Nu börjar min fars berättelse

”Det är måndag eftermiddag en gråmulen kväll i slutet av april 1941 och Johannes von Bauske och hans son Karl är på väg ut från Riga till fots. De går österut, på en smal väg som delvis går genom skog. Båda är spända och oroliga, men försöker dölja det så gott det nu går.

Johannes "Janis" är 58 år och advokat, ägare till en framgångsrik advokatbyrå i Riga. Hans son Karl "Karlis" är 29 och nyss klar med sin juristutbildning och anställd i firman. Där sysslar de mest med affärsjuridik och speciellt sådant som rör utrikeshandel. Ryssarna har haft koll på dem, men låtit byråns verksamhet fortsätta tills vidare, därför att man haft behov av import och export. Men nu är de på flykt. Det är krig i Europa, ryssarna ockuperade Baltikum i juni förra året och började då utrensningarna av ”klasskampens fiender”.

De har inte kunnat förbereda vart de skall ta vägen, bara ungefär vilken väg de skall välja. De sätter sitt hopp till en avlägsen släkting, som skulle kunna hysa dem åtminstone några nätter. Egentligen hade de velat ta sig till Sverige, där Janis har en kusin, men det har inte varit möjligt. Men nu söker de en annan utväg. Vad den består i vet de inte, men vad som helst är bättre än att bli deporterad till Sovjetunionen, till ett mycket osäkert öde. Slavarbete i Sibirien eller avrättning är de alternativ som står till buds där. Vad de hoppas på, är att tredje rikets arméer skall driva ut ryssarna. Av två onda ting är tysk ockupation det som är minst onda. Men om det kommer att ske, det vet ingen idag.

Janis och Karlis har försökt att förvilla ryssarna så mycket det nu går. I vanliga fall, så arbetar man lördagar till klockan två på advokatbyrån. Janis hade meddelat att han och hans son skulle besöka en klient i Jurmala på lördagen och att de därför inte skulle komma till kontoret förrän på måndagen. De hoppas att ryssarna skall tro att de har haft ett långt försprång. Janis har lämnat en karta som markerar vägen till Memel i Litauen – den plats som numera heter Klaipeda. Där står det också några förkortningar som är ägnade åt att få dem att tro att de evakuerats med en båt. Men det är ovisst om ryssarna bryr sig om att leta efter sådant.

De har präntat in andra namn och skapat en historia som hoppas kommer att övertyga om de stöter på några ryska soldater. Janis talar ryska, vilket förhoppningsvis kan vara en fördel om de stöter på ryska soldater. De är daglönare, jobbar där arbete kan erbjudas dem. De kommer från en by utanför Ogre och är på väg till Augsligatne, där de hoppas att få arbete i torvtäkten. Det kan nog låta övertygande, ryssarna kommer att behöva torv till eldning om det blir en lika kall vinter till. När de kommer längre fram har de ett annat, förhoppningsvis lika övertygande mål. Då skall de till trakten kring Smiltene och arbeta i jordbruket över sommaren."
forts. följer/

Det var avsnitt två i min följetong. för övrigt, en gråtrist förmiddag. Fredrika, en god vän skulle ha kommit hit i eftermiddag, men hon började bli förkyld så det ställde vi in. Det är många som har blivit förkylda de sista dagarna när man har fått stå ute och vänta på bussar, tunnelbana och lokaltåg och sen fått trängas in absurdum när det äntligen kommit "något" att åka med. Sånt är livet. Om jag går ut, så beror det på att jag varken har äpplen, päron eller bananer hemma.

Nu fungerar bredbandet igen!

I den här fastigheten har vi varit avskurna från Internet sedan det uppstod en avloppsvattenläcka i och utanför källaren och "någon" sedan grävde av bredband och telekabel för oss. Och jag har ännu inte fallit för lockropen att skaffa mig mobilt bredband.

Och nu kommer det första avsnittet, inledningen till berättelsen om min farfars och fars strapatser under andra världskriget.

"Min far var född 1911 och hette Karl von Bauske. Han var enda barnet i en välbärgad familj. Min farfar hette Johann von Bauske. Han var advokat och hade en juristfirma som var specialiserad på affärsjuridik, speciellt när det gällde kontrakt och avtal med andra länder. Min farmor kom från en judisk släkt som någon gång under andra hälften av 1800-talet konverterade till den lutherska grenen av kristenheten. Troligen av ren övertygelse. Hon hette som ogift Gertrud Rozenberg.

Min far utbildade sig till jurist och började arbeta i min farfars juristfirma. Min farmor dog 1938, hon hade fått någon blodsjukdom, troligen perniciös anemi. Ryssarna ockuperade Lettland den 17 juni 1940. Min farfar tillhörde enligt deras terminologi ”arbetarklassens fiender” men det var troligen så att arbetet vid juristfirman fick fortsätta, då ryssarna var beroende av att importen till landet fungerade och att den virkesexport som fortsatte en tid efter ockupationen, kunde inbringa medel till den sovjetiska krigskassan.

Under hösten 1940 deporterades en mängd politiker och högre statstjänstemän till okända öden inne i Sovjetunionen. Det ryktades om att man förberedde massdeportationer, men troligen kunde inte dessa genomföras helt enligt planerna under vintern, dels på grund av att man inte hade tillräckligt med järnvägsvagnar att forsla bort människorna i, dels på grund av att det var en mycket kall vinter och att det uppstod rent praktiska problem. Syftet med deportationerna var att balterna skulle till arbetsläger i Sibirien och att Baltikum skulle fyllas av ryssar och därmed att på sikt utplåna de baltiska folken.

När våren kom så började det gå rykten om att deportationerna skulle komma igång inom kort. Min far och farfar hade förberett en flykt genom att gömma undan enkla kläder, som skulle få dem att se ut som arbetare, på ett par olika ställen i Riga. Min far har efterlämnat en bok med anteckningar om tiden som de var på flykt och jag har försökt att sammanställa dessa tillsammans med sådant som han berättat för mig."
/forts. följer

Jag måste redigera en hel del i texten så det här får delas upp i lämpliga portioner. Internet anses ju vara ett "snabbt medium" och då gäller det också att inte bli alltför långrandig. Det här var alltså inledningen, för er som inte hört mig tjata om detta tidigare.

En snöig lördag eftermiddag.

Om nu någon inte känner till det, så kan jag tala om att det snöar idag. Jag har inte varit utanför dörren. Och värre skall det tydligen bli under kvällen och natten. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag a: har garage till min bil och b: att jag åkte iväg och handlade rätt mycket mat igår förmiddag. Jag kände på mig att det kunde vara bra att ha ett litet förråd hemma. En väninna som bor i Sigtuna hade inviterat mig dit idag. Det var no hard feelings när jag ringde och sa att jag nog tänkte stanna hemma idag.

Sen sist har jag funderat på vad man skriver i en blogg. Helene N, som uppmuntrade mig att börja blogga berättade att det var lite trögt i början, men att det ger sig efterhand och att man inte skall skriva om man inte har något att skriva om, men att det man skriver om kan vara väldigt alldagligt. Så det ger sig kanske.

Jag har funderat på om det kan vara lämpligt att jag lägger ut berättelsen om hur min far och farfar levde/överlevde under kriget i några avsnitt här. Jag har sammanställt en berättelse utifrån hans minnesanteckningar och sådant som jag hört berättas. Det är säkert inte historiskt hundraprocentigt korrekt, men de som har läst berättelsen tycker att den är intressant.

Men nu är det OS för hela slanten. Undrar om Anja verkligen ger sig på att åka super-G ikväll? Och innan dess har jag några mail som jag måste svara på, så nu får det vara slutbloggat för idag.

Ett första försök!

Flera av mina jobbkontakter och privata vänner har stängt ner sina Facebook-konton. Jag hade ett konto för ett par år sedan, men valde att stänga ner det, det var så mycket annat som man skulle hålla reda på. Nu har jag upptäckt att det finns de som ersätter Facebook med att ha en blogg där man skriver lite om vad man håller på med, när andan faller på. Jag skall prova att göra så också, så får vi se om det kan vara ett alternativt sätt att hålla kontakten med sina vänner. Jag har skickat mail till er som jag tror kan vara intresserade av att kolla bloggen ibland. Jag börjar lite försiktigt med anteckningar, så får vi se om det blir bilder och sådant i nästa skede.

Jag är tillbaka i Stockholm efter tre månader i Riga. Det blev längre tid än planerat, det finns en hel del att skriva om i krisens Lettland och det ena uppdraget ledde till nästa.

I mina kvarter i Riga har snöröjningen fungerat acceptabelt, men i andra delar av stan är det knappast framkomligt. Nu vill jag inte påstå att snöröjningen i Stockholm verkar ha fungerat så bra, men det känns som om man i alla fall har en tanke med det man gör. Jag var borta på andra sidan av Daugava ett ärende innan jag reste hit och där hade man plogat upp en enda körbana på ett par större gator, så när man mötte en bil, fick båda köra upp i snövallarna på sidorna för att kunna passera - vilket hade till följd att mycket snö rasade ner på gatan igen.

Jag stannar i Stockholm fram till någon gång i första veckan i mars, sen skall jag göra en artikelserie i fyra delar om bönderna och krisen för en av mina uppdragsgivare och dessutom har jag ett guide- och tolkuppdrag för en grupp politiker 10-11 mars. Artikelserien skulle egentligen varit klar för publicering till månadsskiftet februari-mars, men det har inte varit möjligt att kuska omkring på landsbygden, inte ens med min fyrhjuling. Dessutom blir det inga snygga bilder när allt är täckt av snö, så nu är publiceringen uppskjuten tills i april.

I går slappade jag hela dagen, i dag måste jag ta mig samman och handla lite mat. Dessutom behöver jag städa, det blir dammigt när man inte har varit här på nästan tre månader.

Detta är alltså mitt första försök att blogga. Jag är helt medveten om att det inte innehåller varken sensationella eller tankeväckande nyheter, men det är i alla fall ett försök. Och övning ger som bekant färdighet.