Städdag

När jag insåg att jag faktiskt skulle resa till Lettland på måndag och stanna där hela april - kanske lite längre t o m, så fick jag ett ryck och började städa igår och har fortsatt hela dagen idag. Vi kan väl säja att jag har vårstädat nu. Och sen har jag inget spännande att berätta, men Robert och Pia har mailat och bett att få fortsättningen av berättelsen, så här kommer den:

"En dryg vecka senare har den effektiva tyska armén tagit över radiosändningarna, hakkorsflaggor är upphängda i alla städer och större byar och de tyska soldaterna bemöter letterna på ett något bättre sätt än vad ryssarna gjort. Och man börjar hoppas på frihet för Lettland. Janis och Karlis väntar ytterligare ett par dagar innan de tackar för sig och går till fots den långa vägen till järnvägsstationen i Dzerbene för att försöka ta sig tillbaka till Riga. De blir fast i två dagar i Dzerbene och sedan kommer det några ålderstigna godsvagnar, fulla med människor som varit på flykt och nu skall återvända till Riga och andra städer västerut. Tåget går till Incukalns, 4-5 mil från Riga där de får gå av. Ett stycke längre fram ligger ett ryskt trupptransporttåg som tyskarna har bombat. Och nu får de gå igen. Men de är inte ensamma på vägen den här gången, det är flera hundra människor som går mot Riga. Det kommer två tyska lastbilar och de plockar upp några kvinnor med barn och några av de allra äldsta som är med i skaran. ”Så skulle aldrig ryssarna ha gjort”, är kommentaren.

De får övernatta i en kyrka och utspisas med svart bröd och varmt vatten med lite honung i innan de fortsätter. När de närmar sig Riga blir spänningen nästan outhärdlig. Visst, de har hört att södra delen av Vecriga är värst åtgången, men här och var i den övriga bebyggelsen har det också fallit bomber. Hur ser det ut hemma? Hur ser det ut på kontoret?

De kommer fram till Riga vid tiotiden på kvällen. Tyska soldater bevakar infartsvägarna och alla blir kontrollerade och utfrågade innan de släpps förbi. Janis och Karlis är ”balttyskar” och båda behärskar tyska språket och Janis låter undslippa sig ett ”Gott sei Dank, nu kanske det blir ordning här i landet” och soldaten stramar upp sig och säjer Heil Hitler. Men Janis och Karlis besvarar inte den hälsningen utan nickar bara lite uppmuntrande. ”Ja, vad som helst är bättre än ryssarna i alla fall. Måste vi öva in en halvhjärtad Hitlerhälsning?”

Det är midnatt när de ringer på hemma. Det är först efter att de bultat på dörren i flera minuter som Leontine ropar inifrån. ”Vem där?” – ”Janis och Karlis.” Hon öppnar dörren och stirrar misstroget på dem. ”Men… kära nån så ni ser ut… jag trodde inte att jag skulle få se er igen… kom in… är ni hungriga?” – ”Ja, vi är hungriga och mycket smutsiga. Finns det något att äta?” – ”Inte mycket. Det finns bröd och flott och en burk med syrade gurkor. Men jag skall försöka få tag i mer mat i morgon.” – ”Är det brist på mat?” – ”Ja, ryssarna tog med sig så mycket de kunde och många bönder har inte kunnat ta sig till stan för att sälja.” – ”Om vi får en skiva bröd och en bit gurka så räcker det. Men nu måste Leontine berätta hur hon haft det under tiden vi varit borta.”

Och Leontine berättar om hur hon fintat bort ryssarna och att hon hållit sig så stilla som hon kunnat för att inte väcka uppmärksamhet. ”Vet Leontine något om kontoret?” – ”Ryssarna spikade igen dörren. Jag vet inte var någon av de anställda finns nu. Jag har inte velat gå omkring nere på stan, Det har varit alldeles för osäkert.” – ”Var köper Leontine maten då?” – ”Jag går till marknaden.” - ”Har pengarna räckt?” – ”Ja, det finns lite kvar ännu. Men var har herr Janis och Karlis varit sedan ni gav er iväg?”

”Det får vi ta i morgon. Nu skall vi tvätta av oss och sova. Kan Leontine försöka att skaffa fram lite mat till frukost i morgon – vi äter och berättar då. Det spelar ingen roll vad det är, bara vi får lite mat innan vi går till kontoret. Våra smutsiga kläder lägger vi ute på balkongen. De är bara sopor nu.”

Leontine lyckas skaffa fram bröd och honung till frukost. Det finns varken te eller kaffe att få tag på, men hon lagar till örtte av torkade vinbärsblad. ”Leontine, du är en pärla. Vad skulle vi ta oss till utan dig? Vi skulle svälta ihjäl. Och sättet som du lurade ryssarna på… jag vet inte hur vi skall kunna tacka dig.” Leontine skakar avvärjande på huvudet. ”Hade jag inte gjort så, hade jag själv hamnat på gatan.” – ”Förringa inte din insats. Det var både smart och modigt gjort.” Sen berättar de i korthet vad som hänt under deras flykt.

”Nu går vi ner till kontoret, så får vi se vad vi kan göra där. Och ett besök hos barberaren blir nog nödvändigt också. Det är så skönt att ha rena kläder igen.” – ”Herr Janis har magrat.” – ”Tre hål i livremmen. Men det har varit nyttigt. Vi har fått god kondition, nya muskler och lärt oss en mängd nya saker. Finns Deutsche Bank kvar?” – ”Det vet jag inte. Men om ryssarna stängde banken så öppnar den väl igen nu.” – ”Vi har inga pengar kvar. Men om banken finns där så är det inga problem.” – ”Vi har visst pengar, ” säjer Karlis. ”Jag tror inte att ryssarna hittat lönnfacket i muren.” – ”Vi får se, det löser sig väl. Huvudsaken är att det finns pengar till mat.” – ”Vi får handla med rubel den här veckan också. Nästa vecka kommer de med Reichmark. Men det är ingen som vet om vi kan byta ut rubeln så bönderna på marknaden vill helst inte ta emot dem. Jag har tagit med mig några av silverskedarna från köket för att få lov att köpa.” – ”Det var ett bra initiativ. Jag räknar med att så länge kriget varar så får vi ta till sådana knep. Har Leontine pengar att köpa mat för idag?” – ”Vi får se om det finns något att köpa. Potatisen håller på att ta slut och det finns inga andra grönsaker heller. I går hade en bonde höns, någon hade torra bönor och lök fanns det. Jag kanske kan göra en gryta på sådant. Om herrarna håller till godo med det.” – ”Leontine, vi har ätit kalla potatisar med grovt salt och det har smakat som en delikatess, vi har vant oss vid fläskflott istället för smör på brödet och när vi har fått lite surkål med fläskbitar har det känts som den största lyx. Det är krig nu och vi får äta det som finns.”

När de kommer till kontoret finns de kraftiga brädorna kvar för dörren. Hur det ser ut bakom den, har de ingen aning om. De måste få hjälp att bryta loss dem och de har inte pengar att betala med, inte just nu i alla fall. Kontoret ligger på bottenvåningen i ett fyravåningshus. De har mörkgröna tjocka gardiner för fönstren och nu är de helt fördragna. Fönsterrutorna är i alla fall hela så när som på en spricka tvärs över en av dem. Karlis gör ett sista försök att lossa en av brädorna, den sitter som berget. Då kommer det en barsk herre och frågar vad de håller på med. Janis presenterar sig och talar om att det är hans kontor och frågar vem han talar med. ”Voldemars Tipsis, jag är tillsatt som förvaltare här i huset.” – ”Är det herr Vilcins som engagerat er?” – ”Herr Vilcins är deporterad. Det är tyska magistraten som gett uppdraget åt mig.” – ”Nåväl, då vet ni vad vi gör här och vi vet vem ni är,” säjer Janis. ”Ni får tala med magistraten om ni får ha kvar ert kontor här.” – ”Det skall jag göra.” – ”Magistraten bestämmer numera vem som får driva företag. Det är bara sådana som våra befriare godkänner som får göra det. Heil Hitler” säjer han och slår ihop klackarna som om han vore en soldat i uniform.

Janis och Karlis går ut på gatan, ser en tysk soldat och frågar var magistraten har sitt kontor. Soldaten talar om var magistraten har sitt tillfälliga kontor och de promenerar dit. De konstaterar att det är en stor fördel att de talar tyska, soldaten uppträdde mycket artigt och belevat mot dem. Hos magistraten sitter en massa människor och väntar. En tysk soldat säjer på knackig lettiska ”ert ärende” men skiner upp när Janis svarar på tyska. Deras namn skrivs upp och de blir ombedda att gå en trappa upp till vänster och sätta sig i kön. Där är det inte så många som väntar och efter en dryg timma får de framföra sitt ärende. De får beskriva vad firman har sysslat med och vad de planerar att göra i framtiden. De blir korrekt bemötta, naturligtvis därför att de båda talar flytande tyska. De blir sedan ombedda att komma tillbaka nästa dag klockan nio på morgonen och ta med sig nödvändiga dokument. ”Alla papper som rör vår verksamhet finns på kontoret, om nu inte ryssarna tagit dem. Kan vi bryta bort brädorna och se vad vi kan få med oss. Tysken ser fundersam ut och lämnar dem. Efter en stund kommer han med en officer i sällskap. Han genomför ett kort ”förhör” med dem båda och ger sitt tillstånd till detta. Nu gäller det bara för dem att skaffa en kofot eller något liknande."

/fortsättning följer