Hemma i Stockholm igen, kom med kvällsplanet igår. Då låg det ett meddelande här att man genomför något slags översyn av ventilationen i det här huset under måndagen och beräknad tid när man vill få tillgång till minlägenhet är mellan 10-12. Få se om det fungerar, jag har inte några höga tankar om hantverkares tidspassning.

Det har snöat av och till i Riga men samtidigt smälter snön i centrum och det är ingen som ser till att skotta bort snön (eller rättare sagt så måste man väl hacka bort den) från brunnarna, vilka oftast befinner sig i gathörnen där gatorna ofta sjunker ner lite. Resten kan ni föreställa er. Nu får det faktiskt vara slut på eländet, både här och där.

Och nu fortsätter berättelsen:

"De vandrar vidare och när molnen skingrats lite och solen värmer så bestämmer de sig för att gå upp på en trädbevuxen kulle och sätta sig att vila lite. Karlis går först och plötsligt stannar han till och vinkar avvärjande mot Janis som kommer några meter efter. På andra sidan kullen, i solen sitter en grupp med ryska soldater. De sitter och spelar kort och som tur är, så är de ganska högljudda, så de kan knappast ha hört att det kommer någon. Försiktigt, mycket försiktigt går Karlis och Janis tillbaka samma väg som de kommit och när de är i närheten av vägen hukar de bakom några buskar för att diskutera vart de skall ta vägen nu. Då kommer det en kolonn med ryska lastbilar på väg från Sigulda, fullastade med soldater, kanske är målet Riga. En av bilarna stannar och föraren kommer ut och några soldater hoppar ner från flaket. Återstoden av kolonnen, fyra bilar stannar också. Nu stannar hjärtat nästan på Karlis. Men de skall bara kontrollera något på lastbilens undersida. Det tar tid och Karlis vågar knappast andas. Syns de från flaket? Det är nog bara fem minuter senare som kolonnen kör iväg igen, men det känns som om det varit flera timmar. Karlis darrar i hela kroppen. ”Vi måste vara ännu mera försiktiga”, säjer Janis. ”Jag tror att vi skall gå tillbaka en bit och in i skogen där borta. Dit fanns det ingen väg och jag kan inte tänka mig att soldaterna ger sig in i skogen.

Den natten får de sova i det fria, uppe på en kulle växer det några stora granar och de lägger sig under en av dem och tar granrisgrenar över sig. Det är kallt ute, men marken under den täta granen är torr och efter de två nätterna på hörännet så är de ändå i rätt god fysisk form, men rejält uppskakade av att ha varit så nära ryssarna. Nästa morgon skiner solen och de räknar med att kunna gå rätt långt, men de hör ljudet av lastbilar och ibland också röster som talar ryska och de kan inte förflytta sig mer än en kilometer den dagen. De äter upp de sista brödbitarna på kvällen och sover en natt till ute i det fria. Det känns i alla fall som om temperaturen stigit några grader under dagen och nästa morgon skiner solen igen och det är tyst, mycket tyst runt omkring, om man undantar det vårliga fågelkvittret.

De går hela nästa dag, styrkta av vissheten att om allt går bra, så kommer de att få tak över huvudet till natten. De är på väg till en avlägsen släkting som bor i närheten av Nitaure. Janis har talat med honom i telefon och släktingen har sagt sig ha möjlighet att hysa dem under några dagar. Han är mjölnare och har en kvarn, där finns det säkert något krypin för dem. Janis är lite osäker på vägen och när de möter en pojke på vägen så frågar de honom. ”Baldins kvarn, den brände ryssarna ner för ett par dagar sen. Och så sköt de Arturs Baldins.” Det blir som ett stort mörkt hål inne i Karlis, men han visar ingenting. Janis finner sig och säjer: ”Det var inte kvarnen som vi skulle till, vi skulle bara ha den som riktmärke när vi skall gå vidare.”– ”Ryssarna gav sig av i morse. Dom tog godsägarn på muiza och hans familj och gamla godsägarn också. Och våran lärare och prästen.” – ”Det var tråkigt att höra.”– ” Dom gör så. Men vi är fattiga så oss bryr dom sig inte om.” – ”Bor det ryssar på muiza nu?”– ” Vet inte. Bilarna och hästarna var borta när jag gick förbi.” – ”Vart är du på väg?”– ” Jag skall hämta farmor. Hon får inte bo ensam i skogen längre. Vart skall ni gå?” - ”Vi skall fortsätta förbi kvarnen och sen får vi skjuts.”

”Jaha, så var det med den övernattningen”, suckar Karlis. ”Men det kunde ju ha varit värre, vi kunde ju varit där när ryssarna kom.” – ”Det verkar som om de genomsökt trakten. Men vi fortsätter mot Nitaure i alla fall.”

Kvarnen är totalt nedbränd och de ser inte en människa i närheten. ”Muiza” är förmodligen en stor vit byggnad som ligger ganska nära vägen. De vågar inte gå på vägen utan tar en omväg över fälten där det finns lite buskar i dikena att huka bak om det kommer någon. Det är lite oroväckande när två kråkor kretsar över dem, men det kunde väl ses som ett tecken på att något djur rörde sig i närheten. De kommer fram till en liten skogsdunge och sätter sig där för att diskutera hur de skall göra nu. Situationen känns förtvivlad, men de försöker båda två att dölja det för varandra. Då tar Janis fram en chokladkaka som han har i ryggsäcken. ”Vi tar halva nu och sparar den andra halvan.” - ” Jag känner att jag borde vara sorgsen över att Arturs är död, men jag är bara arg”, säjer Karlis. ”Det kanske blir så när allt är farligt, att man tänker på sig själv först.” – ”Och så skäms man för att man är glad åt att man inte var i kvarnen när ryssarna kom. Men jag minns från det förra kriget, att jag tänkte helt annorlunda, det gällde att klara mig och min familj först.”

Dungen är ganska långt bort från vägen och tur är väl det, för där kommer tre militärlastbilar körande och efter dem två hästar som drar höskrindor med soldater på. De kanske är på väg till muiza, där pojken nämnde att det funnits ryssar. De diskuterar vilken riktning det är bäst att ta mot nu. Till slut kommer de fram till att de skall gå mot sydost, mot Vidzemes högland. Ryssarna kommer från öster, i norr finns gränsen mot Estland och går de tillbaka västerut, så finns risken för truppsammandragningar ju närmare Riga de kommer. Vidzemes högland är skogbevuxet, kuperat och framför allt, det är den lettiska nationalismens högborg. Där kan de kanske finna någon plats att gömma sig på under några dagar. Nu får det bli en natt till under bar himmel. Hungern gör sig påmind, de känner sig svaga båda två. ”Vi stannar här”, säjer Janis och pekar på ett litet buskage. ”Men skall vi inte gå lite längre?” Janis pekar då på åkern intill. ”Det är säkert en potatisåker. De kanske har satt potatisen nyss, då kan vi leta fram några potatisar när det skymmer.” Maten den dagen blir två råa potatisar var, och de sparar två var i sina ryggsäckar. Och så vandrar de vidare tills de hittar en plats att sova på, inne i ett buskage där ingen kan se dem. Nästa morgon vaknar de tidigt, båda är frusna och trötta. De börjar dagen med att hoppa och slå åkarbrasor för att försöka få lite värme. Sedan äter de upp de två råa potatisarna, tuggar dem långsamt och väl. Vem vet när de kan få mat nästa gång."

Och fortsättning följer/