När kommer våren?

Nu väntar jag bara på lite bättre väder. Det påstås att det skall bli mildare och soligare nästa vecka, men det vill jag SE först. Annars? Jag jobbar lite med ett par projekt som kommer senare i vår, kollar dagligen vädret i Lettland, har läst in mig rätt väl på EU:s och Lettlands jordbrukspolitik (eller i det senare fallet, avsaknad av jordbrukspolitik) och på måndag skall jag luncha med en bankman på Swedbank som skall förklara lite mer ingående hur de resonerat när de beviljat bönderna i Lettland lån. Jag kommer att vara väl förberedd när jag ger mig ut på min "bonntur" på den lettiska landsbygden.

Och så till nästa avsnitt av min fars berättelse:

"De har förberett sin flykt väl. De har redan gömt var sin uppsättning kläder i en övergiven lagerlokal i utkanten av Riga. Det är en flanellskjorta till dem var, ett par blåbyxor till Karlis och ett par bruna grova bomullsbyxor till Janis, var sin vadderad jacka av den typ som arbetare oftast använder och var sitt par grova kängor. Kängorna har de gått in hemma i våningen och på promenader till arbetet under den mörka årstiden. Karlis har en keps av lite modernare slag och Janis en svart skärmmössa. Under helgen har de hållit sig gömda i lagerlokalen och den enda sysselsättning de haft, har varit att sy in vaxdukspåsar med några viktiga dokument i sina kläder. Och nu, på måndagen när arbetsdagen är slut, så går de tillsammans och vet inte hur långt de kommer att gå den här dagen. Den första delen av deras vandring bedömer de som den farligaste. De befinner sig fortfarande inom bebyggt område och samtidigt som de verkligen måste spana efter ryska soldater och ibland gömma sig bakom något hörn, så måste de samtidigt se ut som om de har ett fullt legitimt ärende att befinna sig just där. Men det går bra och snart lämnar de bebyggelsen bakom sig.

De går österut och har valt en väg som mest går genom skog för att snabbt kunna gömma sig om det kommer ryska soldater. Det blåser snålt och då och då kommer det några lätta regnstänk. De ser inga ryska soldater, knappt några andra människor heller, och när mörkret faller går de in i en hölada som ligger i närheten av en gård och sover där tills fåglarna väcker dem tidigt på morgonen. Ingen på gården intill tycks vara vaken ännu och de smyger sig ut och fortsätter sin vandring. Det känns lite oroligt att gå över öppna fält, men de går tysta och lyssnar noga om det hörs något motorbuller, klapper av hästhovar eller sorl. Efter en timma kommer de till ett vägskäl. De hade tänkt ta till vänster här, men de ser att det står ett par militärlastbilar längre bort. De väljer istället vägen som går rakt fram, utan att veta vart den för dem. Karlis har en liten kikare och en kompass i fickan, föremål som han vet att han snabbt måste göra sig av med om de möter ryssar. De tar ut en provisorisk kompassriktning och hoppas att kunna gå en omväg för att sedan komma tillbaka i den tänkta riktningen. När de kommer fram till en liten gård, så står det plötsligt en gammal gumma där. Karlis funderar snabbt på hur han skall hantera den uppkomna situationen men då ropar gumman: ”Kom hit, jag behöver hjälp.” De inser att vare sig det är ofarligt eller en fälla, så har de inget val. De går fram till gumman som vill att de skall hjälpa henne att sätta fast ett kärrhjul som lossnat. Hon bor tillsammans med sin son på gården. Sonen jobbar på en cementfabrik i närheten och nu har ryssarna beordrat dem att arbeta dygnet runt. Så mycket vet hon, men hon har ingen aning om när sonen kommer hem nästa gång.

De hjälper henne med hjulet och frågar om det är något annat som hon behöver hjälp med. ”Vi är inte bönder men någon nytta kan vi kanske göra.” Janis drar sin historia om att de är på väg till torvtäkten i Augsligatne och hade fått åka med en lastbil som släppte av dem en bit längre bort. Gumman vill ha hjälp med att få undan några ålderstigna jordbruksredskap och att lyfta några tunga saker och som tack för hjälpen får de varmt örtte, bröd och kalla potatisar. Vid det här laget är de så hungriga att även kalla potatisar med grovt salt på känns som en delikatess. De har var sin flaska med vatten och lite svart bröd med tjockt med smör på och dubbla skivor med ljust bröd och sylt mellan i sina ryggsäckar, något annat vågade de inte ta med, om nu ryssarna skulle visa intresse för dem, men det får vara deras nödproviant. När de säjer adjö, så säjer gumman ”Var ni kommer ifrån och vart ni är på väg, det bryr jag mig inte om. Men ni är två fina herrar, det ser jag på händerna. Om ni fortsätter den här vägen så kommer ni till en stor gård. Den skall ni undvika för där finns det nog ryssar. Om ni tar av till vänster vid ett vägskäl innan gården, ett vägskäl där det finns ett stort träd och en gammal husgrund, så kommer ni till vägen som går mot Sigulda efter att ni gått förbi en by. Där finns det kanske ryssar så försök att hålla er utanför byn.” Förundrade lämnar de gumman, och med ett gryende hopp om att saker och ting kanske kan ordna sig. Det finns snälla människor.

De går den anvisade vägen och byn måste vara den plats där de skymtade militärlastbilarna. Det går att ta sig förbi en bit utanför byn där det växer lite slyskog och efter att med bultande hjärtan ha smugit över ett fält, så är de tillbaka på vägen igen. Och nu finns det skog lite här och var vid vägen och allt eftersom de kommer närmare Sigulda så blir skogen tätare. ”Och var skall vi sova i natt” frågar Janis. ”Säj det... i värsta fall får vi väl krypa in under en gran. Vi går så länge vi orkar, det blir väl alltid någon råd med det”, säjer Karlis."

forts. följer/