Lettlandsrapport nr 5

Måndag-onsdag har jag tillbringat uppe i norra Lettland. Jag bodde på hotell i Valmiera och har varit uppåt gränsen mot Estland och träffat skogsbönder som verkar ha klarat sig relativt hyggligt under denhär konjunkturnedgången. Med relativt hyggligt menar jag att man inte hotats av utmätning o s v. Att kosten sedan har bestått i oroväckande hög grad av potatis, kål och rotfrukter, det verkar som om man accepterat det som en nödvändig uppoffring. Jag har också besökt ett stuteri och Skangale, Olof Palmes morfars gård. Där har Frälsningsarmén (som finns i Lettland också) renoverat gården på ett mycket föredömligt sätt. Där finns nu barnhem och man kommer att öppna ett kriscenter för kvinnor med småbarn. I närheten finns några ruckel som tidigare bebotts av sovjetisk militär, där har man nu föst samman familjer med stora sociala problem. Barnen får komma till Skangal några gånger i veckan, får äta, duscha och får också allmän social träning. Pengar till driften kommer huvudsakligen från Sverige och SOS Barnbyar. Jag skall nog skriva om detta också för det var faktiskt en ljuspunkt.

För en stund sedan var jag ute några ärenden. Då fick jag höra ett riktigt praktgräl på svenska ute på gatan. Det var ett par i 60-årsåldern som hade kommit ihop sig om något och kvinnan var topp tunnor rasande. Jag ställde mig lite strategiskt för att höra mer i detalj vad det var som orsakade hennes ilska, men p g a att det var mycket trafik ute på Brivibas så gick det inte. Sen ringde min mobil och föreställningen avbröts för min del.

I kväll har jag bjudit hit några lettiska vänner, vi skall fira vårens intåg. I morgon är jag bjuden till avlägsna släktingar som bor i närheten av Eleja, alldeles intill gränsen till Litauen. Jag stannar där över första maj och på måndag sticker jag upp mot Vidzemes högland och stannar där några dagar. Är vädret fint, så kanske jag stannar här nästa vecka också.

Lettlandsrapport nr 4

Nu har jag kommit tillbaka till Riga igen. Det har blivit en intressant vecka, jag har fått träffa "småbrukare" i ordets verkliga bemärkelse, man har en jordlott som man brukar men måste kombinera jordbruket med andra sysslor för att få en inkomst som det går att leva på. Och då menar jag egentligen överleva. Flera av de här jordbrukarna har uttryckt tacksamhet (!) över att deras jordbruk var så små och deras personliga ekonomi så knackig att bankerna inte var intresserade av att få dem som låntagare. Jag har också träffat två jordbrukare med betydligt större företag som har fastnat i lånefällan. En av dem är riktigt illa ute, den andre har tre barn som jobbar i andra länder och lever på marginalen där för att kunna skicka hem pengar och på så sätt rädda familjejordbruket.

En sak som ständigt slår mig - inte enbart när det gäller skuldtyngda jordbrukare - är hur uppfinningsrika letterna är, hur okonventionellt man tänker för att klara tillvaron. Det gäller förstås inte för alla, många fastnar i missbruk och hopplöshet, men i grunden finns det något av jävlar anamma hos letterna.

På söndag kör jag norrut, till Valmiera och stannar i trakterna där till och med onsdag. Sen är det första maj, och veckan därpå skall jag söka mig österut mot Vidzemes högland. Dels därför att jord- och skogsbruk är så integrerat med varann där, men också för att det var i de trakterna som min far och farfar tillbringade några veckor under sin flykt.

I kväll har jag blivit inbjuden till en dansk familj som bor i Jurmala, i morgon skall jag börja bearbeta allt mitt material från den här veckan. Arbeit, immer Arbeit!

Lettlandsrapport nr 3

Nu sitter jag i tornrummet, hemma hos mig i Riga och jag har just konstaterat att det måste finnas gott om vulkanisk aska i luften, för trots att det varit rätt mycket moln, så har det varit en riktigt maffig, rödorange solnedgång. Annars? I går jobbade jag med att sammanställa materialet från veckans utflykter, i dag har jag tagit det lugnt, tagit en promenad i parken men inte matat några duvor. Det är såpass krävande att göra de här reportagen att jag inte orkar med något sällskapsliv. Den kommande veckan skall jag beta av Latgale, dent sydöstra delen av Lettland. Jag har inte någon detaljerad plan på vad jag skall göra, men jag kommer att träffa en representant för en bondeorganisation i Rezekne i morgon eftermiddag. Latgale är det fattigaste området i Lettland och det bor både letter, ryssar, vitryssar och polacker i området. Det skall bli spännande att se vad jag kan hitta där. Det finns alltid en risk att det blir ett "socialreportage". Jag skall försöka att undvika detta.

Lettlandsrapport nr 2

Detta är ett betydligt mer deprimerande uppdrag än vad jag hade föreställt mig. Enskilda jordbrukare har drabbats oerhört hårt av ansvarslös utlåning och glädjekalkyler. Dessutom får jag som "svensk" ta emot en hel del kritik för hur de svenska bankerna har behandlat sina lettiska låntagare. Jag kan inte annat än att hålla med och förklara att gemene man i Sverige faktiskt vet en del om hur det har gått till och att kritiken mot bankerna från svenskarna inte är obefintlig.

Det är lite mer positiva tongångar från kycklinguppfödare och äggindustri. Man får väl bara hoppas att en bättre konjunktur och ökade vinster för företagen i någon mån kan komma djuren till del.

Nu på morgonen har jag träffat en bonde som försöker sig på ekologisk odling och d:o uppfödning av grisar. Han hade sådan tur att han fick en skaplig ersättning för mark i Litauen som tagits i beslag av Sovjet för bostadsbyggande, så han har inte behövt ta några stora lån. En liten positiv upplevelse i alla fall. Dessutom blev jag bjuden på ekologisk frukost!

Nu har jag en stund över innan jag skall köra ut till slottet Rundale. Där bedrivs det inget jordbruk, men jag tänkte smyga in lite turistinformation och försöka få något slags vinkling mot om förekomsten av en sådan turistmagnet kan vara positiv för landsbygden. Nu skall jag ta en promenad bort mot borgen och de äldsta delarna av staden. Där är det ganska förslummat, men området har ändå en viss charm. I alla fall om man jämför med de områden med hyreskaserner som byggdes under sovjettiden. Solen skiner och det kommer nog att bli tvåsiffriga plusgrader under eftermiddagen. I morgon skall jag träffa en kommunpolitiker och på vägen tillbaka till Riga kommer jag att träffa en f d jordbrukare som fått lämna sin gård under - i mitt tycke - nästan kriminellt agerande , förorsakat av den bank vars föregångare på min skoltid delade ut tidningen Lyckoslanten. Makabert!

Lettlandsrapport nr 1

Jag kom till Lettland förra tisdagen, och stannade i Riga över påsk. På onsdag träffade jag en lettisk journalist som gjort en del avslöjanden om både bankernas och regeringens svek mot jordbrukarna och på torsdag förmiddag träffade jag en representant för en svensk bank och fick höra hur de såg på jordbrukarnas lånesituation. Det var inget uppmuntrande möte, det kan jag säja. Dessutom tyckte vederbörande att jag inte skulle sprida lögnaktig information om hur bankerna behandlar sina kunder. Jag frågade var han fick det där med lögnaktig information från, jag hade ännu inte besökt en enda jordbrukare och inte skrivit en rad. Vi skildes inte som vänner.

Fredag besökte jag mina avlägsna släktingar i Jekabpils, på lördag var några av mina lettiska vänner hos mig på svenskt påskfirande. Söndag var jag bjuden till en svensk familj som bor två kvarter från mig och på måndag researchade jag en del på nätet och förberedde min tur till Kurzeme. Jag har träffat två jordbrukare, en som det går skapligt för och en som troligen kommer att få lämna sin gård inom kort. I morgon skall jag träffa en tjänsteman på kommunkontoret i Kuldiga och på fredag kommer jag att träffa några jordbrukare som försöker att skapa ett kollektiv med inriktning på ekologisk odling. Sen anser jag att jag betat av det här området rätt skapligt och kommer att ägna weekenden åt att göra en sammanställning och förhoppningsvis också ett utkast till min första artikel.

Nästa vecka skall jag fortsätta i Zemgale, kommer då att ha min bas i den lilla stad som "är uppkallad efter mig" - eller rättare sagt tvärtom. Nej så förhåller det sig inte heller, det var någon av mina förfäder som tyckte att det långa namnet von Siedlingshausen kunde bytas ut mot von Bauske, eftersom familjen (som bodde i Riga) hade en liten gård i närheten. Det var inte så ovanligt att rigabor med skaplig ekonomi hade en gård som dels kunde förse familjen med mat, dels kunde fungera som tillflyktsort sommartid och även för den händelse att det utbröt någon epidemi i Riga. Staden heter Bauska, men det tyska namnet är Bauske.

Det var alltså lite om vad jag har haft för mig och vad som är planerat.