Lettlandsrapport nr 5

Måndag-onsdag har jag tillbringat uppe i norra Lettland. Jag bodde på hotell i Valmiera och har varit uppåt gränsen mot Estland och träffat skogsbönder som verkar ha klarat sig relativt hyggligt under denhär konjunkturnedgången. Med relativt hyggligt menar jag att man inte hotats av utmätning o s v. Att kosten sedan har bestått i oroväckande hög grad av potatis, kål och rotfrukter, det verkar som om man accepterat det som en nödvändig uppoffring. Jag har också besökt ett stuteri och Skangale, Olof Palmes morfars gård. Där har Frälsningsarmén (som finns i Lettland också) renoverat gården på ett mycket föredömligt sätt. Där finns nu barnhem och man kommer att öppna ett kriscenter för kvinnor med småbarn. I närheten finns några ruckel som tidigare bebotts av sovjetisk militär, där har man nu föst samman familjer med stora sociala problem. Barnen får komma till Skangal några gånger i veckan, får äta, duscha och får också allmän social träning. Pengar till driften kommer huvudsakligen från Sverige och SOS Barnbyar. Jag skall nog skriva om detta också för det var faktiskt en ljuspunkt.

För en stund sedan var jag ute några ärenden. Då fick jag höra ett riktigt praktgräl på svenska ute på gatan. Det var ett par i 60-årsåldern som hade kommit ihop sig om något och kvinnan var topp tunnor rasande. Jag ställde mig lite strategiskt för att höra mer i detalj vad det var som orsakade hennes ilska, men p g a att det var mycket trafik ute på Brivibas så gick det inte. Sen ringde min mobil och föreställningen avbröts för min del.

I kväll har jag bjudit hit några lettiska vänner, vi skall fira vårens intåg. I morgon är jag bjuden till avlägsna släktingar som bor i närheten av Eleja, alldeles intill gränsen till Litauen. Jag stannar där över första maj och på måndag sticker jag upp mot Vidzemes högland och stannar där några dagar. Är vädret fint, så kanske jag stannar här nästa vecka också.