Riga "fjärdedag" jul.

Nu är jag tillbaka i Riga efter julfirande i Ogre. Jag startade tidigt på fredagsmorgonen, man varnade för stora snömängder fram på dagen. Men den mesta snön kom nog norr och öster om oss. Vi ät "svenskt" julbord på julafton, det var sådant som jag hade haft med mig; skinka, julkorv, prinskorv, köttbullar, rödkål, jansson, sill, sillsallad och ägg med majonnäs, räkor och stenbitsrom. Äggen var förstås lettiska. Sen kom den typiskt lettiska julmaten på juldagen. Det var kokta grå ärter med stekta fläskbitar - den viktigaste traditionella julrätten i Lettland. Det fanns också kokta strimlade rödbetor i en lätt sås, eller rättare sagt ett slags mellanting mellan marinad och sås och till det en korv med grovhackat kött och korngryn. Piroger, dels de mer traditionella med späck och lök eller späck och kål men också mer ovanlig fyllning som hackad grönkål, fräst i fläskflott och blandad med färskost, kvarg med kummin och rivna morötter och en sort med fläskbitar med äpple och plommon. Alla tre "ovanliga" var riktigt goda. Desserten bestod sen av traditionell brödpudding med vaniljsås. Men den väntade vi med och åt till kaffet ett par timmar senare.

Vi åt inte så mycket lettisk mat när jag var barn, men gråärtorna med fläsk kom på bordet varje jul och minst ett par sorters piroger. Min mamma brukade göra cepelinai någon av juldagarna, det är den litauiska motsvarigheten till kroppkakor, som serveras med sur grädde (gräddfil) och extra fläsk eller bacon och faktiskt någon gång också tranbärssylt. Man kunde få tag i tranbär i Östermalmshallen om man hade tur, men annars fick det bli lingonsylt till, vilket jag gillade bäst. Och så var det en vetekaka med frukt i, det var torkade uppblötta och avrunna katrinplommon och d:o päron, den serverades till kaffet.

Nu skall jag snart ner till gamla stan och äta lunch tillsammans med en väninna. Nyår tillbringar jag i Eleja och sen tror jag att jag reser tillbaka till Stockholm igen. Januari och februari är månader som jag undviker att vara i Lettland. Desssutom har jag ett jobb som väntar på mig i slutet av januari.

Nu kommer det lite lätt snö, av den där glittriga sorten. Det är bara ett par minusgrader just nu, men kommer att bli 10-12 minusgrader i natt.

Riga i vinterskrud

Här är det kallt, -16 just nu. Och det är inne i centrala Riga alltså. Vi har i alla fall inte samma snökaos som i Sverige, men det lär komma en del snö över julhelgen, men inga mängder.
Det är verkligen julstämning här, det är nog så att man har bestämt sig för att det behövs lite extra pynt och belysning för att motverka eländet. Jag har varit nere i gamla stan och köpt en del grejor, inte för att jag har någon brist på lettiskt hantverk, men det kan allatid vara bra att ha ett litet förråd av presenter i Sverige. Man får kolla vilka som är självständiga hantverkare, så att man inte köper prylar från mer fabriksmässig framställning. Det är inga dåliga grejor för det, och det är dessutom långt ifrån säkert att de är tillverkade i Lettland.

Julfesten med temat daina var en trevlig tillställning. Det var ett 40-tal gäster och vi fick dra en papperslapp från en skål för vardera herrar och damer. Då fick vi en halv daina och fick leta reda på den som hade den andra halvan. Dessutom var de skrivna på ett ålderdomligt språk, så vi hade mycket huvudbry innan vi kunde sätta oss till bords. Min bordskavaljer var en lärare från Jelgava. Vår gemensamma daina är inte så lätt att översätta, men innebörden i där är ungefär så här: "Stum man kan inte ropa, han måste låta piskan tala men ändå vara hästens vän." Sen ombads vi att skapa en ny daina, och det var ju tur att jag förberett mig. Jag hade en daina som talade om att jag var både frände och främling och att jag levde på båda sidor av havet. Många hade dainas om dagsaktuella ämnen och några var inte särskilt smickrande för den ryska befolkningen i Lettland. Men de applåderades, sällskapet var ju alla etniska letter med intresse för lettisk kultur. Maten var utmärkt, och vi dansade till garanterat letttisk musik,allt från folksånger till nyare alster inom begreppet popmusik.

Fredag förmiddag kör jag ner till Ogre, räknar med att stanna där tills på måndag.

En vecka kvar till jul

Nu har jag haft två veckors jobb med att hjälpa till att utforma några broschyrer inför nästa turistsäsong, man är angelägen om att de som besöker Lettland vågar resa lite bortom allfarvägen, så det har blivit en rad förslag med besöksmål och exempel på logi. Dessutom kommer de flesta av dessa besöksmål att förses med skyltar på engelska och förhoppningsvis också svenska. Sagoparken i Tervete, slukhålen i närheten av gränsen till Litauen, flera minneplatser med svensk historisk anknytning, Ungurmuiza, katedralen i Aglona... det finns massor av spännande besöksmål. Nästa steg blir att bearbeta det litauiska turistministeriet... Korskullen, bärnstensmusetet i Palanga, Trakai... jag skulle kunna räkna upp massor med platser i Litauen - okända för svenska turister - som är riktigt spännande besöksmål. Det är faktiskt så att Litauen har fler intressanta platser än Lettland, men det talar vi tyst om här.

Nu gör jag i ordning här för att resa till Riga i morgon kväll. Jag har köpt julklappar och julmat, utrustat mig med varma kläder och rejäla stövlar, det ser ut att bli riktigt kallt den här helgen, mildare och snö mitt i nästa vecka och sedan kommer kylan tillbaka. Jag är bjuden på julfest med temat "daina" på lördag kväll. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men har förberett mig genom att komma på ett par egna dainas. En daina kan säjas vara en lettisk gruk eller haikudikt. "Sitter nu i min fars stol, inte stor nog för hans rock" är en daina. Det säjs att det finns två hundra tusen nedtecknade dainas, de flesta samlade av Krisjanis Barons i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Det skall bli trevligt att gå omkring i "gamla stan" i Riga när det är julmarknader lite här och var på gator och torg. Det blir en speciell stämning. Jag hoppas att ståndet som säljer "honungsglögg" finns där i år. Det är rödvin som är kryddat och sötat med honungsvodka. En mugg och man är varm, glad och lycklig i flera timmar.

Hemma igen. (Var är hemma?)

Jag hade planerat att stanna i Riga den kommande veckan också, men jag trotsade Östersjön och åkte tillbaka till Sverige i torsdags. Som tur är, så påverkas jag inte nämnvärt av sjögång. Jag vågar inte använda uttrycket "blir inte sjösjuk" för det har jag varit ett par gånger. Jag tror att det kan bero på hur stabilt ett fartyg är och inte minst, från vilken riktning vinden kommer.
Men den här gången gick det bra.

Jag har en hel del att uträtta, så jag stannar i Stockholm ett tag. Sen har jag lovat att tillbringa julen hos min släkting Rasma som bor tillsammans med sin familj i Ogre, en plats några mil uppströms Daugava. Rasma är en avlägsen släkting, hon är pensionerad lärare och bor tillsammans med sin son och hans familj (fru och tre barn) i ett förhållandevis stort och väl underhållet hus med en riktigt fin trädgård där man lyckas förena det estetiska med det praktiska. I likhet med de flesta här så måste man använda sin trädgård till att odla rotfrukter och grönsaker.

Men nu blir det Stockholm tre veckor framöver.

Regn, fyra plusgrader. Det verkar bli gråväder och en hel del regn den kommande veckan också men temperaturen kommer att stiga. Det gäller att mentalt hålla vintern på avstånd. Bättre här än i Stockholm i alla fall!

Förra veckan hade vi riktigt bra väder och gruppen som kom var inte alls från Värmland utan från Västra Götaland. Det var tur at jag upptäckte det innan jag åkte ut till RIX. Den bestod av 20 personer och de hade delat upp sig i fyra grupper, stadsplanering, kollektivtrafik, vattenförsörjning/avloppshantering och miljöfrågor, vilket huvudsakligen avhandlades under förmiddagarna. Tisdag eftermiddag var vi ute på en rundtur i stan, både med buss och till fots, onsdag gjorde vi en busstur för samtliga uppåt Daugava och såg på dammarna och så hann vi med ett besök på minnesplatsen i Salaspils. Onsdag var kulturdag, vi åkte till Rundale och så såg jag till att bussen stannade en stund i Bauska så att man fick insupa atmosfären i en lettisk småstad. Torsdag eftermiddag var fri för shopping m m. Då var den några av dem som ville att jag skulle följa med på stan. Herrarna i gruppen ägnade en hel del tid åt Ockupationsmuseet hörde jag efteråt. Efter frukost på fredag hann jag att ta med några av de mest arkitekturintresserade till Alberta, bussen var där för en snabb titt på tisdagen, men de ville se lite mer. Sedan var det dags att kliva på bussen ut till RIX f v b till Landvetter för gruppen. De var väldigt trevliga, pålästa och nyfikna.

Sen fick jag besök i söndags av Gunnel och hennes dotter Jessica. Jessica ville komma hemifrån ett slag eftersom de bytte fönster i huset där hon bor. Jessica hade aldrig varit i Lettland så jag förevisade Riga måndag, tisdag var vi på Korskullen och i Sialuai - som tur var så var det uppehållsväder då, onsdag hann vi med både Rundale och Bauska. (Nej, jag tyckte inte att det var en trist upprepning. Rundale kan man besöka hur många gånger som helst - nästan.) Sen åkte de hem igår och nu samlar jag mod för att göra en liten städrunda här i lägenheten.

Det här har jag gjort och detta skall jag göra!

Ibland känns det som om jag inte har något att skriva om. Men det är naturligtvis fel. Jag har massor att skriva om varje dag, men ibland så glömmer jag av att skriva, eller rättare sagt, andra aktiviteter tar över och så blir det inte gjort.

Sen sist, det var den 16 oktober, så har jag varit på besök i Kuldiga och tillsammans med en avlägsen släkting som bor där, varit med under några dagar när hon reser runt och dokumenterar de "muiza" (herrgårdar) som finns i området, ett arbete som EU finansierar. En del av dem är restaurerade, andra håller på att restaureras, en del går faktiskt att bo i även om skicket inte är det bästa och många, alltför många håller på och förfaller och är snart utom all räddning. Sen har jag varit i Kaunas, det var Agnese, min fotograferande släkting som uppmanade mig att åka dit och dokumentera det som en gång var min morfars apotek. Jag kunde för en hel del år sedan ta reda på var apoteket legat. Huset fanns kvar och under sovjettiden hade lokalen använts som något slags föreningslokal. Något geni hade kommit på att hyllväggen, där det en gång förvarades vackra flaskor och burkar, att den kunde byggas in , så slapp man besväret att slå ner de robusta hyllorna. När ryssarna lämnade Litauen, så skulle lokalen bli restaurang och de nya ägarna började slå ner den fula väggbeklädnaden, något slags träimitation. Det var då de upptäckte hyllväggen, där det fortfarande stod kvar en hel del flaskor och burkar, det fanns t o m innehåll i några av dem. Nu är hyllväggen en mycket dekorativ inredningsdetalj i restaurangen.

När jag dök upp på arenan, så blev restaurangägaren förstås orolig för att jag skulle kräva att få tillbaka huset. Mina morföräldrar bodde i de två övre våningarna, apoteket låg i bottenplanet och beredningsrummen i källaren. Där är det nu en trevlig ölstuga. Men jag kände inte för att sätta igång med den administrativa process om det är att återfå egendom som förstatligats, så jag skrev ett gåvobrev som inlämnades till domstolen och sen behövde jag inte bry mig om den saken mer. Restaurangen går bra, ägaren verkar vara en driftig och hederlig person och när jag kommer till Kaunas behandlas jag som om jag var en kunglighet... Att betala för mat och dryck kommer inte på frågan.

Sen var jag ute och såg mig om i det område väster om Kaunas dit mina morföräldrar "förvisades" när Sovjet tog makten i Litauen. Det heter Kulautuva ochär numera ett uppskattat fritids- och kulturområde. Mormor och morfar fick bo i en timmerhydda, vilket de uppskattade därför att det var lättare att hålla varmt där på vintern, än i de nyare husen som inte alls var lika bra, eftersom de i första hand var tänkta som sommarhus. Men det var naturligtvis en stor skillnad att byta det centralt belägna huset med en bostad i två våningar mot en timmerhydda, även om den hade ett stort köksrum och en storstuga. Vatten fick de hämta i en brunn och det var förstås utedass. Tomten var relativt stor och de höll sig med höns och trädgårdsland och var i stort sett självförsörjande med rotfrukter. Hyddan fanns kvar när jag var där första gången, det var väl 1996, men den förstördes sedan i en brand. Jag är glad att jag hade med mig kameran och tog några bilder när jag var där.

Och nu är jag tillbaka i Riga och den kommande veckan skall jag ta hand om en delegation från Värmland som skall hit och konferera och se sig om. I morgon skall jag stå ute på RIX, d v s Rigas flygplats klockan fem och le och hälsa dem välkomna när planet landat. Sen ligger deras väl och ve i mina händer (nästan) tills de reser hem klockan ett på fredag. Som tur är, så bor de på hotell Latvia, ett par kvarter från min bostad. Sånt underlättar. Programmet är redan klart, de har själva bokat buss och logi från Sverige. Men - jag har jag har, vis av skadan från en tidigare visit från Sverige, dubbelkollat att det finns enkelrum till alla.

Lördag eftermiddag i Riga

Det var ett tag sen jag skrev något här sist. Jag har varit och hälsat på I Tartu, där en helsvensk bekant till mig undervisar på universitetet. Jag kom hit till Riga i tisdags kväll och då fungerade inte bredbandet, det blev inte fixat förrän igår eftermiddag. Jag blir så hjälplös, så hjälplös utan bredbandsuppkoppling.

Det har varit ett helt fantastiskt höstväder här idag, sol och ungefär +10. I kväll skall det bli minusgrader och kanske t o m komma lite snö. Det skall bli riktigt fint väder, men någon grad kallare i morgon och på måndag, men sen kommer vi att få gråväder några dagar. Jag tror att jag skall köra ut på landet i morgon, vart vet jag inte än. Det bestämmer jag när jag sätter mig i bilen. Nästan i alla fall.

Klockan åtta skall jag träffa några vänner, vi skall åta middag på Gastronome, en restaurang som är specialiserad på fisk och skaldjur. Den ligger i det stora Hotel Latvia, ett par kvarter härifrån. Sen blir det nog lite "efterfest" här hos mig. Det har sina fördelar att bo så centralt som jag gör. Men det får inte bli mer fest än att jag kan åka ut i morgon förmiddag! Nåja, mina vänner är rätt måttliga, åtminstone med lettiska mått mätt.

Hej igen!

Ja, så var det färdigjobbat för den här gången och i eftermiddag kör jag ombord i Värtahamnen f v b Tallinn. Tallin, säjer ni - skall hon inte till Riga? Jo det skall jag men först skall jag göra en avstickare till Tartu, där en av mina vänner numera befinner sig. Sen åker jag till Riga och stannar där några veckor.

Nu skall jag göra iordning här i lägenheten för en lite längre tids bortovaro och sen skall jag stryka och packa. så nu hinner jag inte skriva mer här. Nästa gång jag hör av mig blir från Riga.

Jo, jag lever fortfarande.

Jag har jobbat intensivt, har knappast hunnit tänka på att det skulle finnas någon som efterlyser info på min blogg. Men som tur är finns det ju epost. Idag har jag i alla fall tagit lite ledigt, har varit hos en kompis i Sigtuna och ätit söndagmiddag.

Jag räknar med att behöva hålla samma tempo ett par veckor till. Så nu vet ni det. EOM.

Uppdatering

Nu har jag börjat jobba med mitt nya uppdrag. Det är ganska tidskrävande, men jag har ändå hunnit med några dagars besök i ett varmt, alltför varmt Riga. Ingrida fyllde jämnt och veckan efter fyllde Martins "halvjämnt" och de hade ordnat med ett riktigt trevligt kalas ute i Jurmala. Vi var 30 personer, festen startade klockan fem i lördags och avslutades med nattligt dopp klockan tre söndag morgon. Martins är ju bra på det här med aktiviteter och vi gick igenom veckans dagar med en aktivitet för var dag med tillfälle till lite förfriskningar mellan och sen började middagen klockan nio. Under middagen var det också prisutdelning för dem som presterat bäst i aktiviteterna. Jag fick inget pris...

Sen måste jag berätta om något annat. För en tid sedan när jag var i Riga, så fick jag se ett svenskt par som grälade högljutt på varandra, mitt ute på Brivibas. Jag kunde inte höra så mycket vad grälet handlade om p g a trafikbullret, men det var definitivt på svenska. Jag tog för givet att det var ett par trötta turister som hade tappat fattningen. Men för ett par dagar sedan så såg jag dem igen, råkade hamna just bakom dem när jag gick runt ett gathörn. Jag skall inte relatera vad jag hörde, men maken till otrevlig ton mellan två makar/sambor (?) har jag aldrig hört. Och om jag har haft något slags allmänt positiv inställning till en viss religiös grupp tidigare, så har jag det inte längre. Och sen undrar man ju hur man vågar lufta sina aggressioner på det viset på ett turiststråk i en stad som besöks av så många svenskar. Jag hade lust att gå fram till dem och säja vad jag tyckte, men dumt nog gjorde jag inte det. Det berodde inte på feghet utan mest på att jag faktiskt var mållös av det jag hörde.
Nu har jag sagt det och så lägger jag bort den upplevelsen - om det nu går.

Och nu är jag hemma igen och har en del att jobba igen men dom vädret ser ut att bli den närmaste tiden så är det nog inget problem.

Sommar i Stockholm...

Nej, det är definitivt roligare att vara ute på havet. Vädret har varit både ock, men vi har klarat oss bra, det har ändå blivit ett par dagar när vi inte vågat oss ut. Vi har seglat Åland runt, gjort strandhugg på kända och okända platser, ätit gott i Mariehamn, hittat trevliga badvikar. Ibland har det varit kallt och ibland överraskande varmt i vattnet. Vi har inte råkat ut för något värre än några små skrubbsår och blåmärken och så myggbett förstås.

Nästa vecka skall jag sätta igång med ett större jobb (välbetalt!) som kommer att ta ungefär tre månader och jag tror att det kommer att hålla mig fullt sysselsatt. Vågar man hoppas på normalt sommarväder? Blir det alltför fint väder är det svårt att hålla erforderlig arbetsdisciplin.

Och nu mönstrar jag på...

Jag kom hem igår från ett Visby som så sakteliga började hämta sig efter Almedalsveckan. I morses hade jag ett mess från Jonna, hon ville se mig som besättningsman på Aurora II med start i Grisslehamn i morgon bitti. Det blir Jonna, Martina, Babs och jag samt skeppshunden Bingo. Vi skall segla(?) över till Eckerö på Åland, ligga där söndag eftersom det ser ut att bli busväder och sen fortsätta Åland runt i långsam takt och med många strandhugg för att vara tillbaka i Grisslehamn nästa söndag. Sen har Jonnas bror semester och då är den hans tur att ha båten.

Nu minns jag!

Jag hade faktiskt helt glömt bort att jag hade en blogg att "underhålla" - jo, det är den enkla sanningen.

Jag kom tillbaka till Sverige den 4 juli efter att ha tillbringat några trevliga veckor i Dordogne. Vi gick Camino Inglés under åtta, inte fem dagar som det var tänkt, det var 3-10 juni. Två dagar extra gick åt för att det regnade en del och en dag därför att vi stannade en extra dag på ett sånt trevligt värdshus. Leden var inte alls tröttsam att gå, det fanns mycket att se på under vägen och vi passerade många pittoreska byar. "Gamla stan"i Santiago de Compostela var nästan överbefolkad av pilgrimer och turister. Vi gjorde pliktskyldigast ett besök i katedralen också och köpte ett pilgrimsmärke.

Vi träffade på ett svenskt par, gissningsvid någonstans mellan 75 och 80 år som hade gått Camino Primitivo en led som är 320 km och som går från Biscayabukten till Santiago. De hade gått de två långa vandringarna, Camino Francés och Camino del Norte tidigare och nu funderade de på om de orkade att gå Camino Portugés (som startar i Porto) nästa år, eller om de skulle välja Camino Inglés eller Camino de Finisterre nästa år. Vi rekommenderade Camino Inglés varmt, berättade om de trevliga värdshusen - men de bodde aldrig på något värdshus, utan höll sig till de speciella härbärgen som finns för pilgrimerna. Nåja, vi hade vandrat 11 mil, från Ferrol via Coruña till Santiago det var inte så illa det heller. Men jag tror inte att jag har några planer på att göra någon sån här pilgrimsvandring igen. Men vi hade det trevligt, fick inte några problem med fötterna och som sagt, det finns trevliga värdshus längs vägen.

Sen har vi varit i Tayac och latat oss, besökt Lascaux och grottorna längs Vezere och på ett par andra ställen i närheten och åkt runt i Centralmassivet. Marika har, trots att hon bor så nära, aldrig varit där.

Och så måste jag ta mig igenom ett gäng med tjocka böcker. Berättelsen om Ayla, den lilla flickan som växer upp bland neandertalarna och som sen hittar en man av samma ras som hon och gör en äventyrlig vandring som slutar just vid Vezere. Det är väl kanske inte den sortens litteratur som jag brukar läsa, men Marika försäkrade mig om att börjar jag läsa, så är jag fast. Vi får väl se.

Och i morgon sticker jag över till Visby några dagar. Man skall INTE vara där under Almedalsveckan. Och från mitten av augusti har jag ett nytt spännande uppdrag. Mer om det sen - nu är det VM-final. Jag gillar fotboll. Synd bara att det blivit en europeisk uppgörelse till slut.

Nu drar jag

Nu blir det inga uppdateringar av bloggen på ett tag. På tisdag reser jag till Tayac, mitt i "Cro Magnonland" i Dordogne. Marika, min bästa kompis från gymnasietiden bor där. Hon vill - och det här vet jag inte om jag kan ställa upp på - att vi skall gå till Santiago de Compostela i början av juni, innan det bli alltför hett i Spanien. Ja, vi skall inte gå den långa vandringen utan en led som tar 5 dagar och som kallas Camino Inglés därför att pilgrimerna från England som kom med båt gick den vägen.

Jag räknar med att komma hem igen omkring den 1 juli. Jag vet inte hur det blir med tillgång till internet - får väl försöka kolla e-posten med jämna mellanrum.

Sol och vår - eller är det sommar?

Sedan jag kom tillbaka till Stockholm i måndags, så har det varit full rulle. Jag förhandlar om ett nytt uppdrag, ett ganska stort jobb som skall påbörjas omkring första augusti. Vi skall träffas på nytt på tisdag och accepterar de mina villkor, så tar jag det.

Sen har jag gjort en blixtvisit i Söderköping hos en kompis som övertagit sina föräldrars mysiga trävilla och nu håller på att renovera och samtidigt försöka återställa vissa "moderniserade" delar av huset. Ett jättejobb, men det huset kan bli en riktig pärla när det är klart.

Den här helgen är bilen borta för 5000-milaservice. Jag tyckte att det var lika bra att lämna in den igår eftermiddag som att behöva stiga upp i svinottan för att lämna den på måndag. Jag körde den i en automattvätt i Riga ett par gånger, men när jag kom hem så fick jag lämna den till den utmärkta servicestationen bortåt Frihamnen så att de fick göra den ordentligt ren under, ta bort vinterns asfaltstänk och vaxa den. Det hade varit lite pinsamt att lämna den på märkesverkstaden i det skick som den var.

Nu skall jag ner till city och träffa Katarina W. Solen skiner och det känns som om det är mer läge för en promenad vid kajerna eller på Djurgården än shopping, men vi hinner nog med både och.

Lettlandsrapport nr 6

Besöket uppe i Vidzemes högland blev givande - inte minst därför att jag fick hjälp av en hembygdsforskare att finna platsen för gården och sågverket där min farfar och far tillbringade ett par veckor innan den sovjetiska armén retirerade juni-juli 1941. Gården ligger öde och förfallen sedan många år, men de rostiga resterna av sågen finns kvar och inte minst - den blå ytterdörren var fortfarande faktiskt ganska blå. Gården skall ha varit en knutpunkt för motståndsrörelsen både mot ryssar och tyskar och där skall också en grupp av de s k skogsbröderna ha hållit till en tid efter kriget.

Jag intervjuade ett par bönder och fick också intressanta synpunkter från den ene bondens fru. Trots allt elände och alla problem, trots oron för hur man skulle få pengar till det nödvändigaste, så hade hon nu lärt sig en hel del om ekonomi och om hur bankerna fungerade.

Nu skall jag göra iordning här och i eftermiddag återvänder jag till Sverige. Jag hade tänkt stanna här nästa vecka, men jag har blivit tillfrågad om ett lite större jobb och då vill jag förhandla på plats om det. Så nästa gång vi hörs, blir det från Sverige.

Lettlandsrapport nr 5

Måndag-onsdag har jag tillbringat uppe i norra Lettland. Jag bodde på hotell i Valmiera och har varit uppåt gränsen mot Estland och träffat skogsbönder som verkar ha klarat sig relativt hyggligt under denhär konjunkturnedgången. Med relativt hyggligt menar jag att man inte hotats av utmätning o s v. Att kosten sedan har bestått i oroväckande hög grad av potatis, kål och rotfrukter, det verkar som om man accepterat det som en nödvändig uppoffring. Jag har också besökt ett stuteri och Skangale, Olof Palmes morfars gård. Där har Frälsningsarmén (som finns i Lettland också) renoverat gården på ett mycket föredömligt sätt. Där finns nu barnhem och man kommer att öppna ett kriscenter för kvinnor med småbarn. I närheten finns några ruckel som tidigare bebotts av sovjetisk militär, där har man nu föst samman familjer med stora sociala problem. Barnen får komma till Skangal några gånger i veckan, får äta, duscha och får också allmän social träning. Pengar till driften kommer huvudsakligen från Sverige och SOS Barnbyar. Jag skall nog skriva om detta också för det var faktiskt en ljuspunkt.

För en stund sedan var jag ute några ärenden. Då fick jag höra ett riktigt praktgräl på svenska ute på gatan. Det var ett par i 60-årsåldern som hade kommit ihop sig om något och kvinnan var topp tunnor rasande. Jag ställde mig lite strategiskt för att höra mer i detalj vad det var som orsakade hennes ilska, men p g a att det var mycket trafik ute på Brivibas så gick det inte. Sen ringde min mobil och föreställningen avbröts för min del.

I kväll har jag bjudit hit några lettiska vänner, vi skall fira vårens intåg. I morgon är jag bjuden till avlägsna släktingar som bor i närheten av Eleja, alldeles intill gränsen till Litauen. Jag stannar där över första maj och på måndag sticker jag upp mot Vidzemes högland och stannar där några dagar. Är vädret fint, så kanske jag stannar här nästa vecka också.

Lettlandsrapport nr 4

Nu har jag kommit tillbaka till Riga igen. Det har blivit en intressant vecka, jag har fått träffa "småbrukare" i ordets verkliga bemärkelse, man har en jordlott som man brukar men måste kombinera jordbruket med andra sysslor för att få en inkomst som det går att leva på. Och då menar jag egentligen överleva. Flera av de här jordbrukarna har uttryckt tacksamhet (!) över att deras jordbruk var så små och deras personliga ekonomi så knackig att bankerna inte var intresserade av att få dem som låntagare. Jag har också träffat två jordbrukare med betydligt större företag som har fastnat i lånefällan. En av dem är riktigt illa ute, den andre har tre barn som jobbar i andra länder och lever på marginalen där för att kunna skicka hem pengar och på så sätt rädda familjejordbruket.

En sak som ständigt slår mig - inte enbart när det gäller skuldtyngda jordbrukare - är hur uppfinningsrika letterna är, hur okonventionellt man tänker för att klara tillvaron. Det gäller förstås inte för alla, många fastnar i missbruk och hopplöshet, men i grunden finns det något av jävlar anamma hos letterna.

På söndag kör jag norrut, till Valmiera och stannar i trakterna där till och med onsdag. Sen är det första maj, och veckan därpå skall jag söka mig österut mot Vidzemes högland. Dels därför att jord- och skogsbruk är så integrerat med varann där, men också för att det var i de trakterna som min far och farfar tillbringade några veckor under sin flykt.

I kväll har jag blivit inbjuden till en dansk familj som bor i Jurmala, i morgon skall jag börja bearbeta allt mitt material från den här veckan. Arbeit, immer Arbeit!

Lettlandsrapport nr 3

Nu sitter jag i tornrummet, hemma hos mig i Riga och jag har just konstaterat att det måste finnas gott om vulkanisk aska i luften, för trots att det varit rätt mycket moln, så har det varit en riktigt maffig, rödorange solnedgång. Annars? I går jobbade jag med att sammanställa materialet från veckans utflykter, i dag har jag tagit det lugnt, tagit en promenad i parken men inte matat några duvor. Det är såpass krävande att göra de här reportagen att jag inte orkar med något sällskapsliv. Den kommande veckan skall jag beta av Latgale, dent sydöstra delen av Lettland. Jag har inte någon detaljerad plan på vad jag skall göra, men jag kommer att träffa en representant för en bondeorganisation i Rezekne i morgon eftermiddag. Latgale är det fattigaste området i Lettland och det bor både letter, ryssar, vitryssar och polacker i området. Det skall bli spännande att se vad jag kan hitta där. Det finns alltid en risk att det blir ett "socialreportage". Jag skall försöka att undvika detta.

Lettlandsrapport nr 2

Detta är ett betydligt mer deprimerande uppdrag än vad jag hade föreställt mig. Enskilda jordbrukare har drabbats oerhört hårt av ansvarslös utlåning och glädjekalkyler. Dessutom får jag som "svensk" ta emot en hel del kritik för hur de svenska bankerna har behandlat sina lettiska låntagare. Jag kan inte annat än att hålla med och förklara att gemene man i Sverige faktiskt vet en del om hur det har gått till och att kritiken mot bankerna från svenskarna inte är obefintlig.

Det är lite mer positiva tongångar från kycklinguppfödare och äggindustri. Man får väl bara hoppas att en bättre konjunktur och ökade vinster för företagen i någon mån kan komma djuren till del.

Nu på morgonen har jag träffat en bonde som försöker sig på ekologisk odling och d:o uppfödning av grisar. Han hade sådan tur att han fick en skaplig ersättning för mark i Litauen som tagits i beslag av Sovjet för bostadsbyggande, så han har inte behövt ta några stora lån. En liten positiv upplevelse i alla fall. Dessutom blev jag bjuden på ekologisk frukost!

Nu har jag en stund över innan jag skall köra ut till slottet Rundale. Där bedrivs det inget jordbruk, men jag tänkte smyga in lite turistinformation och försöka få något slags vinkling mot om förekomsten av en sådan turistmagnet kan vara positiv för landsbygden. Nu skall jag ta en promenad bort mot borgen och de äldsta delarna av staden. Där är det ganska förslummat, men området har ändå en viss charm. I alla fall om man jämför med de områden med hyreskaserner som byggdes under sovjettiden. Solen skiner och det kommer nog att bli tvåsiffriga plusgrader under eftermiddagen. I morgon skall jag träffa en kommunpolitiker och på vägen tillbaka till Riga kommer jag att träffa en f d jordbrukare som fått lämna sin gård under - i mitt tycke - nästan kriminellt agerande , förorsakat av den bank vars föregångare på min skoltid delade ut tidningen Lyckoslanten. Makabert!

Lettlandsrapport nr 1

Jag kom till Lettland förra tisdagen, och stannade i Riga över påsk. På onsdag träffade jag en lettisk journalist som gjort en del avslöjanden om både bankernas och regeringens svek mot jordbrukarna och på torsdag förmiddag träffade jag en representant för en svensk bank och fick höra hur de såg på jordbrukarnas lånesituation. Det var inget uppmuntrande möte, det kan jag säja. Dessutom tyckte vederbörande att jag inte skulle sprida lögnaktig information om hur bankerna behandlar sina kunder. Jag frågade var han fick det där med lögnaktig information från, jag hade ännu inte besökt en enda jordbrukare och inte skrivit en rad. Vi skildes inte som vänner.

Fredag besökte jag mina avlägsna släktingar i Jekabpils, på lördag var några av mina lettiska vänner hos mig på svenskt påskfirande. Söndag var jag bjuden till en svensk familj som bor två kvarter från mig och på måndag researchade jag en del på nätet och förberedde min tur till Kurzeme. Jag har träffat två jordbrukare, en som det går skapligt för och en som troligen kommer att få lämna sin gård inom kort. I morgon skall jag träffa en tjänsteman på kommunkontoret i Kuldiga och på fredag kommer jag att träffa några jordbrukare som försöker att skapa ett kollektiv med inriktning på ekologisk odling. Sen anser jag att jag betat av det här området rätt skapligt och kommer att ägna weekenden åt att göra en sammanställning och förhoppningsvis också ett utkast till min första artikel.

Nästa vecka skall jag fortsätta i Zemgale, kommer då att ha min bas i den lilla stad som "är uppkallad efter mig" - eller rättare sagt tvärtom. Nej så förhåller det sig inte heller, det var någon av mina förfäder som tyckte att det långa namnet von Siedlingshausen kunde bytas ut mot von Bauske, eftersom familjen (som bodde i Riga) hade en liten gård i närheten. Det var inte så ovanligt att rigabor med skaplig ekonomi hade en gård som dels kunde förse familjen med mat, dels kunde fungera som tillflyktsort sommartid och även för den händelse att det utbröt någon epidemi i Riga. Staden heter Bauska, men det tyska namnet är Bauske.

Det var alltså lite om vad jag har haft för mig och vad som är planerat.

Hur kom han till Sverige?

Och här kommer den utlovade berättelsen om hur min far kom till Sverige. Jag vet att han medvetet har utelämnat eller förändrat vissa fakta, men i stort sett så är väl det här den verkliga historien.

"Fastigheten fylls återigen med människor och även om det är krig i Europa och Riga är bombat och de har en ockupationsmakt som vill bestämma det mesta, så börjar saker och ting ändå återgå till en relativt normal lunk för Janis och Karlis. Det är brist på mat, men mörkt bröd, potatis och andra rotfrukter brukar man kunna få tag i.

Och så mitt i denna återgång till ett något mer normalt liv, så får Janis ett mycket oroväckande besked. Han är inte okunnig om att tyskarna först föst ihop judarna i ett ghetto i södra Riga och att de sedan sänt iväg en del av dem till ett okänt öde i Tyskland, andra har förts till ett nybyggt läger i Salaspils ett par mil utanför Riga och värst av allt, att man föst ihop judar i synagogan och sen tänt på. Karlis har varit mycket upprörd över vad som hänt, men Janis ber honom att hålla sig lugn. ”Vi kan inte göra något åt det nu, vi får se till att överleva så att vi en dag kan berätta vad vi vet”.

Men nu får Janis veta att tyskarna börjat söka igenom registren efter personer med mer diffus judisk bakgrund. Då kan Karlis vara i farozonen, hans mor tillhörde en känd judisk familj, som visserligen konverterat för många, många år sedan, innan hon ens var född, men det verkar vara sådana personer med judisk anknytning som de är ute efter nu.

Janis använder sina affärskontakter för att försöka få Karlis till Sverige, där Janis har en kusin i Stockholm som är gift med en svensk företagsledare. En svensk, som skulle till Lettland i legitima ärenden, hjälpte till. När han kom till Lettland, så hade han alla erforderliga tillstånd och alla stämplar i passet, både för utresa från Sverige och för inresa i Lettland. Som tur var, så hade min far ett rätt allmänt europeiskt utseende, mörkt grågröna ögon och mörkblont hår. "Georg Dahlström" som passet var utställt på var visserligen fem centimeter längre, men det kompenserades genom dubbla korkbitar i skorna. Passet försågs sedan med min fars fotografi och han använde det för att komma med ett kurirplan till Sverige. När planet landat i Sverige, och min far blivit internerad, så anmäler "Georg Dahlström" som nu befinner sig i Liepaja att han blivit rånad, man har tvingat av honom både överrock, pengar, klocka och pass. Han ger sådana uppgifter att det är troligt att det var ett par deserterade ryska soldater som rånat honom. (Hur "Georg Dahlström" fick besked om interneringen, har jag aldrig fått klart för mig.) Efter diverse myndighetskrångel så får han åka tillbaka till Sverige. Min far får sitta internerad i en månad, sen får han status som flykting och ett uppehållstillstånd. Det lär ha varit så att både kusinens man och den höge polistjänsteman som skötte utredningen, båda var frimurare. Annars hade det säkert tagit längre tid och kanske Karlis t o m blivit sänd tillbaka till Lettland.

Min farfar anmäler Karlis som försvunnen efter en dryg vecka. Han hade iscensatt en resa till Jelgava där min far skulle lämna över en summa pengar till en affärskontakt. Min farfar lämnar ingen möda ospard för att få reda på vad som hänt hans son! Karlis återfinns aldrig och i den allmänna villervallan så kopplar ingen samman ”rånet” och Karlis försvinnande. Och det finns ju egentligen ingen anknytning mellan dessa händelser heller.

För att meddela att han kommit fram och att allt ordnat sig, så skickar han ett meddelande, skrivet på tyska och med frakturstil, undertecknat av Franz Baumann till en vän i Riga. Det är ett vykort med bild av Stockholms stadshus och han skriver något om att det är ett stiligt hus i germansk-nordisk tradition. Det var signalen om att han landat i Sverige. När sedan det är klart att han får stanna i Sverige så skickar "Franz" ett kort med kungliga slottet och talar om att han inom kort kommer att inställa sig hos någon namngiven person i den tyska ockupationsmakten i Norge. Sen råder tystnad, det är överenskommet så.

Och i Sverige trärffar han min litauiska mamma, de gifter sig, jag kommer till världen och min far får stipendier så att han kan skaffa sig en svensk juristutbildning."

Och det är väl på sätt och vis slutet på historien. Jag kanske kommer att berätta lite om vad som hände efter att Lettland blev fritt igen, men det får bli senare. På måndag reser jag alltså över till Lettland och jag vet inte när jag hör av mig här igen.

Sista avsnittet

När jag kommer till Lettland kan det kanske bli problem med internet ute på landsbygden. Därför kommer jag att avsluta min fars berättelse idag.

"Efter en stunds funderande, så kommer de fram till att det har funnits en bilverkstad på en tvärgata inte så långt från kontoret. De vandrar iväg dit och den sysslolöse mekanikern går med på att hjälpa dem mot löfte om betalning om ett par dagar. Han tar med sig några verktyg och lyckas få loss brädorna utan nämnvärda skador på vare sig dörren eller dörrkarmen. Janis öppnar och går in. Mekanikern lovar komma tillbaka om två timmar och hjälpa dem att spika igen dörren, låset är obrukbart.

Det är en riktig oreda därinne, ryssarna har brutit upp arkivskåpen och hällt ut innehållet på golvet. Men har de tagit med sig något? Har de letat efter något särskilt? Janis ser vad de letat efter. Det finns ett skåp där han förvarat några spritflaskor och cigarrer. Det är tomt och en skrivbordsuppsättning med bläckhorn, pennställ, brevpress och hållare för läskpapper är borta, tillsammans med en radio. Har de tur, så finns de flesta dokumenten kvar, även om en hel del av dem bör spår av smutsiga stövlar. Förhoppningsvis kan de börja det mödosamma arbetet med att sortera allt det som ligger på golvet snart, nu skall de bara ha fram hyreskontraktet och firmans registreringspapper. Karlis letar medan Janis plockar fram kassaskrinet ur lönnfacket. Det är orört och där finns det tillräckligt med kontanter för att hålla dem med mat och annat livets nödtorft ett bra tag framåt. Det är ju också en sagolik tur att de har lagt undan Reichmark i lönnfacket. Däremot tvivlar Janis på att de kan få användning för de dollarsedlar och brittiska pund som ligger där.

Karlis hittar ett par dokument som de kan ta med sig till magistraten. Kopian av lagfarten på kontorslokalen återfinner han inte, men kopior av företagets registreringspapper, en kopia av två års bokslut och en kopia av Janis medlemskap i Lettiska Advokatsamfundet. Rustade med dessa dokument infinner de sig hos magistraten klockan nio nästa morgon. De blir omgående varse att deras kunskaper i tyska gör att nazistofficerarna uppfattar dem som bundsförvanter. Janis säjer inte emot, men håller å andra sidan inte med heller. Han blir ombedd att infinna sig om en vecka, och fram till dess får de inte bedriva någon verksamhet i företaget, mer än att försöka få ordning på alla dokument igen. Och nu får de hjälp av mekanikern att sätta fast en primitiv kraftig hasp och ett stort hänglås på dörren. Han får sedan betalt för sina utgifter för materialet och dessutom 50 Reichmark, en ersättning som han är mer än nöjd med.

Janis äger huset de bor i, men han har inga förhoppningar om att få in hyror för de andra lägenheterna och affärslokalerna för närvarande. Troligen kan han inte kräva detta heller för den tid som ryssarna ockuperade landet. Men nu behöver de ta reda på vilka av hyresgästerna som fortfarande bor kvar. Det är ett femvåningshus, beläget i de s k esplanadkvarteren. Janis bor på femte våningen i en stor lägenhet, åtta rum, kök och två badrum. Den slutar i hörnet av huset med ett rum som går ut i en cirkelrund avslutning.

I husets bottenvåning finns det butikslokaler. I andra, tredje och fjärde våningen finns vardera fyra lägenheter, i femte tre, Bausks stora våning och två mindre lägenheter. Janis går runt och förhör sig om vilka hyresgäster som finns kvar i Riga. Det är ett ganska nedslående besked som han får, flera familjer har blivit bortförda av ryssarna, ett par har lyckats ge sig iväg innan ryssarna gjorde sin razzia och i två lägenheter har hyresgästerna varit så gamla att ryssarna inte har brytt sig om att deportera dem, men de har blivit bortdrivna från sina hem och har återvänt först för några dagar sedan. Ryssarna har, om man uttrycker det försiktigt, inte varit vare sig särskilt försiktiga eller ordentliga och när de brådstörtat fick ge sig av, så har de tagit med sig en hel del värdesaker. Det kan också tänkas att lettiska kriminella element genomsökt lägenheterna efter det att ryssarna gett sig av utan att låsa dörrarna. Janis gör ett överslag av situationen. Först får han se till att de tomma lägenheterna är beboeliga och sen får han be Karlis se till lägenheterna för dem som gett sig iväg från Riga. Det finns ju en möjlighet att de kommer att återvända inom kort. Han får väl höra med magistraten om hur han skall göra med de andra lägenheterna. Det finns ju familjer som blivit hemlösa i bombningarna. De skall väl i första hand få tak över huvudet. Janis inser att det gäller att hålla sig väl med magistraten. Av två onda ting, ryssar eller tyskar så väljer han självklart tyskarna. De har ju, ända tills Hitler tog makten, varit ett civiliserat folk."

Här upphör min rekonstruktion av uppgifterna i anteckningsböckerna och vad min far berättat. De råkade säkert ut för betydligt värre umbäranden under flykten än vad det står om i anteckningarna, men det verkar ändå som om de uthärdade dessa med ett visst lugn. Vad hände sedan? De fick tillstånd av magistraten att öppna sitt kontor, den nya ockupationsmakten var också i behov av import och export. När de började verksamheten var det med hjälp av en av deras kontorister, som de lyckades leta reda på. Ett par dagar senare dök en av juristerna upp och berättade att han trodde att de två andra blivit bortförda eller dödade. Efter en tid dyker ytterligare en kontorist upp, hon har varit hos släktingar i Talsi. Janis inser att det är nog tillräckligt med personal, han är glad om han kan klara av att avlöna dessa tre och Karlis. De får en hel del uppdrag och efter en tid så kombineras deras ordinarie arbetsuppgifter med utredningar om övergivna fastigheter och försvunna människor, uppdrag som de får av tyskarna.

De som känner till historien om hur min far kom till Sverige har uttryckt önskemål om att jag skall berätta den också. Jag planerar att göra det i morgon.

Städdag

När jag insåg att jag faktiskt skulle resa till Lettland på måndag och stanna där hela april - kanske lite längre t o m, så fick jag ett ryck och började städa igår och har fortsatt hela dagen idag. Vi kan väl säja att jag har vårstädat nu. Och sen har jag inget spännande att berätta, men Robert och Pia har mailat och bett att få fortsättningen av berättelsen, så här kommer den:

"En dryg vecka senare har den effektiva tyska armén tagit över radiosändningarna, hakkorsflaggor är upphängda i alla städer och större byar och de tyska soldaterna bemöter letterna på ett något bättre sätt än vad ryssarna gjort. Och man börjar hoppas på frihet för Lettland. Janis och Karlis väntar ytterligare ett par dagar innan de tackar för sig och går till fots den långa vägen till järnvägsstationen i Dzerbene för att försöka ta sig tillbaka till Riga. De blir fast i två dagar i Dzerbene och sedan kommer det några ålderstigna godsvagnar, fulla med människor som varit på flykt och nu skall återvända till Riga och andra städer västerut. Tåget går till Incukalns, 4-5 mil från Riga där de får gå av. Ett stycke längre fram ligger ett ryskt trupptransporttåg som tyskarna har bombat. Och nu får de gå igen. Men de är inte ensamma på vägen den här gången, det är flera hundra människor som går mot Riga. Det kommer två tyska lastbilar och de plockar upp några kvinnor med barn och några av de allra äldsta som är med i skaran. ”Så skulle aldrig ryssarna ha gjort”, är kommentaren.

De får övernatta i en kyrka och utspisas med svart bröd och varmt vatten med lite honung i innan de fortsätter. När de närmar sig Riga blir spänningen nästan outhärdlig. Visst, de har hört att södra delen av Vecriga är värst åtgången, men här och var i den övriga bebyggelsen har det också fallit bomber. Hur ser det ut hemma? Hur ser det ut på kontoret?

De kommer fram till Riga vid tiotiden på kvällen. Tyska soldater bevakar infartsvägarna och alla blir kontrollerade och utfrågade innan de släpps förbi. Janis och Karlis är ”balttyskar” och båda behärskar tyska språket och Janis låter undslippa sig ett ”Gott sei Dank, nu kanske det blir ordning här i landet” och soldaten stramar upp sig och säjer Heil Hitler. Men Janis och Karlis besvarar inte den hälsningen utan nickar bara lite uppmuntrande. ”Ja, vad som helst är bättre än ryssarna i alla fall. Måste vi öva in en halvhjärtad Hitlerhälsning?”

Det är midnatt när de ringer på hemma. Det är först efter att de bultat på dörren i flera minuter som Leontine ropar inifrån. ”Vem där?” – ”Janis och Karlis.” Hon öppnar dörren och stirrar misstroget på dem. ”Men… kära nån så ni ser ut… jag trodde inte att jag skulle få se er igen… kom in… är ni hungriga?” – ”Ja, vi är hungriga och mycket smutsiga. Finns det något att äta?” – ”Inte mycket. Det finns bröd och flott och en burk med syrade gurkor. Men jag skall försöka få tag i mer mat i morgon.” – ”Är det brist på mat?” – ”Ja, ryssarna tog med sig så mycket de kunde och många bönder har inte kunnat ta sig till stan för att sälja.” – ”Om vi får en skiva bröd och en bit gurka så räcker det. Men nu måste Leontine berätta hur hon haft det under tiden vi varit borta.”

Och Leontine berättar om hur hon fintat bort ryssarna och att hon hållit sig så stilla som hon kunnat för att inte väcka uppmärksamhet. ”Vet Leontine något om kontoret?” – ”Ryssarna spikade igen dörren. Jag vet inte var någon av de anställda finns nu. Jag har inte velat gå omkring nere på stan, Det har varit alldeles för osäkert.” – ”Var köper Leontine maten då?” – ”Jag går till marknaden.” - ”Har pengarna räckt?” – ”Ja, det finns lite kvar ännu. Men var har herr Janis och Karlis varit sedan ni gav er iväg?”

”Det får vi ta i morgon. Nu skall vi tvätta av oss och sova. Kan Leontine försöka att skaffa fram lite mat till frukost i morgon – vi äter och berättar då. Det spelar ingen roll vad det är, bara vi får lite mat innan vi går till kontoret. Våra smutsiga kläder lägger vi ute på balkongen. De är bara sopor nu.”

Leontine lyckas skaffa fram bröd och honung till frukost. Det finns varken te eller kaffe att få tag på, men hon lagar till örtte av torkade vinbärsblad. ”Leontine, du är en pärla. Vad skulle vi ta oss till utan dig? Vi skulle svälta ihjäl. Och sättet som du lurade ryssarna på… jag vet inte hur vi skall kunna tacka dig.” Leontine skakar avvärjande på huvudet. ”Hade jag inte gjort så, hade jag själv hamnat på gatan.” – ”Förringa inte din insats. Det var både smart och modigt gjort.” Sen berättar de i korthet vad som hänt under deras flykt.

”Nu går vi ner till kontoret, så får vi se vad vi kan göra där. Och ett besök hos barberaren blir nog nödvändigt också. Det är så skönt att ha rena kläder igen.” – ”Herr Janis har magrat.” – ”Tre hål i livremmen. Men det har varit nyttigt. Vi har fått god kondition, nya muskler och lärt oss en mängd nya saker. Finns Deutsche Bank kvar?” – ”Det vet jag inte. Men om ryssarna stängde banken så öppnar den väl igen nu.” – ”Vi har inga pengar kvar. Men om banken finns där så är det inga problem.” – ”Vi har visst pengar, ” säjer Karlis. ”Jag tror inte att ryssarna hittat lönnfacket i muren.” – ”Vi får se, det löser sig väl. Huvudsaken är att det finns pengar till mat.” – ”Vi får handla med rubel den här veckan också. Nästa vecka kommer de med Reichmark. Men det är ingen som vet om vi kan byta ut rubeln så bönderna på marknaden vill helst inte ta emot dem. Jag har tagit med mig några av silverskedarna från köket för att få lov att köpa.” – ”Det var ett bra initiativ. Jag räknar med att så länge kriget varar så får vi ta till sådana knep. Har Leontine pengar att köpa mat för idag?” – ”Vi får se om det finns något att köpa. Potatisen håller på att ta slut och det finns inga andra grönsaker heller. I går hade en bonde höns, någon hade torra bönor och lök fanns det. Jag kanske kan göra en gryta på sådant. Om herrarna håller till godo med det.” – ”Leontine, vi har ätit kalla potatisar med grovt salt och det har smakat som en delikatess, vi har vant oss vid fläskflott istället för smör på brödet och när vi har fått lite surkål med fläskbitar har det känts som den största lyx. Det är krig nu och vi får äta det som finns.”

När de kommer till kontoret finns de kraftiga brädorna kvar för dörren. Hur det ser ut bakom den, har de ingen aning om. De måste få hjälp att bryta loss dem och de har inte pengar att betala med, inte just nu i alla fall. Kontoret ligger på bottenvåningen i ett fyravåningshus. De har mörkgröna tjocka gardiner för fönstren och nu är de helt fördragna. Fönsterrutorna är i alla fall hela så när som på en spricka tvärs över en av dem. Karlis gör ett sista försök att lossa en av brädorna, den sitter som berget. Då kommer det en barsk herre och frågar vad de håller på med. Janis presenterar sig och talar om att det är hans kontor och frågar vem han talar med. ”Voldemars Tipsis, jag är tillsatt som förvaltare här i huset.” – ”Är det herr Vilcins som engagerat er?” – ”Herr Vilcins är deporterad. Det är tyska magistraten som gett uppdraget åt mig.” – ”Nåväl, då vet ni vad vi gör här och vi vet vem ni är,” säjer Janis. ”Ni får tala med magistraten om ni får ha kvar ert kontor här.” – ”Det skall jag göra.” – ”Magistraten bestämmer numera vem som får driva företag. Det är bara sådana som våra befriare godkänner som får göra det. Heil Hitler” säjer han och slår ihop klackarna som om han vore en soldat i uniform.

Janis och Karlis går ut på gatan, ser en tysk soldat och frågar var magistraten har sitt kontor. Soldaten talar om var magistraten har sitt tillfälliga kontor och de promenerar dit. De konstaterar att det är en stor fördel att de talar tyska, soldaten uppträdde mycket artigt och belevat mot dem. Hos magistraten sitter en massa människor och väntar. En tysk soldat säjer på knackig lettiska ”ert ärende” men skiner upp när Janis svarar på tyska. Deras namn skrivs upp och de blir ombedda att gå en trappa upp till vänster och sätta sig i kön. Där är det inte så många som väntar och efter en dryg timma får de framföra sitt ärende. De får beskriva vad firman har sysslat med och vad de planerar att göra i framtiden. De blir korrekt bemötta, naturligtvis därför att de båda talar flytande tyska. De blir sedan ombedda att komma tillbaka nästa dag klockan nio på morgonen och ta med sig nödvändiga dokument. ”Alla papper som rör vår verksamhet finns på kontoret, om nu inte ryssarna tagit dem. Kan vi bryta bort brädorna och se vad vi kan få med oss. Tysken ser fundersam ut och lämnar dem. Efter en stund kommer han med en officer i sällskap. Han genomför ett kort ”förhör” med dem båda och ger sitt tillstånd till detta. Nu gäller det bara för dem att skaffa en kofot eller något liknande."

/fortsättning följer

Long time no see

Jag känner inte till orsak och verkan, men samtidigt som de höll på med ventilationen i huset, så pajade telefon, bredband och TV. Telefonen kom tillbaka tisdag eftermiddag och på kvällen kunde vi i alla fall se SVT och TV4. Bredbandet var fortfarande stendött. Då körde jag till Motala för att hälsa på en avlägsen släkting som jag har där, en "fyrmänning" tror jag det heter. Vi håller kontakten, varken han eller jag har någon uppsjö av släktingar i Sverige. Han brukar låna min lägenhet i Riga ibland, det företag där han är anställd har täta kontakter med Lettland.

Jag körde hem igår, väglaget var inte det bästa men min fyrhjuling klarar det mesta. Måndag den 29.3 åker jag över till Lettland för att göra den reportageserie som blivit försenad p g a att vägarna ute på landsbygden inte varit farbara överallt. Jag kommer troligen att börja i Kurzeme, det verkar vara minst snö där. Men utan "fyrhjulingen" skulle jag förmodligen stå mig slätt, i alla fall när jag kommer till de inre delarna av Lettland.

Och nu fortsätter jag min fars berättelse:

"Vid sextiden på morgonen hör de att det kör bilar i närheten. Det hörs ett speciellt ljud från de ryska militärlastbilarna, ett högt och mullrande motorljud och ett konstant skrammel. De är inte gjorda för att använda vid någon överrumpling... När de har gått en halvtimma i riktning sydost så ser de vägen med de ryska lastbilarna. Det verkar som om de har en samlingsplats för bilar och några hästskjutsar på en äng där. Janis och Karlis försöker analysera situationen. Skall de försöka ta sig över vägen ett stycke framför bilarna? Det verkar vara det enda möjliga. Dessutom är vegetationen tätare där borta. När de gjort en kringgående rörelse och närmar sig vägen, så börjar lastbilskolonnen köra västerut. Det tar en bra stund innan de kört förbi och sen smyger Karlis tillbaka och ser om det finns fordon eller soldater kvar. Ängen är tom och det är alldeles tyst, och när han är tillbaka hos Janis så beslutar de sig för att ta sig över vägen. Det som känns oroväckande är att detta är inte någon stor väg, utan en liten landsväg, men den mynnar ut i vägen som går till Riga. Men har de något slags förläggning eller depå i närheten? Försiktigt vandrar de vidare söderut.

När kvällen kommer, är de båda mycket törstiga. Vattnet i deras flaskor tog slut igår och de har inte stött på något vattendrag där vattnet verkat tillräckligt rent för att de skulle våga dricka av det. Törsten är värre än hungern. Då de passerar en liten gård, ser de på avstånd att det står en ung kvinna på gårdsplanen. ”Vi måste ha vatten”, säjer Karlis. Jag tror inte att det är någon fara med att be henne om lite vatten, vi är ju bara två törstiga vandrare.

Kvinnan verkar inte vara rädd för dem när de kommer utan hon frågar lite morskt vad de vill. ”Vi skulle bara vilja dricka lite vatten.” – ”Det kan ni väl få”, säjer hon och räcker fram en träskopa. ”Vad gör ni här? Är ni på flykt från ryssarna?” – ”Vi är på väg mot Vecpiebalga.” – ”Det var inte det som jag frågade.” - ”Spelar det någon roll?” – ”Om ni är på flykt undan ryssarna så kanske ni behöver ha någonstans att sova i natt.”– ” Det skulle vara bra. Vi har sovit utomhus ett par nätter nu. Har ryssarna varit här?”–” För ett par dagar sedan. Min man har anslutit sig till en grupp partisaner...” Hon suckar och slår ut med händerna. ”Men du klarade dig?” – ”Jag sa att ryssarna redan varit här och hämtat honom och tagit med honom till cementfabriken som ligger närmare Riga. Dom trodde väl det för dom gav sig iväg efter att ha sökt genom huset och uthuset och tagit med sig maten jag hade. Men inte allt. ” Hon ler och ger dem ett roat ögonkast. ”Det gäller att inte vara dum. Ryssarna är inte särskilt begåvade. Men då är ni väl hungriga?”– ” Ja, det är vi. Och vi kan betala för oss.”– ” Min man hade hjälpt er om han varit hemma. Var kommer ni ifrån?” – ”Riga.” – ”Tror ni att ni kan klara er genom att vara på flykt så här?”– ”Det vet vi inget om. Men det är ett försök. Annars hade det nog blivit Sibirien eller avrättning. Så vad har vi att välja på?”– ” Nej, så är det. Men varför tror ni att ryssarna skulle deportera just er?” – ”Jag har ett företag, min son arbetar där också.” – ”Revolutionens och arbetarklassens fiender alltså”, säjer hon med ett litet grin. ”Ni får sova på loftet i uthuset. Jag har ett gammalt täcke som ni får samsas om. Är det kallt om nätterna så hjälper det väl att ni ligger tätt tillsammans.” Uthuset visar sig vara ett litet kombinerat vagnslider och utedass. På sätt och vis var det väl bra att natten var kall. Annars hade nog doften varit mer påträngande. På morgonen hjälps de åt att tömma det primitiva utedasset och gräva ner innehållet en bit bort. Sen lägger de jord överst i dasset och då blir det uthärdligt uppe på loftet.

De blir kvar hos kvinnan ett par veckor, hjälper henne med att gräva trädgårdslanden, sätta potatis, hugga ved, de lagar – så gott de nu förmår – den trasiga dörren in till vagnslidret och lite andra småsaker. Kvinnan håller hela tiden vakt, och de känner sig ganska trygga där. De har sovit på loftet i uthuset, de har fått mat och det har blivit mycket bättre väder, så de känner att det kan vara dags att ge sig av igen. Hon ger dem en vägbeskrivning till en skogsgård där – om det inte syns några ryssar i närheten – där de kan räkna med att få hjälp. ”Hälsa från mig och ge dem den här.” Hon lämnar över en trekantig skinnbit, där det finns två prickar i ena hörnet.

Det är mer än en dags vandring till den angivna adressen. Nu går de i skogsbrynet mest hela tiden och känner sig rätt trygga. De går under tystnad, stannar ofta och lyssnar så att det inte hörs bilar, klapper från hästhovar eller röster i närheten. Elina har talat om precis hur de skall gå och de har så gott de kunde memorerat vägen. Sent på eftermiddagen börjar det regna och de måste söka skydd under en gran. Där sitter de i två minuter, sen upptäcker de att de satt sig mitt i en myrstack. Obehagligt, ja men också lite komiskt och när de borstat av sig myrorna får de snabbt söka reda på en annan gran, nu utan myrstack. Det är torrt under granen och inte riktigt lika kallt längre, så de lyckas sova några timmar. När de vaknar dricker de vatten och äter ett par brödskivor som Elina skickat med. Sen måste de koncentrera sig på att hitta till gården.

Den ligger utanför en by en bit bortom Vecpiebalga. Elina har beskrivit hur den ser ut, ett timrat hus med vasstak, blå ytterdörr, en ladugård av sten, ett magasin och en såg bakom ladugården. De ligger i skogen en natt innan de vågar sig fram. ”Vi har hälsningar från Elina och så skulle vi lämna den här lappen.” – ”Är allt väl med henne?” – ”Ja, vi har varit där i två veckor och hjälpt till lite.” – ”Elina är min syster. Och ni är på flykt?” – ”Ja. Vi kommer från Riga och har varit på väg i snart en månad.” – ”Det ryktas om massdeportationer, både i Riga och andra städer. Järnvägsvagnarna rullar österut och de är fullastade med människor.” – ”Hur vet ni det?” – ”Motståndsrörelsen har ett av sina fästen häruppe i höglandet.” – ”Är inte risken stor för att ryssarna gör razzior då?” – ”Risken finns, men vi har nog garderat oss. Jag vet att ni låg där borta i skogen i natt, innan ni vågade er fram”, säjer han och ler lite. ”Och nu är ni hungriga förstås?” – ”Ja, om ni har en bit bröd att avvara, så… vi kan betala för oss.” – ”Det finns ett gömställe här i skogen. Ni kan stanna här ett par dagar om ni är försiktiga. Jag skall hämta bröd och mjölk åt er. Ni kan inte få komma in i huset, min gamla far bor hos oss och han går i barndom, vi vet inte vad han kan säja om ryssen kommer. Gå in i dörren på gaveln till magasinet, så kommer jag med mat.”

”Jag är inte religiös” säjer Karlis, ”men jag antar att man borde tacka Gud för sådana här människor.” - ”Din mor skulle ha gjort det. Men du har tänkt det och det är väl samma sak? Det är gott att din mor inte behöver uppleva detta.”

Mannen kommer med bröd, flott, grovt salt och något slags örtte. ”Håll till godo. När ni ätit skall jag visa er gömstället.” Han nickar och försvinner in i bostadshuset igen. En timma senare kommer han igen, försedd med två grova filtar och ett par kuddar som sett sina bästa dagar för länge sedan. Gömstället finns i skogen bakom sågen. Det är en grotta som byggts upp i en ravin, omöjlig att se för den som inte känner till den. Inuti grottan är det timmergolv och det finns ett par små springor där ljuset kan komma in. Ingången till grottan döljs av ett nedfallet träd, med en stor rotvälta. ”Det är bara ett problem, regnar det så blir ni ordentligt våta. Men å andra sidan brukar ryssarna hålla sig lugna om det regnar. De har så dåliga kläder. Då får ni krypa upp på vinden i magasinet.

Den första natten sover de i ”grottan”. Sen börjar det regna och mannen kommer och hämtar dem. ”Våra spanare säjer att ryssarna gett sig av norrut. Ni kanske kan hjälpa till lite i sågverket?” Sågverket drivs delvis med en ångmaskin, men mycket görs för hand. Var femte stock eller planka läggs upp framför sågen, så att det finns något där om ryssarna kommer. Resten bärs till ett gömställe inne i skogen, det virket skall man ha till återuppbyggnad av gårdar som blivit nedbrända. Och nu kan Janis och Karlis lägga ytterligare en erfarenhet till de andra, sågverksarbetare. Och vetskapen om att det finns solidaritet och oegennytta bland människor även i krigstid.

En dag så kommer mannen och säjer ”Nu är det något på gång. Tyska flygplan skall ha bombat Riga och det ser ut som om en del av ryssarna är på väg österut. Men man vet inget bestämt.”

Karlis är så nervös att han får ont i magen, men han jobbar oförtrutet på i sågen. De jobbar, får husrum och mat, vad mer kan de begära? Landet är i krig och i bästa fall så lyckas Tredje rikets soldater driva ut ryssarna. Vad som än händer, så har han lärt sig mycket under tiden som han varit på flykt.

Och så den första juli 1941 kommer det en man springande mot gården. Han ropar att nu ger sig ryssarna iväg från Riga. När han lugnat ner sig lite, så berättar han att ryssarna har bränt ner många gårdar i Kurzeme och Zemgale, att de satt eld på en del byar i östra Lettland, men de är på väg tillbaka till Sovjet igen. ”Ingen vet vad som kommer att hända nu, men ryssarna är i alla fall på väg bort.” Och så springer han vidare för att lämna den goda nyheten på nästa ställe."

/fortsättning följer

Hemma i Stockholm igen, kom med kvällsplanet igår. Då låg det ett meddelande här att man genomför något slags översyn av ventilationen i det här huset under måndagen och beräknad tid när man vill få tillgång till minlägenhet är mellan 10-12. Få se om det fungerar, jag har inte några höga tankar om hantverkares tidspassning.

Det har snöat av och till i Riga men samtidigt smälter snön i centrum och det är ingen som ser till att skotta bort snön (eller rättare sagt så måste man väl hacka bort den) från brunnarna, vilka oftast befinner sig i gathörnen där gatorna ofta sjunker ner lite. Resten kan ni föreställa er. Nu får det faktiskt vara slut på eländet, både här och där.

Och nu fortsätter berättelsen:

"De vandrar vidare och när molnen skingrats lite och solen värmer så bestämmer de sig för att gå upp på en trädbevuxen kulle och sätta sig att vila lite. Karlis går först och plötsligt stannar han till och vinkar avvärjande mot Janis som kommer några meter efter. På andra sidan kullen, i solen sitter en grupp med ryska soldater. De sitter och spelar kort och som tur är, så är de ganska högljudda, så de kan knappast ha hört att det kommer någon. Försiktigt, mycket försiktigt går Karlis och Janis tillbaka samma väg som de kommit och när de är i närheten av vägen hukar de bakom några buskar för att diskutera vart de skall ta vägen nu. Då kommer det en kolonn med ryska lastbilar på väg från Sigulda, fullastade med soldater, kanske är målet Riga. En av bilarna stannar och föraren kommer ut och några soldater hoppar ner från flaket. Återstoden av kolonnen, fyra bilar stannar också. Nu stannar hjärtat nästan på Karlis. Men de skall bara kontrollera något på lastbilens undersida. Det tar tid och Karlis vågar knappast andas. Syns de från flaket? Det är nog bara fem minuter senare som kolonnen kör iväg igen, men det känns som om det varit flera timmar. Karlis darrar i hela kroppen. ”Vi måste vara ännu mera försiktiga”, säjer Janis. ”Jag tror att vi skall gå tillbaka en bit och in i skogen där borta. Dit fanns det ingen väg och jag kan inte tänka mig att soldaterna ger sig in i skogen.

Den natten får de sova i det fria, uppe på en kulle växer det några stora granar och de lägger sig under en av dem och tar granrisgrenar över sig. Det är kallt ute, men marken under den täta granen är torr och efter de två nätterna på hörännet så är de ändå i rätt god fysisk form, men rejält uppskakade av att ha varit så nära ryssarna. Nästa morgon skiner solen och de räknar med att kunna gå rätt långt, men de hör ljudet av lastbilar och ibland också röster som talar ryska och de kan inte förflytta sig mer än en kilometer den dagen. De äter upp de sista brödbitarna på kvällen och sover en natt till ute i det fria. Det känns i alla fall som om temperaturen stigit några grader under dagen och nästa morgon skiner solen igen och det är tyst, mycket tyst runt omkring, om man undantar det vårliga fågelkvittret.

De går hela nästa dag, styrkta av vissheten att om allt går bra, så kommer de att få tak över huvudet till natten. De är på väg till en avlägsen släkting som bor i närheten av Nitaure. Janis har talat med honom i telefon och släktingen har sagt sig ha möjlighet att hysa dem under några dagar. Han är mjölnare och har en kvarn, där finns det säkert något krypin för dem. Janis är lite osäker på vägen och när de möter en pojke på vägen så frågar de honom. ”Baldins kvarn, den brände ryssarna ner för ett par dagar sen. Och så sköt de Arturs Baldins.” Det blir som ett stort mörkt hål inne i Karlis, men han visar ingenting. Janis finner sig och säjer: ”Det var inte kvarnen som vi skulle till, vi skulle bara ha den som riktmärke när vi skall gå vidare.”– ”Ryssarna gav sig av i morse. Dom tog godsägarn på muiza och hans familj och gamla godsägarn också. Och våran lärare och prästen.” – ”Det var tråkigt att höra.”– ” Dom gör så. Men vi är fattiga så oss bryr dom sig inte om.” – ”Bor det ryssar på muiza nu?”– ” Vet inte. Bilarna och hästarna var borta när jag gick förbi.” – ”Vart är du på väg?”– ” Jag skall hämta farmor. Hon får inte bo ensam i skogen längre. Vart skall ni gå?” - ”Vi skall fortsätta förbi kvarnen och sen får vi skjuts.”

”Jaha, så var det med den övernattningen”, suckar Karlis. ”Men det kunde ju ha varit värre, vi kunde ju varit där när ryssarna kom.” – ”Det verkar som om de genomsökt trakten. Men vi fortsätter mot Nitaure i alla fall.”

Kvarnen är totalt nedbränd och de ser inte en människa i närheten. ”Muiza” är förmodligen en stor vit byggnad som ligger ganska nära vägen. De vågar inte gå på vägen utan tar en omväg över fälten där det finns lite buskar i dikena att huka bak om det kommer någon. Det är lite oroväckande när två kråkor kretsar över dem, men det kunde väl ses som ett tecken på att något djur rörde sig i närheten. De kommer fram till en liten skogsdunge och sätter sig där för att diskutera hur de skall göra nu. Situationen känns förtvivlad, men de försöker båda två att dölja det för varandra. Då tar Janis fram en chokladkaka som han har i ryggsäcken. ”Vi tar halva nu och sparar den andra halvan.” - ” Jag känner att jag borde vara sorgsen över att Arturs är död, men jag är bara arg”, säjer Karlis. ”Det kanske blir så när allt är farligt, att man tänker på sig själv först.” – ”Och så skäms man för att man är glad åt att man inte var i kvarnen när ryssarna kom. Men jag minns från det förra kriget, att jag tänkte helt annorlunda, det gällde att klara mig och min familj först.”

Dungen är ganska långt bort från vägen och tur är väl det, för där kommer tre militärlastbilar körande och efter dem två hästar som drar höskrindor med soldater på. De kanske är på väg till muiza, där pojken nämnde att det funnits ryssar. De diskuterar vilken riktning det är bäst att ta mot nu. Till slut kommer de fram till att de skall gå mot sydost, mot Vidzemes högland. Ryssarna kommer från öster, i norr finns gränsen mot Estland och går de tillbaka västerut, så finns risken för truppsammandragningar ju närmare Riga de kommer. Vidzemes högland är skogbevuxet, kuperat och framför allt, det är den lettiska nationalismens högborg. Där kan de kanske finna någon plats att gömma sig på under några dagar. Nu får det bli en natt till under bar himmel. Hungern gör sig påmind, de känner sig svaga båda två. ”Vi stannar här”, säjer Janis och pekar på ett litet buskage. ”Men skall vi inte gå lite längre?” Janis pekar då på åkern intill. ”Det är säkert en potatisåker. De kanske har satt potatisen nyss, då kan vi leta fram några potatisar när det skymmer.” Maten den dagen blir två råa potatisar var, och de sparar två var i sina ryggsäckar. Och så vandrar de vidare tills de hittar en plats att sova på, inne i ett buskage där ingen kan se dem. Nästa morgon vaknar de tidigt, båda är frusna och trötta. De börjar dagen med att hoppa och slå åkarbrasor för att försöka få lite värme. Sedan äter de upp de två råa potatisarna, tuggar dem långsamt och väl. Vem vet när de kan få mat nästa gång."

Och fortsättning följer/

Riga, torsdag.

Nu sitter jag här hemma igen, politikergruppen sitter förhoppningsvis vid det här laget ovan molnen på väg mot Kastrup. Jag har guidat och tolkat för så många olika grupper under årens lopp och det finns alltid gnällspikar med i gruppen men det här gänget slog nog rekord. Jag hade ju inte bokat hotell, beställt måltider eller bestämt programmet. Min uppgift var att tolka, vara allmänt behjälplig och dessutom följa med som guide på en busstur runt stan.
Nu tänker jag inte gå in på detaljer, men det var liksom inte mitt problem att resebyrån trasslat till det. Jag försökte hjälpa till så gott det gick, men hade man beställt 8 dubbelrum, gick det inte att få ändrat till mer än sex enkelrum och fem dubbelrum på hotellet. Sen har det varit sura kommentarer om maten, väglaget och att den bokade rundturen var alldeles för lång (45 minuter). Det var mer, men det var väl i första hand om syftet med resan hit - eller var det så att man bara hade det som kamouflage för en nöjesresa? Okej, jag får min ersättning och kan glömma...

Jag har glömt mitt usb-minne med min fars berättelse i Stockholm, så följetongen får anstå tills jag kommer tillbaka dit. Men jag kan väl berätta lite om varför jag sitter här i en rätt fin fyrarumslägenhet med utsikt över Brivibas iela, Frihetsgatan. Min far lyckades ta sig från Lettland till Sverige när nazisterna började leta lite mer på djupet efter letter med judisk anknytning. Min farmor kom ju från en judisk familj som hade konverterat till den lutherska läran för länge sedan. Farfar blev kvar här och efter diverse umbäranden så kom han till en kolchos där en släkting var chef och fick syssla med administrativt arbete fram tills dess han var 72 år. Min far lyckades få ett 48 timmars besöksvisum i slutet av 50-talet och fick då träffa sin far. Han hade några dokument som gällde äganderätten till den här och ett par andra fastigheter och ett markområde i hamnen. Han "smugglade" över dem till min far, som kunde ta med dem till Sverige. När ryssarna hade gett sig av, så började min far agera för att få tillbaka fastigheterna. En av dem var brandskadad, en hade det bott ryssar i och fastigheten var tömd på allt som gick att plocka loss. I det här huset hade det bott ryska officerare, högt upp på rangskalan och visserligen var huset inte välskött, om man får uttrycka det milt, men det var beboeligt. När min far fick tillbaka fastigheten, så sålde han den till ett tyskt konsortium, men det förbehållet att han skulle bo hyresfritt i 50 år i den lägenhet som var hans barndomshem. Det var förstås orimligt, våningen var alldeles för stor och tyskarnas arkitekt ville dela på de största våningarna. Efter mycket förhandlande hit och dit så blev det en fyrarumslägenhet, där han i alla fall skulle få behålla det stora rummet i hörnet, det s k tornrummet. Dessutom blev den hyresfria tiden 25 år, t o m 2026. Jag betalar bara el, värme och vatten nu. Min far avled tyvärr innan renoveringen av fastigheten var klar och då övergick nyttjanderätten till mig.

De andra fastigheterna fick vi en symbolisk summa för, marken i hamnen blev det betydligt mer pengar för.

Och nu skall jag halka ut och äta middag på en restaurang inne i gamla stan tillsammans med några goda vänner.

Nu ligger jag i startgroparna för att resa till Riga i morgon. Planet går inte förrän klockan tre på eftermiddagen så jag behöver inte stressa. Jag stannar bara några dagar den här gången, men räknar med att återvända till Lettland i slutet av mars, när vägarna är farbara igen. Då tar jag förstås färjan, eftersom man behöver en fyrhjuling för att ta sig fram på landsbygden.

På onsdag kommer det en grupp sjukvårdspolitiker från södra Sverige till Riga. De skall diskutera "primärvård" med motsvarande lettiska politiker, det är allt jag vet. Jag har läst på lite extra om allmänna sjukvårdstermer för att inte verka alltför mycket bakom flötet. Sen skall de förstås "göra stan" och åka på en rejäl rundtur i Riga. Jag ringde deras kontaktperson och framhöll med skärpa att alla måste ha rejäla kängor eller stövlar med sig. Få se om det har tagit skruv.

Och här kommer dagens avsnitt av min fars berättelse.

"Vid halv tiotiden är de ordentligt trötta och söker skydd i en halvt nedrasad lada vid ett till synes övergivet småbruk. De äter var sin skiva bröd och somnar sedan, trots kylan. Vid femtiden väcks de av att det blåser och regnar. De kryper in i ett hörn där taket är någorlunda helt och får lite skydd för regnet. Vid niotiden upphör regnet och de går ut mot vägen igen, efter att noga ha sett sig för och lyssnat så att inga bilar är på väg i närheten.

De går hela dagen. Eller rättare sagt, när det inte syns någon, när det inte hörs några misstänkta ljud, så går de. Dessemellan ligger de och trycker i buskarna. När kvällen kommer, sätter de sig på ett kullfallet träd och äter av brödet. Då kommer det en kvinna förbi dem och hon stannar och frågar: ”Vad gör ni här?” Janis svarar som förut: ”Vi är på väg till torvtäkten.” - ” Och vad heter ni? Var kommer ni från?” De presenterar sig. ”Jaha, det var som jag trodde att ni var på väg undan ryssen.” – ”Varför trodde ni det?”– ” Ni ser ut som om ni var på flykt. Jag är en god lettisk nationalist och nu tycker jag att ni följer med mig hem. Det skall bli mer regn i natt. Ni får inte sova inne, om ryssarna skulle göra husrannsakan, men ni kan sova i ladan. Har ni något att äta?” – ”Neej…” – ”Något har jag väl som ni kan få. Kom med nu.”

Gården där kvinnan bor ligger ett par hundra meter längre bort. Hon visar dem ladan och tar fram ett hästtäcke och lovar komma med något att äta. Det dröjer en stund och sen kommer hon med en korg med mjölk, bröd och surkål. ”Ställ korgen vid dörren så hämtar jag den sen. Även om vi är lettiska nationalister, så vill vi inte utsätta oss för onödiga faror. Det kanske kommer fler som vi kan hjälpa. I morgon kommer jag med te och bröd, så får vi se vad vi skall göra med er sen. Ni behöver nog vila upp er ett par dagar.”

De sover tungt, mätta och trötta. De vaknar av att någon säjer ”labrit” – god morgon och paniken ligger på lur. Det står en man på stegen upp till rännet och lämnar över en korg till dem. ”Här finns det te och bröd. Vi har funderat på hur vi skall hjälpa er. Det kommer att bli regn i dag, så ni kan stanna här en natt till. Skulle ryssarna hitta er här, så vet vi inget om det. Vi har fem barn och kan inte utsätta oss för onödiga risker, även om vi hatar ryssarna och gärna hjälper dem som råkat illa ut.”– ” Det är mycket vänligt av er, och vi kan betala om ni anser att vi kan stanna här. Får vi vila oss lite, så orkar vi gå några dagar till” – ”Vart är ni på väg?”– ” Inåt landet, mer kan jag inte säja. Vi gick från Riga för ett par dagar sedan.”– ” Jag ställer fram en hink med vatten så ni kan tvätta er. Avträdet ligger till vänster, det står en skottkärra utanför. Vi har inte haft besök av ryssarna på två dagar och jag tror att de har annat för sig nu. Men ni måste vara mycket försiktiga.”

De får bönor, potatis och fläsk till middag och gröt till kvällsmat. Sover gott en natt till, får te och bröd till frukost nästa morgon och ger sig av efter att ha gett bonden några sedlar. Först vill han inte ta emot dem, men Janis är mycket bestämd.

De fortsätter öster om vägen som går förbi Sigulda och viker av mot en by som heter Nitaure. På vägen dit måste de passera förbi något som närmast kan kallas för ett träsk och här finns det inte så mycket som kan vara av intresse för ryssarna, men de är fortfarande mycket försiktiga.

De har ingen aning om vad som hänt i Riga, och det bekymrar dem. De är ovetande om att ryssarna stängt advokatbyrån genom att spika ett par kraftiga bräder framför dörren. Den övriga personalen, två jurister och fyra kontorister håller sig nu undan på olika platser i och kring Riga.

Samtidigt som de går i skogkanten längs vägen, så genomsöker ryssarna huset på Brivibas och när de kommer till Janis och Karlis stora våning så öppnar Leontine, deras hushållerska. Ryssarna trycker bryskt upp henne mot väggen, men när hon tilltalar dem på ryska, så backar de ett par steg. ”Jag har inte sett till någon av herrarna sedan de gick hemifrån i lördags morse och jag vet inte var de finns.” – ”Var är de? Vad vet ni?” – ”Jag vet bara att de skulle träffa en klient i Jurmala i lördags morse. Sen kom de inte tillbaka.” De frågar vem hon är och hon svarar ”Jag sköter hushållet åt herrarna.” Hon får visa sina identitetspapper och när ryssarna vill in och genomsöka våningen så nickar hon vänligt. ”Men förstör inget. Det var ett par av era officerare här igår och rekvirerade våningen för S. och hans stab*.” – ”General S.?” – ”Det vet jag inte... de sa bara S. och hans stab och frågade om jag ville stanna kvar och sköta hushållet åt dem eftersom jag talar ryska.” – ”När kommer S.?”– ” Det vet jag inte. De ville att det skulle vara nystädat när han kommer så det blir väl om några dagar.” Ryssarna konfererar lågmält och Leontine hör att de tror att herrarna blivit fängslade, eftersom man redan rekvirerat våningen.

Så gick det till när de grundlurade ryska soldaterna lämnade Leontine och våningen. Men det vet inte Janis och Karlis något om, det kommer att dröja ett tag innan de får veta vad som hände."
forts. följer/

*Jag har försökt att ta reda på vem general S. var, men har inte lyckats med det. Min far kanske nämnde det, men i så fall har det fallit mig ur minnet.

När kommer våren?

Nu väntar jag bara på lite bättre väder. Det påstås att det skall bli mildare och soligare nästa vecka, men det vill jag SE först. Annars? Jag jobbar lite med ett par projekt som kommer senare i vår, kollar dagligen vädret i Lettland, har läst in mig rätt väl på EU:s och Lettlands jordbrukspolitik (eller i det senare fallet, avsaknad av jordbrukspolitik) och på måndag skall jag luncha med en bankman på Swedbank som skall förklara lite mer ingående hur de resonerat när de beviljat bönderna i Lettland lån. Jag kommer att vara väl förberedd när jag ger mig ut på min "bonntur" på den lettiska landsbygden.

Och så till nästa avsnitt av min fars berättelse:

"De har förberett sin flykt väl. De har redan gömt var sin uppsättning kläder i en övergiven lagerlokal i utkanten av Riga. Det är en flanellskjorta till dem var, ett par blåbyxor till Karlis och ett par bruna grova bomullsbyxor till Janis, var sin vadderad jacka av den typ som arbetare oftast använder och var sitt par grova kängor. Kängorna har de gått in hemma i våningen och på promenader till arbetet under den mörka årstiden. Karlis har en keps av lite modernare slag och Janis en svart skärmmössa. Under helgen har de hållit sig gömda i lagerlokalen och den enda sysselsättning de haft, har varit att sy in vaxdukspåsar med några viktiga dokument i sina kläder. Och nu, på måndagen när arbetsdagen är slut, så går de tillsammans och vet inte hur långt de kommer att gå den här dagen. Den första delen av deras vandring bedömer de som den farligaste. De befinner sig fortfarande inom bebyggt område och samtidigt som de verkligen måste spana efter ryska soldater och ibland gömma sig bakom något hörn, så måste de samtidigt se ut som om de har ett fullt legitimt ärende att befinna sig just där. Men det går bra och snart lämnar de bebyggelsen bakom sig.

De går österut och har valt en väg som mest går genom skog för att snabbt kunna gömma sig om det kommer ryska soldater. Det blåser snålt och då och då kommer det några lätta regnstänk. De ser inga ryska soldater, knappt några andra människor heller, och när mörkret faller går de in i en hölada som ligger i närheten av en gård och sover där tills fåglarna väcker dem tidigt på morgonen. Ingen på gården intill tycks vara vaken ännu och de smyger sig ut och fortsätter sin vandring. Det känns lite oroligt att gå över öppna fält, men de går tysta och lyssnar noga om det hörs något motorbuller, klapper av hästhovar eller sorl. Efter en timma kommer de till ett vägskäl. De hade tänkt ta till vänster här, men de ser att det står ett par militärlastbilar längre bort. De väljer istället vägen som går rakt fram, utan att veta vart den för dem. Karlis har en liten kikare och en kompass i fickan, föremål som han vet att han snabbt måste göra sig av med om de möter ryssar. De tar ut en provisorisk kompassriktning och hoppas att kunna gå en omväg för att sedan komma tillbaka i den tänkta riktningen. När de kommer fram till en liten gård, så står det plötsligt en gammal gumma där. Karlis funderar snabbt på hur han skall hantera den uppkomna situationen men då ropar gumman: ”Kom hit, jag behöver hjälp.” De inser att vare sig det är ofarligt eller en fälla, så har de inget val. De går fram till gumman som vill att de skall hjälpa henne att sätta fast ett kärrhjul som lossnat. Hon bor tillsammans med sin son på gården. Sonen jobbar på en cementfabrik i närheten och nu har ryssarna beordrat dem att arbeta dygnet runt. Så mycket vet hon, men hon har ingen aning om när sonen kommer hem nästa gång.

De hjälper henne med hjulet och frågar om det är något annat som hon behöver hjälp med. ”Vi är inte bönder men någon nytta kan vi kanske göra.” Janis drar sin historia om att de är på väg till torvtäkten i Augsligatne och hade fått åka med en lastbil som släppte av dem en bit längre bort. Gumman vill ha hjälp med att få undan några ålderstigna jordbruksredskap och att lyfta några tunga saker och som tack för hjälpen får de varmt örtte, bröd och kalla potatisar. Vid det här laget är de så hungriga att även kalla potatisar med grovt salt på känns som en delikatess. De har var sin flaska med vatten och lite svart bröd med tjockt med smör på och dubbla skivor med ljust bröd och sylt mellan i sina ryggsäckar, något annat vågade de inte ta med, om nu ryssarna skulle visa intresse för dem, men det får vara deras nödproviant. När de säjer adjö, så säjer gumman ”Var ni kommer ifrån och vart ni är på väg, det bryr jag mig inte om. Men ni är två fina herrar, det ser jag på händerna. Om ni fortsätter den här vägen så kommer ni till en stor gård. Den skall ni undvika för där finns det nog ryssar. Om ni tar av till vänster vid ett vägskäl innan gården, ett vägskäl där det finns ett stort träd och en gammal husgrund, så kommer ni till vägen som går mot Sigulda efter att ni gått förbi en by. Där finns det kanske ryssar så försök att hålla er utanför byn.” Förundrade lämnar de gumman, och med ett gryende hopp om att saker och ting kanske kan ordna sig. Det finns snälla människor.

De går den anvisade vägen och byn måste vara den plats där de skymtade militärlastbilarna. Det går att ta sig förbi en bit utanför byn där det växer lite slyskog och efter att med bultande hjärtan ha smugit över ett fält, så är de tillbaka på vägen igen. Och nu finns det skog lite här och var vid vägen och allt eftersom de kommer närmare Sigulda så blir skogen tätare. ”Och var skall vi sova i natt” frågar Janis. ”Säj det... i värsta fall får vi väl krypa in under en gran. Vi går så länge vi orkar, det blir väl alltid någon råd med det”, säjer Karlis."

forts. följer/

Nu börjar min fars berättelse

”Det är måndag eftermiddag en gråmulen kväll i slutet av april 1941 och Johannes von Bauske och hans son Karl är på väg ut från Riga till fots. De går österut, på en smal väg som delvis går genom skog. Båda är spända och oroliga, men försöker dölja det så gott det nu går.

Johannes "Janis" är 58 år och advokat, ägare till en framgångsrik advokatbyrå i Riga. Hans son Karl "Karlis" är 29 och nyss klar med sin juristutbildning och anställd i firman. Där sysslar de mest med affärsjuridik och speciellt sådant som rör utrikeshandel. Ryssarna har haft koll på dem, men låtit byråns verksamhet fortsätta tills vidare, därför att man haft behov av import och export. Men nu är de på flykt. Det är krig i Europa, ryssarna ockuperade Baltikum i juni förra året och började då utrensningarna av ”klasskampens fiender”.

De har inte kunnat förbereda vart de skall ta vägen, bara ungefär vilken väg de skall välja. De sätter sitt hopp till en avlägsen släkting, som skulle kunna hysa dem åtminstone några nätter. Egentligen hade de velat ta sig till Sverige, där Janis har en kusin, men det har inte varit möjligt. Men nu söker de en annan utväg. Vad den består i vet de inte, men vad som helst är bättre än att bli deporterad till Sovjetunionen, till ett mycket osäkert öde. Slavarbete i Sibirien eller avrättning är de alternativ som står till buds där. Vad de hoppas på, är att tredje rikets arméer skall driva ut ryssarna. Av två onda ting är tysk ockupation det som är minst onda. Men om det kommer att ske, det vet ingen idag.

Janis och Karlis har försökt att förvilla ryssarna så mycket det nu går. I vanliga fall, så arbetar man lördagar till klockan två på advokatbyrån. Janis hade meddelat att han och hans son skulle besöka en klient i Jurmala på lördagen och att de därför inte skulle komma till kontoret förrän på måndagen. De hoppas att ryssarna skall tro att de har haft ett långt försprång. Janis har lämnat en karta som markerar vägen till Memel i Litauen – den plats som numera heter Klaipeda. Där står det också några förkortningar som är ägnade åt att få dem att tro att de evakuerats med en båt. Men det är ovisst om ryssarna bryr sig om att leta efter sådant.

De har präntat in andra namn och skapat en historia som hoppas kommer att övertyga om de stöter på några ryska soldater. Janis talar ryska, vilket förhoppningsvis kan vara en fördel om de stöter på ryska soldater. De är daglönare, jobbar där arbete kan erbjudas dem. De kommer från en by utanför Ogre och är på väg till Augsligatne, där de hoppas att få arbete i torvtäkten. Det kan nog låta övertygande, ryssarna kommer att behöva torv till eldning om det blir en lika kall vinter till. När de kommer längre fram har de ett annat, förhoppningsvis lika övertygande mål. Då skall de till trakten kring Smiltene och arbeta i jordbruket över sommaren."
forts. följer/

Det var avsnitt två i min följetong. för övrigt, en gråtrist förmiddag. Fredrika, en god vän skulle ha kommit hit i eftermiddag, men hon började bli förkyld så det ställde vi in. Det är många som har blivit förkylda de sista dagarna när man har fått stå ute och vänta på bussar, tunnelbana och lokaltåg och sen fått trängas in absurdum när det äntligen kommit "något" att åka med. Sånt är livet. Om jag går ut, så beror det på att jag varken har äpplen, päron eller bananer hemma.

Nu fungerar bredbandet igen!

I den här fastigheten har vi varit avskurna från Internet sedan det uppstod en avloppsvattenläcka i och utanför källaren och "någon" sedan grävde av bredband och telekabel för oss. Och jag har ännu inte fallit för lockropen att skaffa mig mobilt bredband.

Och nu kommer det första avsnittet, inledningen till berättelsen om min farfars och fars strapatser under andra världskriget.

"Min far var född 1911 och hette Karl von Bauske. Han var enda barnet i en välbärgad familj. Min farfar hette Johann von Bauske. Han var advokat och hade en juristfirma som var specialiserad på affärsjuridik, speciellt när det gällde kontrakt och avtal med andra länder. Min farmor kom från en judisk släkt som någon gång under andra hälften av 1800-talet konverterade till den lutherska grenen av kristenheten. Troligen av ren övertygelse. Hon hette som ogift Gertrud Rozenberg.

Min far utbildade sig till jurist och började arbeta i min farfars juristfirma. Min farmor dog 1938, hon hade fått någon blodsjukdom, troligen perniciös anemi. Ryssarna ockuperade Lettland den 17 juni 1940. Min farfar tillhörde enligt deras terminologi ”arbetarklassens fiender” men det var troligen så att arbetet vid juristfirman fick fortsätta, då ryssarna var beroende av att importen till landet fungerade och att den virkesexport som fortsatte en tid efter ockupationen, kunde inbringa medel till den sovjetiska krigskassan.

Under hösten 1940 deporterades en mängd politiker och högre statstjänstemän till okända öden inne i Sovjetunionen. Det ryktades om att man förberedde massdeportationer, men troligen kunde inte dessa genomföras helt enligt planerna under vintern, dels på grund av att man inte hade tillräckligt med järnvägsvagnar att forsla bort människorna i, dels på grund av att det var en mycket kall vinter och att det uppstod rent praktiska problem. Syftet med deportationerna var att balterna skulle till arbetsläger i Sibirien och att Baltikum skulle fyllas av ryssar och därmed att på sikt utplåna de baltiska folken.

När våren kom så började det gå rykten om att deportationerna skulle komma igång inom kort. Min far och farfar hade förberett en flykt genom att gömma undan enkla kläder, som skulle få dem att se ut som arbetare, på ett par olika ställen i Riga. Min far har efterlämnat en bok med anteckningar om tiden som de var på flykt och jag har försökt att sammanställa dessa tillsammans med sådant som han berättat för mig."
/forts. följer

Jag måste redigera en hel del i texten så det här får delas upp i lämpliga portioner. Internet anses ju vara ett "snabbt medium" och då gäller det också att inte bli alltför långrandig. Det här var alltså inledningen, för er som inte hört mig tjata om detta tidigare.

En snöig lördag eftermiddag.

Om nu någon inte känner till det, så kan jag tala om att det snöar idag. Jag har inte varit utanför dörren. Och värre skall det tydligen bli under kvällen och natten. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag a: har garage till min bil och b: att jag åkte iväg och handlade rätt mycket mat igår förmiddag. Jag kände på mig att det kunde vara bra att ha ett litet förråd hemma. En väninna som bor i Sigtuna hade inviterat mig dit idag. Det var no hard feelings när jag ringde och sa att jag nog tänkte stanna hemma idag.

Sen sist har jag funderat på vad man skriver i en blogg. Helene N, som uppmuntrade mig att börja blogga berättade att det var lite trögt i början, men att det ger sig efterhand och att man inte skall skriva om man inte har något att skriva om, men att det man skriver om kan vara väldigt alldagligt. Så det ger sig kanske.

Jag har funderat på om det kan vara lämpligt att jag lägger ut berättelsen om hur min far och farfar levde/överlevde under kriget i några avsnitt här. Jag har sammanställt en berättelse utifrån hans minnesanteckningar och sådant som jag hört berättas. Det är säkert inte historiskt hundraprocentigt korrekt, men de som har läst berättelsen tycker att den är intressant.

Men nu är det OS för hela slanten. Undrar om Anja verkligen ger sig på att åka super-G ikväll? Och innan dess har jag några mail som jag måste svara på, så nu får det vara slutbloggat för idag.

Ett första försök!

Flera av mina jobbkontakter och privata vänner har stängt ner sina Facebook-konton. Jag hade ett konto för ett par år sedan, men valde att stänga ner det, det var så mycket annat som man skulle hålla reda på. Nu har jag upptäckt att det finns de som ersätter Facebook med att ha en blogg där man skriver lite om vad man håller på med, när andan faller på. Jag skall prova att göra så också, så får vi se om det kan vara ett alternativt sätt att hålla kontakten med sina vänner. Jag har skickat mail till er som jag tror kan vara intresserade av att kolla bloggen ibland. Jag börjar lite försiktigt med anteckningar, så får vi se om det blir bilder och sådant i nästa skede.

Jag är tillbaka i Stockholm efter tre månader i Riga. Det blev längre tid än planerat, det finns en hel del att skriva om i krisens Lettland och det ena uppdraget ledde till nästa.

I mina kvarter i Riga har snöröjningen fungerat acceptabelt, men i andra delar av stan är det knappast framkomligt. Nu vill jag inte påstå att snöröjningen i Stockholm verkar ha fungerat så bra, men det känns som om man i alla fall har en tanke med det man gör. Jag var borta på andra sidan av Daugava ett ärende innan jag reste hit och där hade man plogat upp en enda körbana på ett par större gator, så när man mötte en bil, fick båda köra upp i snövallarna på sidorna för att kunna passera - vilket hade till följd att mycket snö rasade ner på gatan igen.

Jag stannar i Stockholm fram till någon gång i första veckan i mars, sen skall jag göra en artikelserie i fyra delar om bönderna och krisen för en av mina uppdragsgivare och dessutom har jag ett guide- och tolkuppdrag för en grupp politiker 10-11 mars. Artikelserien skulle egentligen varit klar för publicering till månadsskiftet februari-mars, men det har inte varit möjligt att kuska omkring på landsbygden, inte ens med min fyrhjuling. Dessutom blir det inga snygga bilder när allt är täckt av snö, så nu är publiceringen uppskjuten tills i april.

I går slappade jag hela dagen, i dag måste jag ta mig samman och handla lite mat. Dessutom behöver jag städa, det blir dammigt när man inte har varit här på nästan tre månader.

Detta är alltså mitt första försök att blogga. Jag är helt medveten om att det inte innehåller varken sensationella eller tankeväckande nyheter, men det är i alla fall ett försök. Och övning ger som bekant färdighet.