryr dom sig inte om.” – ”Bor det ryssar på muiza nu?”– ” Vet inte. Bilarna och hästarna var borta när jag gick förbi.” – ”Vart är du på väg?”– ” Jag skall hämta farmor. Hon får inte bo ensam i skogen längre. Vart skall ni gå?” - ”Vi skall fortsätta förbi kvarnen och sen får vi skjuts.”
”Jaha, så var det med den övernattningen”, suckar Karlis. ”Men det kunde ju ha varit värre, vi kunde ju varit där när ryssarna kom.” – ”Det verkar som om de genomsökt trakten. Men vi fortsätter mot Nitaure i alla fall.”
Kvarnen är totalt nedbränd och de ser inte en människa i närheten. ”Muiza” är förmodligen en stor vit byggnad som ligger ganska nära vägen. De vågar inte gå på vägen utan tar en omväg över fälten där det finns lite buskar i dikena att huka bak om det kommer någon. Det är lite oroväckande när två kråkor kretsar över dem, men det kunde väl ses som ett tecken på att något djur rörde sig i närheten. De kommer fram till en liten skogsdunge och sätter sig där för att diskutera hur de skall göra nu. Situationen känns förtvivlad, men de försöker båda två att dölja det för varandra. Då tar Janis fram en chokladkaka som han har i ryggsäcken. ”Vi tar halva nu och sparar den andra halvan.” - ” Jag känner att jag borde vara sorgsen över att Arturs är död, men jag är bara arg”, säjer Karlis. ”Det kanske blir så när allt är farligt, att man tänker på sig själv först.” – ”Och så skäms man för att man är glad åt att man inte var i kvarnen när ryssarna kom. Men jag minns från det förra kriget, att jag tänkte helt annorlunda, det gällde att klara mig och min familj först.”
Dungen är ganska långt bort från vägen och tur är väl det, för där kommer tre militärlastbilar körande och efter dem två hästar som drar höskrindor med soldater på. De kanske är på väg till muiza, där pojken nämnde att det funnits ryssar. De diskuterar vilken riktning det är bäst att ta mot nu. Till slut kommer de fram till att de skall gå mot sydost, mot Vidzemes högland. Ryssarna kommer från öster, i norr finns gränsen mot Estland och går de tillbaka västerut, så finns risken för truppsammandragningar ju närmare Riga de kommer. Vidzemes högland är skogbevuxet, kuperat och framför allt, det är den lettiska nationalismens högborg. Där kan de kanske finna någon plats att gömma sig på under några dagar. Nu får det bli en natt till under bar himmel. Hungern gör sig påmind, de känner sig svaga båda två. ”Vi stannar här”, säjer Janis och pekar på ett litet buskage. ”Men skall vi inte gå lite längre?” Janis pekar då på åkern intill. ”Det är säkert en potatisåker. De kanske har satt potatisen nyss, då kan vi leta fram några potatisar när det skymmer.” Maten den dagen blir två råa potatisar var, och de sparar två var i sina ryggsäckar. Och så vandrar de vidare tills de hittar en plats att sova på, inne i ett buskage där ingen kan se dem. Nästa morgon vaknar de tidigt, båda är frusna och trötta. De börjar dagen med att hoppa och slå åkarbrasor för att försöka få lite värme. Sedan äter de upp de två råa potatisarna, tuggar dem långsamt och väl. Vem vet när de kan få mat nästa gång."
Och fortsättning följer/
torsdag 11 mars 2010
Riga, torsdag.
Nu sitter jag här hemma igen, politikergruppen sitter förhoppningsvis vid det här laget ovan molnen på väg mot Kastrup. Jag har guidat och tolkat för så många olika grupper under årens lopp och det finns alltid gnällspikar med i gruppen men det här gänget slog nog rekord. Jag hade ju inte bokat hotell, beställt måltider eller bestämt programmet. Min uppgift var att tolka, vara allmänt behjälplig och dessutom följa med som guide på en busstur runt stan.
Nu tänker jag inte gå in på detaljer, men det var liksom inte mitt problem att resebyrån trasslat till det. Jag försökte hjälpa till så gott det gick, men hade man beställt 8 dubbelrum, gick det inte att få ändrat till mer än sex enkelrum och fem dubbelrum på hotellet. Sen har det varit sura kommentarer om maten, väglaget och att den bokade rundturen var alldeles för lång (45 minuter). Det var mer, men det var väl i första hand om syftet med resan hit - eller var det så att man bara hade det som kamouflage för en nöjesresa? Okej, jag får min ersättning och kan glömma...
Jag har glömt mitt usb-minne med min fars berättelse i Stockholm, så följetongen får anstå tills jag kommer tillbaka dit. Men jag kan väl berätta lite om varför jag sitter här i en rätt fin fyrarumslägenhet med utsikt över Brivibas iela, Frihetsgatan. Min far lyckades ta sig från Lettland till Sverige när nazisterna började leta lite mer på djupet efter letter med judisk anknytning. Min farmor kom ju från en judisk familj som hade konverterat till den lutherska läran för länge sedan. Farfar blev kvar här och efter diverse umbäranden så kom han till en kolchos där en släkting var chef och fick syssla med administrativt arbete fram tills dess han var 72 år. Min far lyckades få ett 48 timmars besöksvisum i slutet av 50-talet och fick då träffa sin far. Han hade några dokument som gällde äganderätten till den här och ett par andra fastigheter och ett markområde i hamnen. Han "smugglade" över dem till min far, som kunde ta med dem till Sverige. När ryssarna hade gett sig av, så började min far agera för att få tillbaka fastigheterna. En av dem var brandskadad, en hade det bott ryssar i och fastigheten var tömd på allt som gick att plocka loss. I det här huset hade det bott ryska officerare, högt upp på rangskalan och visserligen var huset inte välskött, om man får uttrycka det milt, men det var beboeligt. När min far fick tillbaka fastigheten, så sålde han den till ett tyskt konsortium, men det förbehållet att han skulle bo hyresfritt i 50 år i den lägenhet som var hans barndomshem. Det var förstås orimligt, våningen var alldeles för stor och tyskarnas arkitekt ville dela på de största våningarna. Efter mycket förhandlande hit och dit så blev det en fyrarumslägenhet, där han i alla fall skulle få behålla det stora rummet i hörnet, det s k tornrummet. Dessutom blev den hyresfria tiden 25 år, t o m 2026. Jag betalar bara el, värme och vatten nu. Min far avled tyvärr innan renoveringen av fastigheten var klar och då övergick nyttjanderätten till mig.
De andra fastigheterna fick vi en symbolisk summa för, marken i hamnen blev det betydligt mer pengar för.
Och nu skall jag halka ut och äta middag på en restaurang inne i gamla stan tillsammans med några goda vänner.
Nu tänker jag inte gå in på detaljer, men det var liksom inte mitt problem att resebyrån trasslat till det. Jag försökte hjälpa till så gott det gick, men hade man beställt 8 dubbelrum, gick det inte att få ändrat till mer än sex enkelrum och fem dubbelrum på hotellet. Sen har det varit sura kommentarer om maten, väglaget och att den bokade rundturen var alldeles för lång (45 minuter). Det var mer, men det var väl i första hand om syftet med resan hit - eller var det så att man bara hade det som kamouflage för en nöjesresa? Okej, jag får min ersättning och kan glömma...
Jag har glömt mitt usb-minne med min fars berättelse i Stockholm, så följetongen får anstå tills jag kommer tillbaka dit. Men jag kan väl berätta lite om varför jag sitter här i en rätt fin fyrarumslägenhet med utsikt över Brivibas iela, Frihetsgatan. Min far lyckades ta sig från Lettland till Sverige när nazisterna började leta lite mer på djupet efter letter med judisk anknytning. Min farmor kom ju från en judisk familj som hade konverterat till den lutherska läran för länge sedan. Farfar blev kvar här och efter diverse umbäranden så kom han till en kolchos där en släkting var chef och fick syssla med administrativt arbete fram tills dess han var 72 år. Min far lyckades få ett 48 timmars besöksvisum i slutet av 50-talet och fick då träffa sin far. Han hade några dokument som gällde äganderätten till den här och ett par andra fastigheter och ett markområde i hamnen. Han "smugglade" över dem till min far, som kunde ta med dem till Sverige. När ryssarna hade gett sig av, så började min far agera för att få tillbaka fastigheterna. En av dem var brandskadad, en hade det bott ryssar i och fastigheten var tömd på allt som gick att plocka loss. I det här huset hade det bott ryska officerare, högt upp på rangskalan och visserligen var huset inte välskött, om man får uttrycka det milt, men det var beboeligt. När min far fick tillbaka fastigheten, så sålde han den till ett tyskt konsortium, men det förbehållet att han skulle bo hyresfritt i 50 år i den lägenhet som var hans barndomshem. Det var förstås orimligt, våningen var alldeles för stor och tyskarnas arkitekt ville dela på de största våningarna. Efter mycket förhandlande hit och dit så blev det en fyrarumslägenhet, där han i alla fall skulle få behålla det stora rummet i hörnet, det s k tornrummet. Dessutom blev den hyresfria tiden 25 år, t o m 2026. Jag betalar bara el, värme och vatten nu. Min far avled tyvärr innan renoveringen av fastigheten var klar och då övergick nyttjanderätten till mig.
De andra fastigheterna fick vi en symbolisk summa för, marken i hamnen blev det betydligt mer pengar för.
Och nu skall jag halka ut och äta middag på en restaurang inne i gamla stan tillsammans med några goda vänner.
måndag 8 mars 2010
Nu ligger jag i startgroparna för att resa till Riga i morgon. Planet går inte förrän klockan tre på eftermiddagen så jag behöver inte stressa. Jag stannar bara några dagar den här gången, men räknar med att återvända till Lettland i slutet av mars, när vägarna är farbara igen. Då tar jag förstås färjan, eftersom man behöver en fyrhjuling för att ta sig fram på landsbygden.
På onsdag kommer det en grupp sjukvårdspolitiker från södra Sverige till Riga. De skall diskutera "primärvård" med motsvarande lettiska politiker, det är allt jag vet. Jag har läst på lite extra om allmänna sjukvårdstermer för att inte verka alltför mycket bakom flötet. Sen skall de förstås "göra stan" och åka på en rejäl rundtur i Riga. Jag ringde deras kontaktperson och framhöll med skärpa att alla måste ha rejäla kängor eller stövlar med sig. Få se om det har tagit skruv.
Och här kommer dagens avsnitt av min fars berättelse.
"Vid halv tiotiden är de ordentligt trötta och söker skydd i en halvt nedrasad lada vid ett till synes övergivet småbruk. De äter var sin skiva bröd och somnar sedan, trots kylan. Vid femtiden väcks de av att det blåser och regnar. De kryper in i ett hörn där taket är någorlunda helt och får lite skydd för regnet. Vid niotiden upphör regnet och de går ut mot vägen igen, efter att noga ha sett sig för och lyssnat så att inga bilar är på väg i närheten.
De går hela dagen. Eller rättare sagt, när det inte syns någon, när det inte hörs några misstänkta ljud, så går de. Dessemellan ligger de och trycker i buskarna. När kvällen kommer, sätter de sig på ett kullfallet träd och äter av brödet. Då kommer det en kvinna förbi dem och hon stannar och frågar: ”Vad gör ni här?” Janis svarar som förut: ”Vi är på väg till torvtäkten.” - ” Och vad heter ni? Var kommer ni från?” De presenterar sig. ”Jaha, det var som jag trodde att ni var på väg undan ryssen.” – ”Varför trodde ni det?”– ” Ni ser ut som om ni var på flykt. Jag är en god lettisk nationalist och nu tycker jag att ni följer med mig hem. Det skall bli mer regn i natt. Ni får inte sova inne, om ryssarna skulle göra husrannsakan, men ni kan sova i ladan. Har ni något att äta?” – ”Neej…” – ”Något har jag väl som ni kan få. Kom med nu.”
Gården där kvinnan bor ligger ett par hundra meter längre bort. Hon visar dem ladan och tar fram ett hästtäcke och lovar komma med något att äta. Det dröjer en stund och sen kommer hon med en korg med mjölk, bröd och surkål. ”Ställ korgen vid dörren så hämtar jag den sen. Även om vi är lettiska nationalister, så vill vi inte utsätta oss för onödiga faror. Det kanske kommer fler som vi kan hjälpa. I morgon kommer jag med te och bröd, så får vi se vad vi skall göra med er sen. Ni behöver nog vila upp er ett par dagar.”
De sover tungt, mätta och trötta. De vaknar av att någon säjer ”labrit” – god morgon och paniken ligger på lur. Det står en man på stegen upp till rännet och lämnar över en korg till dem. ”Här finns det te och bröd. Vi har funderat på hur vi skall hjälpa er. Det kommer att bli regn i dag, så ni kan stanna här en natt till. Skulle ryssarna hitta er här, så vet vi inget om det. Vi har fem barn och kan inte utsätta oss för onödiga risker, även om vi hatar ryssarna och gärna hjälper dem som råkat illa ut.”– ” Det är mycket vänligt av er, och vi kan betala om ni anser att vi kan stanna här. Får vi vila oss lite, så orkar vi gå några dagar till” – ”Vart är ni på väg?”– ” Inåt landet, mer kan jag inte säja. Vi gick från Riga för ett par dagar sedan.”– ” Jag ställer fram en hink med vatten så ni kan tvätta er. Avträdet ligger till vänster, det står en skottkärra utanför. Vi har inte haft besök av ryssarna på två dagar och jag tror att de har annat för sig nu. Men ni måste vara mycket försiktiga.”
De får bönor, potatis och fläsk till middag och gröt till kvällsmat. Sover gott en natt till, får te och bröd till frukost nästa morgon och ger sig av efter att ha gett bonden några sedlar. Först vill han inte ta emot dem, men Janis är mycket bestämd.
De fortsätter öster om vägen som går förbi Sigulda och viker av mot en by som heter Nitaure. På vägen dit måste de passera förbi något som närmast kan kallas för ett träsk och här finns det inte så mycket som kan vara av intresse för ryssarna, men de är fortfarande mycket försiktiga.
De har ingen aning om vad som hänt i Riga, och det bekymrar dem. De är ovetande om att ryssarna stängt advokatbyrån genom att spika ett par kraftiga bräder framför dörren. Den övriga personalen, två jurister och fyra kontorister håller sig nu undan på olika platser i och kring Riga.
Samtidigt som de går i skogkanten längs vägen, så genomsöker ryssarna huset på Brivibas och när de kommer till Janis och Karlis stora våning så öppnar Leontine, deras hushållerska. Ryssarna trycker bryskt upp henne mot väggen, men när hon tilltalar dem på ryska, så backar de ett par steg. ”Jag har inte sett till någon av herrarna sedan de gick hemifrån i lördags morse och jag vet inte var de finns.” – ”Var är de? Vad vet ni?” – ”Jag vet bara att de skulle träffa en klient i Jurmala i lördags morse. Sen kom de inte tillbaka.” De frågar vem hon är och hon svarar ”Jag sköter hushållet åt herrarna.” Hon får visa sina identitetspapper och när ryssarna vill in och genomsöka våningen så nickar hon vänligt. ”Men förstör inget. Det var ett par av era officerare här igår och rekvirerade våningen för S. och hans stab*.” – ”General S.?” – ”Det vet jag inte... de sa bara S. och hans stab och frågade om jag ville stanna kvar och sköta hushållet åt dem eftersom jag talar ryska.” – ”När kommer S.?”– ” Det vet jag inte. De ville att det skulle vara nystädat när han kommer så det blir väl om några dagar.” Ryssarna konfererar lågmält och Leontine hör att de tror att herrarna blivit fängslade, eftersom man redan rekvirerat våningen.
Så gick det till när de grundlurade ryska soldaterna lämnade Leontine och våningen. Men det vet inte Janis och Karlis något om, det kommer att dröja ett tag innan de får veta vad som hände."
forts. följer/
*Jag har försökt att ta reda på vem general S. var, men har inte lyckats med det. Min far kanske nämnde det, men i så fall har det fallit mig ur minnet.
På onsdag kommer det en grupp sjukvårdspolitiker från södra Sverige till Riga. De skall diskutera "primärvård" med motsvarande lettiska politiker, det är allt jag vet. Jag har läst på lite extra om allmänna sjukvårdstermer för att inte verka alltför mycket bakom flötet. Sen skall de förstås "göra stan" och åka på en rejäl rundtur i Riga. Jag ringde deras kontaktperson och framhöll med skärpa att alla måste ha rejäla kängor eller stövlar med sig. Få se om det har tagit skruv.
Och här kommer dagens avsnitt av min fars berättelse.
"Vid halv tiotiden är de ordentligt trötta och söker skydd i en halvt nedrasad lada vid ett till synes övergivet småbruk. De äter var sin skiva bröd och somnar sedan, trots kylan. Vid femtiden väcks de av att det blåser och regnar. De kryper in i ett hörn där taket är någorlunda helt och får lite skydd för regnet. Vid niotiden upphör regnet och de går ut mot vägen igen, efter att noga ha sett sig för och lyssnat så att inga bilar är på väg i närheten.
De går hela dagen. Eller rättare sagt, när det inte syns någon, när det inte hörs några misstänkta ljud, så går de. Dessemellan ligger de och trycker i buskarna. När kvällen kommer, sätter de sig på ett kullfallet träd och äter av brödet. Då kommer det en kvinna förbi dem och hon stannar och frågar: ”Vad gör ni här?” Janis svarar som förut: ”Vi är på väg till torvtäkten.” - ” Och vad heter ni? Var kommer ni från?” De presenterar sig. ”Jaha, det var som jag trodde att ni var på väg undan ryssen.” – ”Varför trodde ni det?”– ” Ni ser ut som om ni var på flykt. Jag är en god lettisk nationalist och nu tycker jag att ni följer med mig hem. Det skall bli mer regn i natt. Ni får inte sova inne, om ryssarna skulle göra husrannsakan, men ni kan sova i ladan. Har ni något att äta?” – ”Neej…” – ”Något har jag väl som ni kan få. Kom med nu.”
Gården där kvinnan bor ligger ett par hundra meter längre bort. Hon visar dem ladan och tar fram ett hästtäcke och lovar komma med något att äta. Det dröjer en stund och sen kommer hon med en korg med mjölk, bröd och surkål. ”Ställ korgen vid dörren så hämtar jag den sen. Även om vi är lettiska nationalister, så vill vi inte utsätta oss för onödiga faror. Det kanske kommer fler som vi kan hjälpa. I morgon kommer jag med te och bröd, så får vi se vad vi skall göra med er sen. Ni behöver nog vila upp er ett par dagar.”
De sover tungt, mätta och trötta. De vaknar av att någon säjer ”labrit” – god morgon och paniken ligger på lur. Det står en man på stegen upp till rännet och lämnar över en korg till dem. ”Här finns det te och bröd. Vi har funderat på hur vi skall hjälpa er. Det kommer att bli regn i dag, så ni kan stanna här en natt till. Skulle ryssarna hitta er här, så vet vi inget om det. Vi har fem barn och kan inte utsätta oss för onödiga risker, även om vi hatar ryssarna och gärna hjälper dem som råkat illa ut.”– ” Det är mycket vänligt av er, och vi kan betala om ni anser att vi kan stanna här. Får vi vila oss lite, så orkar vi gå några dagar till” – ”Vart är ni på väg?”– ” Inåt landet, mer kan jag inte säja. Vi gick från Riga för ett par dagar sedan.”– ” Jag ställer fram en hink med vatten så ni kan tvätta er. Avträdet ligger till vänster, det står en skottkärra utanför. Vi har inte haft besök av ryssarna på två dagar och jag tror att de har annat för sig nu. Men ni måste vara mycket försiktiga.”
De får bönor, potatis och fläsk till middag och gröt till kvällsmat. Sover gott en natt till, får te och bröd till frukost nästa morgon och ger sig av efter att ha gett bonden några sedlar. Först vill han inte ta emot dem, men Janis är mycket bestämd.
De fortsätter öster om vägen som går förbi Sigulda och viker av mot en by som heter Nitaure. På vägen dit måste de passera förbi något som närmast kan kallas för ett träsk och här finns det inte så mycket som kan vara av intresse för ryssarna, men de är fortfarande mycket försiktiga.
De har ingen aning om vad som hänt i Riga, och det bekymrar dem. De är ovetande om att ryssarna stängt advokatbyrån genom att spika ett par kraftiga bräder framför dörren. Den övriga personalen, två jurister och fyra kontorister håller sig nu undan på olika platser i och kring Riga.
Samtidigt som de går i skogkanten längs vägen, så genomsöker ryssarna huset på Brivibas och när de kommer till Janis och Karlis stora våning så öppnar Leontine, deras hushållerska. Ryssarna trycker bryskt upp henne mot väggen, men när hon tilltalar dem på ryska, så backar de ett par steg. ”Jag har inte sett till någon av herrarna sedan de gick hemifrån i lördags morse och jag vet inte var de finns.” – ”Var är de? Vad vet ni?” – ”Jag vet bara att de skulle träffa en klient i Jurmala i lördags morse. Sen kom de inte tillbaka.” De frågar vem hon är och hon svarar ”Jag sköter hushållet åt herrarna.” Hon får visa sina identitetspapper och när ryssarna vill in och genomsöka våningen så nickar hon vänligt. ”Men förstör inget. Det var ett par av era officerare här igår och rekvirerade våningen för S. och hans stab*.” – ”General S.?” – ”Det vet jag inte... de sa bara S. och hans stab och frågade om jag ville stanna kvar och sköta hushållet åt dem eftersom jag talar ryska.” – ”När kommer S.?”– ” Det vet jag inte. De ville att det skulle vara nystädat när han kommer så det blir väl om några dagar.” Ryssarna konfererar lågmält och Leontine hör att de tror att herrarna blivit fängslade, eftersom man redan rekvirerat våningen.
Så gick det till när de grundlurade ryska soldaterna lämnade Leontine och våningen. Men det vet inte Janis och Karlis något om, det kommer att dröja ett tag innan de får veta vad som hände."
forts. följer/
*Jag har försökt att ta reda på vem general S. var, men har inte lyckats med det. Min far kanske nämnde det, men i så fall har det fallit mig ur minnet.
torsdag 4 mars 2010
När kommer våren?
Nu väntar jag bara på lite bättre väder. Det påstås att det skall bli mildare och soligare nästa vecka, men det vill jag SE först. Annars? Jag jobbar lite med ett par projekt som kommer senare i vår, kollar dagligen vädret i Lettland, har läst in mig rätt väl på EU:s och Lettlands jordbrukspolitik (eller i det senare fallet, avsaknad av jordbrukspolitik) och på måndag skall jag luncha med en bankman på Swedbank som skall förklara lite mer ingående hur de resonerat när de beviljat bönderna i Lettland lån. Jag kommer att vara väl förberedd när jag ger mig ut på min "bonntur" på den lettiska landsbygden.
Och så till nästa avsnitt av min fars berättelse:
"De har förberett sin flykt väl. De har redan gömt var sin uppsättning kläder i en övergiven lagerlokal i utkanten av Riga. Det är en flanellskjorta till dem var, ett par blåbyxor till Karlis och ett par bruna grova bomullsbyxor till Janis, var sin vadderad jacka av den typ som arbetare oftast använder och var sitt par grova kängor. Kängorna har de gått in hemma i våningen och på promenader till arbetet under den mörka årstiden. Karlis har en keps av lite modernare slag och Janis en svart skärmmössa. Under helgen har de hållit sig gömda i lagerlokalen och den enda sysselsättning de haft, har varit att sy in vaxdukspåsar med några viktiga dokument i sina kläder. Och nu, på måndagen när arbetsdagen är slut, så går de tillsammans och vet inte hur långt de kommer att gå den här dagen. Den första delen av deras vandring bedömer de som den farligaste. De befinner sig fortfarande inom bebyggt område och samtidigt som de verkligen måste spana efter ryska soldater och ibland gömma sig bakom något hörn, så måste de samtidigt se ut som om de har ett fullt legitimt ärende att befinna sig just där. Men det går bra och snart lämnar de bebyggelsen bakom sig.
De går österut och har valt en väg som mest går genom skog för att snabbt kunna gömma sig om det kommer ryska soldater. Det blåser snålt och då och då kommer det några lätta regnstänk. De ser inga ryska soldater, knappt några andra människor heller, och när mörkret faller går de in i en hölada som ligger i närheten av en gård och sover där tills fåglarna väcker dem tidigt på morgonen. Ingen på gården intill tycks vara vaken ännu och de smyger sig ut och fortsätter sin vandring. Det känns lite oroligt att gå över öppna fält, men de går tysta och lyssnar noga om det hörs något motorbuller, klapper av hästhovar eller sorl. Efter en timma kommer de till ett vägskäl. De hade tänkt ta till vänster här, men de ser att det står ett par militärlastbilar längre bort. De väljer istället vägen som går rakt fram, utan att veta vart den för dem. Karlis har en liten kikare och en kompass i fickan, föremål som han vet att han snabbt måste göra sig av med om de möter ryssar. De tar ut en provisorisk kompassriktning och hoppas att kunna gå en omväg för att sedan komma tillbaka i den tänkta riktningen. När de kommer fram till en liten gård, så står det plötsligt en gammal gumma där. Karlis funderar snabbt på hur han skall hantera den uppkomna situationen men då ropar gumman: ”Kom hit, jag behöver hjälp.” De inser att vare sig det är ofarligt eller en fälla, så har de inget val. De går fram till gumman som vill att de skall hjälpa henne att sätta fast ett kärrhjul som lossnat. Hon bor tillsammans med sin son på gården. Sonen jobbar på en cementfabrik i närheten och nu har ryssarna beordrat dem att arbeta dygnet runt. Så mycket vet hon, men hon har ingen aning om när sonen kommer hem nästa gång.
De hjälper henne med hjulet och frågar om det är något annat som hon behöver hjälp med. ”Vi är inte bönder men någon nytta kan vi kanske göra.” Janis drar sin historia om att de är på väg till torvtäkten i Augsligatne och hade fått åka med en lastbil som släppte av dem en bit längre bort. Gumman vill ha hjälp med att få undan några ålderstigna jordbruksredskap och att lyfta några tunga saker och som tack för hjälpen får de varmt örtte, bröd och kalla potatisar. Vid det här laget är de så hungriga att även kalla potatisar med grovt salt på känns som en delikatess. De har var sin flaska med vatten och lite svart bröd med tjockt med smör på och dubbla skivor med ljust bröd och sylt mellan i sina ryggsäckar, något annat vågade de inte ta med, om nu ryssarna skulle visa intresse för dem, men det får vara deras nödproviant. När de säjer adjö, så säjer gumman ”Var ni kommer ifrån och vart ni är på väg, det bryr jag mig inte om. Men ni är två fina herrar, det ser jag på händerna. Om ni fortsätter den här vägen så kommer ni till en stor gård. Den skall ni undvika för där finns det nog ryssar. Om ni tar av till vänster vid ett vägskäl innan gården, ett vägskäl där det finns ett stort träd och en gammal husgrund, så kommer ni till vägen som går mot Sigulda efter att ni gått förbi en by. Där finns det kanske ryssar så försök att hålla er utanför byn.” Förundrade lämnar de gumman, och med ett gryende hopp om att saker och ting kanske kan ordna sig. Det finns snälla människor.
De går den anvisade vägen och byn måste vara den plats där de skymtade militärlastbilarna. Det går att ta sig förbi en bit utanför byn där det växer lite slyskog och efter att med bultande hjärtan ha smugit över ett fält, så är de tillbaka på vägen igen. Och nu finns det skog lite här och var vid vägen och allt eftersom de kommer närmare Sigulda så blir skogen tätare. ”Och var skall vi sova i natt” frågar Janis. ”Säj det... i värsta fall får vi väl krypa in under en gran. Vi går så länge vi orkar, det blir väl alltid någon råd med det”, säjer Karlis."
forts. följer/
Och så till nästa avsnitt av min fars berättelse:
"De har förberett sin flykt väl. De har redan gömt var sin uppsättning kläder i en övergiven lagerlokal i utkanten av Riga. Det är en flanellskjorta till dem var, ett par blåbyxor till Karlis och ett par bruna grova bomullsbyxor till Janis, var sin vadderad jacka av den typ som arbetare oftast använder och var sitt par grova kängor. Kängorna har de gått in hemma i våningen och på promenader till arbetet under den mörka årstiden. Karlis har en keps av lite modernare slag och Janis en svart skärmmössa. Under helgen har de hållit sig gömda i lagerlokalen och den enda sysselsättning de haft, har varit att sy in vaxdukspåsar med några viktiga dokument i sina kläder. Och nu, på måndagen när arbetsdagen är slut, så går de tillsammans och vet inte hur långt de kommer att gå den här dagen. Den första delen av deras vandring bedömer de som den farligaste. De befinner sig fortfarande inom bebyggt område och samtidigt som de verkligen måste spana efter ryska soldater och ibland gömma sig bakom något hörn, så måste de samtidigt se ut som om de har ett fullt legitimt ärende att befinna sig just där. Men det går bra och snart lämnar de bebyggelsen bakom sig.
De går österut och har valt en väg som mest går genom skog för att snabbt kunna gömma sig om det kommer ryska soldater. Det blåser snålt och då och då kommer det några lätta regnstänk. De ser inga ryska soldater, knappt några andra människor heller, och när mörkret faller går de in i en hölada som ligger i närheten av en gård och sover där tills fåglarna väcker dem tidigt på morgonen. Ingen på gården intill tycks vara vaken ännu och de smyger sig ut och fortsätter sin vandring. Det känns lite oroligt att gå över öppna fält, men de går tysta och lyssnar noga om det hörs något motorbuller, klapper av hästhovar eller sorl. Efter en timma kommer de till ett vägskäl. De hade tänkt ta till vänster här, men de ser att det står ett par militärlastbilar längre bort. De väljer istället vägen som går rakt fram, utan att veta vart den för dem. Karlis har en liten kikare och en kompass i fickan, föremål som han vet att han snabbt måste göra sig av med om de möter ryssar. De tar ut en provisorisk kompassriktning och hoppas att kunna gå en omväg för att sedan komma tillbaka i den tänkta riktningen. När de kommer fram till en liten gård, så står det plötsligt en gammal gumma där. Karlis funderar snabbt på hur han skall hantera den uppkomna situationen men då ropar gumman: ”Kom hit, jag behöver hjälp.” De inser att vare sig det är ofarligt eller en fälla, så har de inget val. De går fram till gumman som vill att de skall hjälpa henne att sätta fast ett kärrhjul som lossnat. Hon bor tillsammans med sin son på gården. Sonen jobbar på en cementfabrik i närheten och nu har ryssarna beordrat dem att arbeta dygnet runt. Så mycket vet hon, men hon har ingen aning om när sonen kommer hem nästa gång.
De hjälper henne med hjulet och frågar om det är något annat som hon behöver hjälp med. ”Vi är inte bönder men någon nytta kan vi kanske göra.” Janis drar sin historia om att de är på väg till torvtäkten i Augsligatne och hade fått åka med en lastbil som släppte av dem en bit längre bort. Gumman vill ha hjälp med att få undan några ålderstigna jordbruksredskap och att lyfta några tunga saker och som tack för hjälpen får de varmt örtte, bröd och kalla potatisar. Vid det här laget är de så hungriga att även kalla potatisar med grovt salt på känns som en delikatess. De har var sin flaska med vatten och lite svart bröd med tjockt med smör på och dubbla skivor med ljust bröd och sylt mellan i sina ryggsäckar, något annat vågade de inte ta med, om nu ryssarna skulle visa intresse för dem, men det får vara deras nödproviant. När de säjer adjö, så säjer gumman ”Var ni kommer ifrån och vart ni är på väg, det bryr jag mig inte om. Men ni är två fina herrar, det ser jag på händerna. Om ni fortsätter den här vägen så kommer ni till en stor gård. Den skall ni undvika för där finns det nog ryssar. Om ni tar av till vänster vid ett vägskäl innan gården, ett vägskäl där det finns ett stort träd och en gammal husgrund, så kommer ni till vägen som går mot Sigulda efter att ni gått förbi en by. Där finns det kanske ryssar så försök att hålla er utanför byn.” Förundrade lämnar de gumman, och med ett gryende hopp om att saker och ting kanske kan ordna sig. Det finns snälla människor.
De går den anvisade vägen och byn måste vara den plats där de skymtade militärlastbilarna. Det går att ta sig förbi en bit utanför byn där det växer lite slyskog och efter att med bultande hjärtan ha smugit över ett fält, så är de tillbaka på vägen igen. Och nu finns det skog lite här och var vid vägen och allt eftersom de kommer närmare Sigulda så blir skogen tätare. ”Och var skall vi sova i natt” frågar Janis. ”Säj det... i värsta fall får vi väl krypa in under en gran. Vi går så länge vi orkar, det blir väl alltid någon råd med det”, säjer Karlis."
forts. följer/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)