Sista avsnittet

När jag kommer till Lettland kan det kanske bli problem med internet ute på landsbygden. Därför kommer jag att avsluta min fars berättelse idag.

"Efter en stunds funderande, så kommer de fram till att det har funnits en bilverkstad på en tvärgata inte så långt från kontoret. De vandrar iväg dit och den sysslolöse mekanikern går med på att hjälpa dem mot löfte om betalning om ett par dagar. Han tar med sig några verktyg och lyckas få loss brädorna utan nämnvärda skador på vare sig dörren eller dörrkarmen. Janis öppnar och går in. Mekanikern lovar komma tillbaka om två timmar och hjälpa dem att spika igen dörren, låset är obrukbart.

Det är en riktig oreda därinne, ryssarna har brutit upp arkivskåpen och hällt ut innehållet på golvet. Men har de tagit med sig något? Har de letat efter något särskilt? Janis ser vad de letat efter. Det finns ett skåp där han förvarat några spritflaskor och cigarrer. Det är tomt och en skrivbordsuppsättning med bläckhorn, pennställ, brevpress och hållare för läskpapper är borta, tillsammans med en radio. Har de tur, så finns de flesta dokumenten kvar, även om en hel del av dem bör spår av smutsiga stövlar. Förhoppningsvis kan de börja det mödosamma arbetet med att sortera allt det som ligger på golvet snart, nu skall de bara ha fram hyreskontraktet och firmans registreringspapper. Karlis letar medan Janis plockar fram kassaskrinet ur lönnfacket. Det är orört och där finns det tillräckligt med kontanter för att hålla dem med mat och annat livets nödtorft ett bra tag framåt. Det är ju också en sagolik tur att de har lagt undan Reichmark i lönnfacket. Däremot tvivlar Janis på att de kan få användning för de dollarsedlar och brittiska pund som ligger där.

Karlis hittar ett par dokument som de kan ta med sig till magistraten. Kopian av lagfarten på kontorslokalen återfinner han inte, men kopior av företagets registreringspapper, en kopia av två års bokslut och en kopia av Janis medlemskap i Lettiska Advokatsamfundet. Rustade med dessa dokument infinner de sig hos magistraten klockan nio nästa morgon. De blir omgående varse att deras kunskaper i tyska gör att nazistofficerarna uppfattar dem som bundsförvanter. Janis säjer inte emot, men håller å andra sidan inte med heller. Han blir ombedd att infinna sig om en vecka, och fram till dess får de inte bedriva någon verksamhet i företaget, mer än att försöka få ordning på alla dokument igen. Och nu får de hjälp av mekanikern att sätta fast en primitiv kraftig hasp och ett stort hänglås på dörren. Han får sedan betalt för sina utgifter för materialet och dessutom 50 Reichmark, en ersättning som han är mer än nöjd med.

Janis äger huset de bor i, men han har inga förhoppningar om att få in hyror för de andra lägenheterna och affärslokalerna för närvarande. Troligen kan han inte kräva detta heller för den tid som ryssarna ockuperade landet. Men nu behöver de ta reda på vilka av hyresgästerna som fortfarande bor kvar. Det är ett femvåningshus, beläget i de s k esplanadkvarteren. Janis bor på femte våningen i en stor lägenhet, åtta rum, kök och två badrum. Den slutar i hörnet av huset med ett rum som går ut i en cirkelrund avslutning.

I husets bottenvåning finns det butikslokaler. I andra, tredje och fjärde våningen finns vardera fyra lägenheter, i femte tre, Bausks stora våning och två mindre lägenheter. Janis går runt och förhör sig om vilka hyresgäster som finns kvar i Riga. Det är ett ganska nedslående besked som han får, flera familjer har blivit bortförda av ryssarna, ett par har lyckats ge sig iväg innan ryssarna gjorde sin razzia och i två lägenheter har hyresgästerna varit så gamla att ryssarna inte har brytt sig om att deportera dem, men de har blivit bortdrivna från sina hem och har återvänt först för några dagar sedan. Ryssarna har, om man uttrycker det försiktigt, inte varit vare sig särskilt försiktiga eller ordentliga och när de brådstörtat fick ge sig av, så har de tagit med sig en hel del värdesaker. Det kan också tänkas att lettiska kriminella element genomsökt lägenheterna efter det att ryssarna gett sig av utan att låsa dörrarna. Janis gör ett överslag av situationen. Först får han se till att de tomma lägenheterna är beboeliga och sen får han be Karlis se till lägenheterna för dem som gett sig iväg från Riga. Det finns ju en möjlighet att de kommer att återvända inom kort. Han får väl höra med magistraten om hur han skall göra med de andra lägenheterna. Det finns ju familjer som blivit hemlösa i bombningarna. De skall väl i första hand få tak över huvudet. Janis inser att det gäller att hålla sig väl med magistraten. Av två onda ting, ryssar eller tyskar så väljer han självklart tyskarna. De har ju, ända tills Hitler tog makten, varit ett civiliserat folk."

Här upphör min rekonstruktion av uppgifterna i anteckningsböckerna och vad min far berättat. De råkade säkert ut för betydligt värre umbäranden under flykten än vad det står om i anteckningarna, men det verkar ändå som om de uthärdade dessa med ett visst lugn. Vad hände sedan? De fick tillstånd av magistraten att öppna sitt kontor, den nya ockupationsmakten var också i behov av import och export. När de började verksamheten var det med hjälp av en av deras kontorister, som de lyckades leta reda på. Ett par dagar senare dök en av juristerna upp och berättade att han trodde att de två andra blivit bortförda eller dödade. Efter en tid dyker ytterligare en kontorist upp, hon har varit hos släktingar i Talsi. Janis inser att det är nog tillräckligt med personal, han är glad om han kan klara av att avlöna dessa tre och Karlis. De får en hel del uppdrag och efter en tid så kombineras deras ordinarie arbetsuppgifter med utredningar om övergivna fastigheter och försvunna människor, uppdrag som de får av tyskarna.

De som känner till historien om hur min far kom till Sverige har uttryckt önskemål om att jag skall berätta den också. Jag planerar att göra det i morgon.