Riga, torsdag.

Nu sitter jag här hemma igen, politikergruppen sitter förhoppningsvis vid det här laget ovan molnen på väg mot Kastrup. Jag har guidat och tolkat för så många olika grupper under årens lopp och det finns alltid gnällspikar med i gruppen men det här gänget slog nog rekord. Jag hade ju inte bokat hotell, beställt måltider eller bestämt programmet. Min uppgift var att tolka, vara allmänt behjälplig och dessutom följa med som guide på en busstur runt stan.
Nu tänker jag inte gå in på detaljer, men det var liksom inte mitt problem att resebyrån trasslat till det. Jag försökte hjälpa till så gott det gick, men hade man beställt 8 dubbelrum, gick det inte att få ändrat till mer än sex enkelrum och fem dubbelrum på hotellet. Sen har det varit sura kommentarer om maten, väglaget och att den bokade rundturen var alldeles för lång (45 minuter). Det var mer, men det var väl i första hand om syftet med resan hit - eller var det så att man bara hade det som kamouflage för en nöjesresa? Okej, jag får min ersättning och kan glömma...

Jag har glömt mitt usb-minne med min fars berättelse i Stockholm, så följetongen får anstå tills jag kommer tillbaka dit. Men jag kan väl berätta lite om varför jag sitter här i en rätt fin fyrarumslägenhet med utsikt över Brivibas iela, Frihetsgatan. Min far lyckades ta sig från Lettland till Sverige när nazisterna började leta lite mer på djupet efter letter med judisk anknytning. Min farmor kom ju från en judisk familj som hade konverterat till den lutherska läran för länge sedan. Farfar blev kvar här och efter diverse umbäranden så kom han till en kolchos där en släkting var chef och fick syssla med administrativt arbete fram tills dess han var 72 år. Min far lyckades få ett 48 timmars besöksvisum i slutet av 50-talet och fick då träffa sin far. Han hade några dokument som gällde äganderätten till den här och ett par andra fastigheter och ett markområde i hamnen. Han "smugglade" över dem till min far, som kunde ta med dem till Sverige. När ryssarna hade gett sig av, så började min far agera för att få tillbaka fastigheterna. En av dem var brandskadad, en hade det bott ryssar i och fastigheten var tömd på allt som gick att plocka loss. I det här huset hade det bott ryska officerare, högt upp på rangskalan och visserligen var huset inte välskött, om man får uttrycka det milt, men det var beboeligt. När min far fick tillbaka fastigheten, så sålde han den till ett tyskt konsortium, men det förbehållet att han skulle bo hyresfritt i 50 år i den lägenhet som var hans barndomshem. Det var förstås orimligt, våningen var alldeles för stor och tyskarnas arkitekt ville dela på de största våningarna. Efter mycket förhandlande hit och dit så blev det en fyrarumslägenhet, där han i alla fall skulle få behålla det stora rummet i hörnet, det s k tornrummet. Dessutom blev den hyresfria tiden 25 år, t o m 2026. Jag betalar bara el, värme och vatten nu. Min far avled tyvärr innan renoveringen av fastigheten var klar och då övergick nyttjanderätten till mig.

De andra fastigheterna fick vi en symbolisk summa för, marken i hamnen blev det betydligt mer pengar för.

Och nu skall jag halka ut och äta middag på en restaurang inne i gamla stan tillsammans med några goda vänner.