Long time no see

Jag känner inte till orsak och verkan, men samtidigt som de höll på med ventilationen i huset, så pajade telefon, bredband och TV. Telefonen kom tillbaka tisdag eftermiddag och på kvällen kunde vi i alla fall se SVT och TV4. Bredbandet var fortfarande stendött. Då körde jag till Motala för att hälsa på en avlägsen släkting som jag har där, en "fyrmänning" tror jag det heter. Vi håller kontakten, varken han eller jag har någon uppsjö av släktingar i Sverige. Han brukar låna min lägenhet i Riga ibland, det företag där han är anställd har täta kontakter med Lettland.

Jag körde hem igår, väglaget var inte det bästa men min fyrhjuling klarar det mesta. Måndag den 29.3 åker jag över till Lettland för att göra den reportageserie som blivit försenad p g a att vägarna ute på landsbygden inte varit farbara överallt. Jag kommer troligen att börja i Kurzeme, det verkar vara minst snö där. Men utan "fyrhjulingen" skulle jag förmodligen stå mig slätt, i alla fall när jag kommer till de inre delarna av Lettland.

Och nu fortsätter jag min fars berättelse:

"Vid sextiden på morgonen hör de att det kör bilar i närheten. Det hörs ett speciellt ljud från de ryska militärlastbilarna, ett högt och mullrande motorljud och ett konstant skrammel. De är inte gjorda för att använda vid någon överrumpling... När de har gått en halvtimma i riktning sydost så ser de vägen med de ryska lastbilarna. Det verkar som om de har en samlingsplats för bilar och några hästskjutsar på en äng där. Janis och Karlis försöker analysera situationen. Skall de försöka ta sig över vägen ett stycke framför bilarna? Det verkar vara det enda möjliga. Dessutom är vegetationen tätare där borta. När de gjort en kringgående rörelse och närmar sig vägen, så börjar lastbilskolonnen köra västerut. Det tar en bra stund innan de kört förbi och sen smyger Karlis tillbaka och ser om det finns fordon eller soldater kvar. Ängen är tom och det är alldeles tyst, och när han är tillbaka hos Janis så beslutar de sig för att ta sig över vägen. Det som känns oroväckande är att detta är inte någon stor väg, utan en liten landsväg, men den mynnar ut i vägen som går till Riga. Men har de något slags förläggning eller depå i närheten? Försiktigt vandrar de vidare söderut.

När kvällen kommer, är de båda mycket törstiga. Vattnet i deras flaskor tog slut igår och de har inte stött på något vattendrag där vattnet verkat tillräckligt rent för att de skulle våga dricka av det. Törsten är värre än hungern. Då de passerar en liten gård, ser de på avstånd att det står en ung kvinna på gårdsplanen. ”Vi måste ha vatten”, säjer Karlis. Jag tror inte att det är någon fara med att be henne om lite vatten, vi är ju bara två törstiga vandrare.

Kvinnan verkar inte vara rädd för dem när de kommer utan hon frågar lite morskt vad de vill. ”Vi skulle bara vilja dricka lite vatten.” – ”Det kan ni väl få”, säjer hon och räcker fram en träskopa. ”Vad gör ni här? Är ni på flykt från ryssarna?” – ”Vi är på väg mot Vecpiebalga.” – ”Det var inte det som jag frågade.” - ”Spelar det någon roll?” – ”Om ni är på flykt undan ryssarna så kanske ni behöver ha någonstans att sova i natt.”– ” Det skulle vara bra. Vi har sovit utomhus ett par nätter nu. Har ryssarna varit här?”–” För ett par dagar sedan. Min man har anslutit sig till en grupp partisaner...” Hon suckar och slår ut med händerna. ”Men du klarade dig?” – ”Jag sa att ryssarna redan varit här och hämtat honom och tagit med honom till cementfabriken som ligger närmare Riga. Dom trodde väl det för dom gav sig iväg efter att ha sökt genom huset och uthuset och tagit med sig maten jag hade. Men inte allt. ” Hon ler och ger dem ett roat ögonkast. ”Det gäller att inte vara dum. Ryssarna är inte särskilt begåvade. Men då är ni väl hungriga?”– ” Ja, det är vi. Och vi kan betala för oss.”– ” Min man hade hjälpt er om han varit hemma. Var kommer ni ifrån?” – ”Riga.” – ”Tror ni att ni kan klara er genom att vara på flykt så här?”– ”Det vet vi inget om. Men det är ett försök. Annars hade det nog blivit Sibirien eller avrättning. Så vad har vi att välja på?”– ” Nej, så är det. Men varför tror ni att ryssarna skulle deportera just er?” – ”Jag har ett företag, min son arbetar där också.” – ”Revolutionens och arbetarklassens fiender alltså”, säjer hon med ett litet grin. ”Ni får sova på loftet i uthuset. Jag har ett gammalt täcke som ni får samsas om. Är det kallt om nätterna så hjälper det väl att ni ligger tätt tillsammans.” Uthuset visar sig vara ett litet kombinerat vagnslider och utedass. På sätt och vis var det väl bra att natten var kall. Annars hade nog doften varit mer påträngande. På morgonen hjälps de åt att tömma det primitiva utedasset och gräva ner innehållet en bit bort. Sen lägger de jord överst i dasset och då blir det uthärdligt uppe på loftet.

De blir kvar hos kvinnan ett par veckor, hjälper henne med att gräva trädgårdslanden, sätta potatis, hugga ved, de lagar – så gott de nu förmår – den trasiga dörren in till vagnslidret och lite andra småsaker. Kvinnan håller hela tiden vakt, och de känner sig ganska trygga där. De har sovit på loftet i uthuset, de har fått mat och det har blivit mycket bättre väder, så de känner att det kan vara dags att ge sig av igen. Hon ger dem en vägbeskrivning till en skogsgård där – om det inte syns några ryssar i närheten – där de kan räkna med att få hjälp. ”Hälsa från mig och ge dem den här.” Hon lämnar över en trekantig skinnbit, där det finns två prickar i ena hörnet.

Det är mer än en dags vandring till den angivna adressen. Nu går de i skogsbrynet mest hela tiden och känner sig rätt trygga. De går under tystnad, stannar ofta och lyssnar så att det inte hörs bilar, klapper från hästhovar eller röster i närheten. Elina har talat om precis hur de skall gå och de har så gott de kunde memorerat vägen. Sent på eftermiddagen börjar det regna och de måste söka skydd under en gran. Där sitter de i två minuter, sen upptäcker de att de satt sig mitt i en myrstack. Obehagligt, ja men också lite komiskt och när de borstat av sig myrorna får de snabbt söka reda på en annan gran, nu utan myrstack. Det är torrt under granen och inte riktigt lika kallt längre, så de lyckas sova några timmar. När de vaknar dricker de vatten och äter ett par brödskivor som Elina skickat med. Sen måste de koncentrera sig på att hitta till gården.

Den ligger utanför en by en bit bortom Vecpiebalga. Elina har beskrivit hur den ser ut, ett timrat hus med vasstak, blå ytterdörr, en ladugård av sten, ett magasin och en såg bakom ladugården. De ligger i skogen en natt innan de vågar sig fram. ”Vi har hälsningar från Elina och så skulle vi lämna den här lappen.” – ”Är allt väl med henne?” – ”Ja, vi har varit där i två veckor och hjälpt till lite.” – ”Elina är min syster. Och ni är på flykt?” – ”Ja. Vi kommer från Riga och har varit på väg i snart en månad.” – ”Det ryktas om massdeportationer, både i Riga och andra städer. Järnvägsvagnarna rullar österut och de är fullastade med människor.” – ”Hur vet ni det?” – ”Motståndsrörelsen har ett av sina fästen häruppe i höglandet.” – ”Är inte risken stor för att ryssarna gör razzior då?” – ”Risken finns, men vi har nog garderat oss. Jag vet att ni låg där borta i skogen i natt, innan ni vågade er fram”, säjer han och ler lite. ”Och nu är ni hungriga förstås?” – ”Ja, om ni har en bit bröd att avvara, så… vi kan betala för oss.” – ”Det finns ett gömställe här i skogen. Ni kan stanna här ett par dagar om ni är försiktiga. Jag skall hämta bröd och mjölk åt er. Ni kan inte få komma in i huset, min gamla far bor hos oss och han går i barndom, vi vet inte vad han kan säja om ryssen kommer. Gå in i dörren på gaveln till magasinet, så kommer jag med mat.”

”Jag är inte religiös” säjer Karlis, ”men jag antar att man borde tacka Gud för sådana här människor.” - ”Din mor skulle ha gjort det. Men du har tänkt det och det är väl samma sak? Det är gott att din mor inte behöver uppleva detta.”

Mannen kommer med bröd, flott, grovt salt och något slags örtte. ”Håll till godo. När ni ätit skall jag visa er gömstället.” Han nickar och försvinner in i bostadshuset igen. En timma senare kommer han igen, försedd med två grova filtar och ett par kuddar som sett sina bästa dagar för länge sedan. Gömstället finns i skogen bakom sågen. Det är en grotta som byggts upp i en ravin, omöjlig att se för den som inte känner till den. Inuti grottan är det timmergolv och det finns ett par små springor där ljuset kan komma in. Ingången till grottan döljs av ett nedfallet träd, med en stor rotvälta. ”Det är bara ett problem, regnar det så blir ni ordentligt våta. Men å andra sidan brukar ryssarna hålla sig lugna om det regnar. De har så dåliga kläder. Då får ni krypa upp på vinden i magasinet.

Den första natten sover de i ”grottan”. Sen börjar det regna och mannen kommer och hämtar dem. ”Våra spanare säjer att ryssarna gett sig av norrut. Ni kanske kan hjälpa till lite i sågverket?” Sågverket drivs delvis med en ångmaskin, men mycket görs för hand. Var femte stock eller planka läggs upp framför sågen, så att det finns något där om ryssarna kommer. Resten bärs till ett gömställe inne i skogen, det virket skall man ha till återuppbyggnad av gårdar som blivit nedbrända. Och nu kan Janis och Karlis lägga ytterligare en erfarenhet till de andra, sågverksarbetare. Och vetskapen om att det finns solidaritet och oegennytta bland människor även i krigstid.

En dag så kommer mannen och säjer ”Nu är det något på gång. Tyska flygplan skall ha bombat Riga och det ser ut som om en del av ryssarna är på väg österut. Men man vet inget bestämt.”

Karlis är så nervös att han får ont i magen, men han jobbar oförtrutet på i sågen. De jobbar, får husrum och mat, vad mer kan de begära? Landet är i krig och i bästa fall så lyckas Tredje rikets soldater driva ut ryssarna. Vad som än händer, så har han lärt sig mycket under tiden som han varit på flykt.

Och så den första juli 1941 kommer det en man springande mot gården. Han ropar att nu ger sig ryssarna iväg från Riga. När han lugnat ner sig lite, så berättar han att ryssarna har bränt ner många gårdar i Kurzeme och Zemgale, att de satt eld på en del byar i östra Lettland, men de är på väg tillbaka till Sovjet igen. ”Ingen vet vad som kommer att hända nu, men ryssarna är i alla fall på väg bort.” Och så springer han vidare för att lämna den goda nyheten på nästa ställe."

/fortsättning följer