Nu ligger jag i startgroparna för att resa till Riga i morgon. Planet går inte förrän klockan tre på eftermiddagen så jag behöver inte stressa. Jag stannar bara några dagar den här gången, men räknar med att återvända till Lettland i slutet av mars, när vägarna är farbara igen. Då tar jag förstås färjan, eftersom man behöver en fyrhjuling för att ta sig fram på landsbygden.

På onsdag kommer det en grupp sjukvårdspolitiker från södra Sverige till Riga. De skall diskutera "primärvård" med motsvarande lettiska politiker, det är allt jag vet. Jag har läst på lite extra om allmänna sjukvårdstermer för att inte verka alltför mycket bakom flötet. Sen skall de förstås "göra stan" och åka på en rejäl rundtur i Riga. Jag ringde deras kontaktperson och framhöll med skärpa att alla måste ha rejäla kängor eller stövlar med sig. Få se om det har tagit skruv.

Och här kommer dagens avsnitt av min fars berättelse.

"Vid halv tiotiden är de ordentligt trötta och söker skydd i en halvt nedrasad lada vid ett till synes övergivet småbruk. De äter var sin skiva bröd och somnar sedan, trots kylan. Vid femtiden väcks de av att det blåser och regnar. De kryper in i ett hörn där taket är någorlunda helt och får lite skydd för regnet. Vid niotiden upphör regnet och de går ut mot vägen igen, efter att noga ha sett sig för och lyssnat så att inga bilar är på väg i närheten.

De går hela dagen. Eller rättare sagt, när det inte syns någon, när det inte hörs några misstänkta ljud, så går de. Dessemellan ligger de och trycker i buskarna. När kvällen kommer, sätter de sig på ett kullfallet träd och äter av brödet. Då kommer det en kvinna förbi dem och hon stannar och frågar: ”Vad gör ni här?” Janis svarar som förut: ”Vi är på väg till torvtäkten.” - ” Och vad heter ni? Var kommer ni från?” De presenterar sig. ”Jaha, det var som jag trodde att ni var på väg undan ryssen.” – ”Varför trodde ni det?”– ” Ni ser ut som om ni var på flykt. Jag är en god lettisk nationalist och nu tycker jag att ni följer med mig hem. Det skall bli mer regn i natt. Ni får inte sova inne, om ryssarna skulle göra husrannsakan, men ni kan sova i ladan. Har ni något att äta?” – ”Neej…” – ”Något har jag väl som ni kan få. Kom med nu.”

Gården där kvinnan bor ligger ett par hundra meter längre bort. Hon visar dem ladan och tar fram ett hästtäcke och lovar komma med något att äta. Det dröjer en stund och sen kommer hon med en korg med mjölk, bröd och surkål. ”Ställ korgen vid dörren så hämtar jag den sen. Även om vi är lettiska nationalister, så vill vi inte utsätta oss för onödiga faror. Det kanske kommer fler som vi kan hjälpa. I morgon kommer jag med te och bröd, så får vi se vad vi skall göra med er sen. Ni behöver nog vila upp er ett par dagar.”

De sover tungt, mätta och trötta. De vaknar av att någon säjer ”labrit” – god morgon och paniken ligger på lur. Det står en man på stegen upp till rännet och lämnar över en korg till dem. ”Här finns det te och bröd. Vi har funderat på hur vi skall hjälpa er. Det kommer att bli regn i dag, så ni kan stanna här en natt till. Skulle ryssarna hitta er här, så vet vi inget om det. Vi har fem barn och kan inte utsätta oss för onödiga risker, även om vi hatar ryssarna och gärna hjälper dem som råkat illa ut.”– ” Det är mycket vänligt av er, och vi kan betala om ni anser att vi kan stanna här. Får vi vila oss lite, så orkar vi gå några dagar till” – ”Vart är ni på väg?”– ” Inåt landet, mer kan jag inte säja. Vi gick från Riga för ett par dagar sedan.”– ” Jag ställer fram en hink med vatten så ni kan tvätta er. Avträdet ligger till vänster, det står en skottkärra utanför. Vi har inte haft besök av ryssarna på två dagar och jag tror att de har annat för sig nu. Men ni måste vara mycket försiktiga.”

De får bönor, potatis och fläsk till middag och gröt till kvällsmat. Sover gott en natt till, får te och bröd till frukost nästa morgon och ger sig av efter att ha gett bonden några sedlar. Först vill han inte ta emot dem, men Janis är mycket bestämd.

De fortsätter öster om vägen som går förbi Sigulda och viker av mot en by som heter Nitaure. På vägen dit måste de passera förbi något som närmast kan kallas för ett träsk och här finns det inte så mycket som kan vara av intresse för ryssarna, men de är fortfarande mycket försiktiga.

De har ingen aning om vad som hänt i Riga, och det bekymrar dem. De är ovetande om att ryssarna stängt advokatbyrån genom att spika ett par kraftiga bräder framför dörren. Den övriga personalen, två jurister och fyra kontorister håller sig nu undan på olika platser i och kring Riga.

Samtidigt som de går i skogkanten längs vägen, så genomsöker ryssarna huset på Brivibas och när de kommer till Janis och Karlis stora våning så öppnar Leontine, deras hushållerska. Ryssarna trycker bryskt upp henne mot väggen, men när hon tilltalar dem på ryska, så backar de ett par steg. ”Jag har inte sett till någon av herrarna sedan de gick hemifrån i lördags morse och jag vet inte var de finns.” – ”Var är de? Vad vet ni?” – ”Jag vet bara att de skulle träffa en klient i Jurmala i lördags morse. Sen kom de inte tillbaka.” De frågar vem hon är och hon svarar ”Jag sköter hushållet åt herrarna.” Hon får visa sina identitetspapper och när ryssarna vill in och genomsöka våningen så nickar hon vänligt. ”Men förstör inget. Det var ett par av era officerare här igår och rekvirerade våningen för S. och hans stab*.” – ”General S.?” – ”Det vet jag inte... de sa bara S. och hans stab och frågade om jag ville stanna kvar och sköta hushållet åt dem eftersom jag talar ryska.” – ”När kommer S.?”– ” Det vet jag inte. De ville att det skulle vara nystädat när han kommer så det blir väl om några dagar.” Ryssarna konfererar lågmält och Leontine hör att de tror att herrarna blivit fängslade, eftersom man redan rekvirerat våningen.

Så gick det till när de grundlurade ryska soldaterna lämnade Leontine och våningen. Men det vet inte Janis och Karlis något om, det kommer att dröja ett tag innan de får veta vad som hände."
forts. följer/

*Jag har försökt att ta reda på vem general S. var, men har inte lyckats med det. Min far kanske nämnde det, men i så fall har det fallit mig ur minnet.