Nu börjar min fars berättelse

”Det är måndag eftermiddag en gråmulen kväll i slutet av april 1941 och Johannes von Bauske och hans son Karl är på väg ut från Riga till fots. De går österut, på en smal väg som delvis går genom skog. Båda är spända och oroliga, men försöker dölja det så gott det nu går.

Johannes "Janis" är 58 år och advokat, ägare till en framgångsrik advokatbyrå i Riga. Hans son Karl "Karlis" är 29 och nyss klar med sin juristutbildning och anställd i firman. Där sysslar de mest med affärsjuridik och speciellt sådant som rör utrikeshandel. Ryssarna har haft koll på dem, men låtit byråns verksamhet fortsätta tills vidare, därför att man haft behov av import och export. Men nu är de på flykt. Det är krig i Europa, ryssarna ockuperade Baltikum i juni förra året och började då utrensningarna av ”klasskampens fiender”.

De har inte kunnat förbereda vart de skall ta vägen, bara ungefär vilken väg de skall välja. De sätter sitt hopp till en avlägsen släkting, som skulle kunna hysa dem åtminstone några nätter. Egentligen hade de velat ta sig till Sverige, där Janis har en kusin, men det har inte varit möjligt. Men nu söker de en annan utväg. Vad den består i vet de inte, men vad som helst är bättre än att bli deporterad till Sovjetunionen, till ett mycket osäkert öde. Slavarbete i Sibirien eller avrättning är de alternativ som står till buds där. Vad de hoppas på, är att tredje rikets arméer skall driva ut ryssarna. Av två onda ting är tysk ockupation det som är minst onda. Men om det kommer att ske, det vet ingen idag.

Janis och Karlis har försökt att förvilla ryssarna så mycket det nu går. I vanliga fall, så arbetar man lördagar till klockan två på advokatbyrån. Janis hade meddelat att han och hans son skulle besöka en klient i Jurmala på lördagen och att de därför inte skulle komma till kontoret förrän på måndagen. De hoppas att ryssarna skall tro att de har haft ett långt försprång. Janis har lämnat en karta som markerar vägen till Memel i Litauen – den plats som numera heter Klaipeda. Där står det också några förkortningar som är ägnade åt att få dem att tro att de evakuerats med en båt. Men det är ovisst om ryssarna bryr sig om att leta efter sådant.

De har präntat in andra namn och skapat en historia som hoppas kommer att övertyga om de stöter på några ryska soldater. Janis talar ryska, vilket förhoppningsvis kan vara en fördel om de stöter på ryska soldater. De är daglönare, jobbar där arbete kan erbjudas dem. De kommer från en by utanför Ogre och är på väg till Augsligatne, där de hoppas att få arbete i torvtäkten. Det kan nog låta övertygande, ryssarna kommer att behöva torv till eldning om det blir en lika kall vinter till. När de kommer längre fram har de ett annat, förhoppningsvis lika övertygande mål. Då skall de till trakten kring Smiltene och arbeta i jordbruket över sommaren."
forts. följer/

Det var avsnitt två i min följetong. för övrigt, en gråtrist förmiddag. Fredrika, en god vän skulle ha kommit hit i eftermiddag, men hon började bli förkyld så det ställde vi in. Det är många som har blivit förkylda de sista dagarna när man har fått stå ute och vänta på bussar, tunnelbana och lokaltåg och sen fått trängas in absurdum när det äntligen kommit "något" att åka med. Sånt är livet. Om jag går ut, så beror det på att jag varken har äpplen, päron eller bananer hemma.